Därför skriver jag ilsket av egna och mentalhygienska orsaker

Bland alla tusentals fula rubrikknep finns ett som hör till vad man kan kalla därför-journalistik. Om man googlar ”Därför vill inte Pernilla” får man bl a träffen ”Därför vill inte Pernilla Wahlgren förlova sig med Christian Bauer”. Man kan även skriva ”Därför har Leif GW” och får ”Därför har Leif GW klippt sönder sin sko”.

Ett av genrens första exempel jag la märke till är flera decennier gammalt. Det är så skruvat att det blir totalt meningslöst, hör bara: ”Därför stannade Silvia hemma för kungens skull”. Där finns både det skvallerartade och menande ”därför” och dessutom svaret, korkat nog. Det tänkte nog inte den journalisten på, tidningen hör till dem som kallas just skvallerblaskor.

Av någon outgrundlig anledning föll nyligen mina ögon på en formulering av liknande kaliber: ”Olle Jönsson lämnar frun – får ta hand om gården själv”. Den som skriver nåt sånt skulle egentligen anmälas för skitsnack. Det visade sig att Olle J ibland åker iväg och spelar med sitt band. Frun stannar hemma och det är HON som får ta hand om gården. Själv.

Det är en högst vanlig och vardaglig händelse bland människor som lever med någon annan: En person åker hemifrån och den andra stannar hemma. Naturligtvis är avsikten att det ska se ut som om Olle J lämnar sin fru, en allmänt känd omskrivning för ”skiljer sig från”. Man önskar att INGEN läste såna tidningar NÅGON GÅNG. Men bloggen fick ett exempel på renodlad och oförblommerad skit.

De dystra tiderna till trots: visenten har kommit tillbaka till naturen

I tider av svåra händelser är det viktigt att få den information man kan tänkas behöva. Det är viktigt att hejda spekulationer av alla slag, något som påpekas från olika myndigheter. Även det som kallas tilltal är viktigt, särskilt för dem av oss som har svårt för floskler.

Det jag igår kallade ”språkpetitesser” är ibland inte alltid så små. Talar inte folk hela tiden om vikten av att använda rätt ord? Ibland känns det som om många ”rätta” ord har försvunnit i likhet med annat av vikt. Hur som helst, i de allvarliga sammanhangen kan man i alla fall höra mycket som inte är vanliga felsägningar.

Jag vet att de flesta nonchalerar sånt, men om myndigheter och medier begagnar sig av i grunden felaktiga begrepp – ja, då är vi illa ute på fler sätt än dem som plågar dagens samhällen. Men så här ser mitt (självpåtagna) arbete ut och några ihopsamlade uttryck får diskuteras längre fram.

I det jättelika flödet av ord och bilder hördes en s k hundmänniska som ville trösta (?) med att ”människor är som hundar” och att man skulle kunna ta positiv lärdom av detta faktum. Själv ställer jag mig på de tveksammas sida, i brist på stark relation till något djur alls. 

Europeisk bison. Bild Michael Gäbler, Wikipedia

Ändå kändes det bra att i ett program (på radion) höra om en möjlig återkomst för den vackra (nja, gulliga, då!) visenten som (med några djur i fångenskap som "bas") är på väg att få en s k andra chans i naturen. Visenten, sas det i nämnda program, hade tidigare ”varit helt utrotad i det vilda”. I våra krokar har enligt sakkunskapen inga vilda djur av arten funnits på 8 000 år.

Den människa (jag) som lyssnade på de här nyheterna, och har åsikter om hur ord färgar tänkandet, önskade bara att reportern sagt ”naturen” istället för att (som ofta i dag) översätta ”the wild”. Visenten är värd att leva i naturen och inte det vilda vi alla tycks bebo för tillfället.

Tänk om öknen kunde ta sig för att blomma mer, bara litelite till

Bild Megan Clark, Unsplash

    
Gårdagens fotnot var egentligen ett försök att påpeka det opassande i att sitta här och finfjanta sig med språkpetitesser. Nej, förresten. De är inte petitesser, men ibland bidrar den allmänna bakgrunden till att man tappar farten. Ibland är nog nog, som folk säger när de tagit över det engelska uttrycket enough is enough.

Fotnoten nämnde gårdagens nationella och hemska händelse, men sanningen är att hela världen är en internationell och hemsk händelse. Morden i Örebro får som i likartade fall sociala medier att koka. Tragiken går överstyr och utnyttjas som politiskt slagträ. Folk slår åt alla möjliga håll som passar de egna intressena, syftena och vad det kan vara.

