Vilken väg bör man välja? Vi är många som stått vilsna och velat

Man bör inte alltid vända sig till personer, texter och källor som tycker samma som en själv (ajabaja), men det är kul att slippa känna sig ensam om något. I denna blogg gäller det mest språket, som bekant. Mycket annat här i världen är värre, mycket är bättre, fast så är det med det mesta och alltså en plattityd.

Kommen hit känns dock tanken bekant. Jodå, som mycket annat har redan Jenny Nordbergs krönika i SvD 24 juni 2023 tagits upp. Och som jag i min tur skrev ett inlägg om dagen därpå. Där sa jag samma saker som jag just skulle till att skriva.

 

Dygden står och pekar ut rätt väg på gravyren av Stiernhielms son 

Ständigt dessa av- och korsvägar – som för Stiernhielms Hercules och Dante i Divina Commedia: man står där och stampar och undrar vilken väg att ta? Går man runt, runt, är det bara att – har någon hört den kommande frasen? – ”släppa det”. Släpp det här, säger folk. Alltmer sällan ”strunta” eller ”skit i det”. Språket krymper, oavsett all engelsk nutrition

(d v s näring).

Det är inte lätt att go with the flow (jag menar hänga med), för osäkerheten om det egna språket tilltar på ett obehagligt vis. Många bara ”släpper det”. Det är svårt för ett fåtal, kanske har de en diagnos. Men diagnoser skrämmer inte på långa vägar lika mycket som anpassligheten.

 

När man ser följande (från nån tv-kanal): ”Kostymdraman du bara inte får missa!” är det lätt att falla i penséer (gammalt och utnött skämt) av det vanliga slaget. ”Drama” heter i plural ”dramer”. Och vad är det där ”bara”? Det räcker med ”kostymdramer du inte får missa” (vilket jag får, tack gode gud).

Kanske kommer "bara" från ett i engelskan mer använt (på såna här ställen) ”just”. Jag läser om ett nytt p1-program, ”Förmiddag med (namn)”, där programledarna ska ta med oss in i sina tankevärldar. Vad kretsar i deras huvuden här och nu? Vad måste de bara få svar på?

Ja, vad är det de bara måste få svar på?