En president i ett av världens rikaste länder föreslår att man skapar en ”Rivieran”-variant på platsen där ett krig – utan motstycke, som de flesta slaktfält – fortfarande råder.

Utan att vara särskilt blödig eller med den utåtriktade och överspända högstämdhet man ser nästan väl mycket av i dag, måste ändå erkännas: det egna sbråkarbetet bär emot för tillfället. Inte högstämd, var det, men här kommer lite grann ändå:

Poeten Södergran skrev i sin dikt ”Ingenting” att ”vi böra älska/…/de korta ögonblick då öknen blommar”. Det låter ödmjukt och bra. Men om det är som det verkar – att öknen i dag = människan – då kan väl ändå en from förhoppning vara att denna öken sätter i gång att blomma, åtminstone lite till.

I dag: mer skämt än allvar. Hur ska man annars tackla tillvaron?*

Det mindre vanliga ordet ”övlig” användes i bloggen nyligen, men är ofta inte vad det heter (synonymer: bruklig, sedvanlig m fl). Det kan väl vara ett tips annars till de facto-folket och dem som gärna talar om att vara värdedriven och ha momentum. De säger också hellre ”efterfråga” än "fråga efter" eller ”be om”. Ni vet vilka ni är… (Psycho-musik)

Lägg ”övlig” till ordförrådet! Har börjat använda det mer och mer för att se om det är lättare att bli tagen på allvar. I denna strävan kollade jag även ordets historia. Nu gällde bakåt, inte nuet eller framåt. Det är ingen seriös forskning som pågår, men det går att få en vink (”hint”, på nutidssvenska) om användandet via dagstidningsdatabasen hos Kungliga biblioteket.

Mest nyttjades ordet (”peakade”, på modern svenska) runt 1925 för att sedan dala och nästan försvinna vid 1995. Sen kom en liten och stadig uppgång runt 2013 (detta mystiska år), men en del av träffarna är felstavning av ordet ”övrig”. Detta tycks vara övligts öde, för övrigt.

Nu blir det roligheter! En person som nyligen gav råd om hur man skulle lösa (!) problemet med stopp i avloppet föreslog följande: ”Koka upp en stor mängd vatten och lägg i graciöst med diskmaskinstabletter. Häll i avloppet!” Det gick inte av att begripa huruvida ”graciöst” användes skämtsamt för ”generöst”.

Folk kan ha egna ordskämt man ibland inte nappar på. Med en far som alltid sa: "det är jag inte korpulent att bedöma", osäkrar man sin pickadoll vid varje liknande tillfälle. En annan (inte särskilt kul, men ändå) språkgrej är att det verkar som om diskmaskinstabletter och maskindisktabletter används huller om buller. Inte vansinnigt intressant, som sagt.

Roligare var en kvinna som sa att hennes man inte var så mekanisk. Man hoppas för bägges skull att hon menade ”teknisk”. Det kan vara illa nog, men vi är nog många som inte hör till de tekniska. Mekaniska, kanske, eller nåt åt hållet. Eller maniska, det finns de som hävdar att denna blogg drivs av en mani. Kan vara, men det är mycket enkelt att komma på fler maniska typer i så fall, ta de melliska (bildade just ordet oppanpå Mello).

*I bloggen kommenteras omvärlden mycket sparsamt när det inte handlar om språk. Inläggets rubrik och texten skrevs innan dagens nationella och hemska händelse inträffade

Använd språket hur du vill, lilla vän, så ger vi råd du kan skita i

Svenskan har, som de flesta borde veta, förvandlats till ett större blandspråk än det varit, i alla fall så långt man själv kan blicka bakåt med ögon och öron (jaja, äsch). Men det är inte enbart uppblandat med engelska (i en hög koncentration dock) utan även med sig självt.

En käpphäst för många språksnutar har varit det komiska ”komma till bukt med” som hetat

”få bukt med” eller ”komma till rätta med”. Det är inget nytt. Men häromdan sa en politiker: 

”vi kan inte råda bukt på det här”. Se där en ny variant!

En som varit med länge (man själv) vet att det finns ett uttryck som lyder ”råda bot på”. (Det borde nämnde politiker själv veta, personen är 55 år gammal!) Nu har vi tre idiomatiska uttryck hopblandade lite hejsan hoppsan. Vänder mig till auktoriteterna, vilket går sisådär, för de kan inte hålla på att kränka och förnedra folk med att säga vad saker egentligen heter.

Språkrådets Frågelådan svarar en som frågar och vill veta vilken man bör välja av dessa konstruktioner. Lådan svarar: ”Vi rekommenderar få bukt med”. I den svarsmeningen är ”rekommenderar” understruket på det sätt som betyder att ordet är klickbart. Och kolla:

där öppnar sig en värld av förklaringar till vad rekommendera innebär! Svaret börjar:

Språkrådets rekommendationer utarbetas främst med tanke på det skriftspråk man använder som medborgare och i arbetslivet, dvs. för att skriva informerande texter, rapporter, jobbansökningar, mötesprotokoll, debattinlägg, pm, brev till och från myndigheter etc. Vi kallar det skriftspråket standardsvenska, och det är där vi tänker oss att våra rekommendationer kan vara till nytta.

Jäpp, man är med. Men så kommer beskrivningen av det som borde vara självklart: att man kan välja sina ord beroende på vem man riktar sig till. Frågelådan och undertecknad tycks först överens om vad ”standardsvenska” innebär, men hör på det här:

Men i den offentliga standardsvenskan är valet oftast redan gjort av generationer av medborgare och tjänsteskribenter, och därefter beskrivet som standardnormen av språkvården. Standardsvenskan är stabil, men inte statisk. Den förändras med samhället, och då uppstår ofta nya valmöjligheter. Det är framför allt dessa val som våra rekommendationer är tänkta att underlätta. Språkrådet har ett statligt uppdrag att ge råd i språkfrågor. Våra rekommendationer här i Frågelådan är sådana råd.

Så bra. Jag som skriver lite slarvigt och skräpigt ibland, blandar regionalt språk med en hoper svärord och sisådär, kommer alltså inte att hamna i fängelse. Ett av Sbråks samlade citat ur den verkliga världen, nyligen, är: ”vi måste göra en realitycheck”. Här i bloggen görs realitycheckar varje dag och de leder till endast ett ord, ett utrop: Hjälp!

Vad spelar man ut förutom sina kort, medmänniskor och sin roll?

Klagandet på mediefolk fortsätter! Ändå måste några övliga brasklappar in i resonemanget. Det går faktiskt inte att klanka ner på yngre människor. Tillvaron i stort, samt i Sverige, har tagit ifrån dem möjligheten att lära sig hemlandets språk i den utsträckning som behövs för att det ska funka som ett gemensamt kommunikationssätt.

Undervisningen på alla nivåer har tullat oerhört på detta slags kunskap, så vad gör man? Och hur ska man förstå det faktum att även äldre springer som hungriga boskapsdjur (alltså såna som lever med och ”hålls” av människor) till engelska lånord av alla slag och byråkratsvenska?

Man måste förundras över att många som passerat 50-strecket driver på denna avveckling så det visslar om det. En av alla skojsiga programledare (50+) sa till några deltagare i en tävling (ett av underhållningsvärldens starka kort) följande: ” Vi får se om det spelar ut till er fördel”.

Ja, då är vi där, situationen då även jag tar djurgestalt: blodhundens. Inget spår alls (men det säger inget, leta själva!) leder till att ”spela ut” används utan objekt. Här i landet spelar vi ut våra kort, vi spelar ut bollen och (tragiskt nog) folk mot varandra. Jo, synonymen ”utklassa” nämns i SO, men går inte att använda i den citerade meningen.

I amerikanska Merriam-Webster finns idiomatiska uttrycket ”play out”. Promgramledarens "spelar ut" är intransitivt (verb som inte har något objekt”) och en exempelfras ur M-W är i detta sammanhang: ”see how things play out”, alltså ”se hur saker utvecklar sig”. Engelskan verkar inte spela ut (”play out”) kort, alltså.

”Vi får se om det utvecklar sig till er fördel”, hade en svensk mening kunnat låta. Eller ”Vi får se om det utfaller till er fördel”. Play out, my ass. Eller ”spela ut mitt ess”. Men det skämtet kanske inte spelar ut till min fördel. 😞

Man förstår att maran flyger på en, såväl på dagen som om natten

Inte är bara de huvudlösa politikerna över oss utan även det halshuggna språket, höll fingrarna på att skriva. ”Avhuggna”, ska det förstås vara. Har redan klagat i parti och minut på ”driver, lämnar” och säkert fler verb som börjat uppträda utan objekt.

I ett nyhetsreportage (radion) sa någon (ämne nykriminaliteten) att ”ingen delgett”. Nur so, som tysken säger, och den engelskspråkige, ”just like that”. Vad svensken säger vet jag knappt längre. ”Bara sådär”? Här behandlades ”delgett” som ”tjallat”. Ordvalet lät som ett felval.

Ett par sekunder senare sa nyss nämnde någon: ”/…/ för att sen delge polisen om /…/. Hallå! som svensken började utropa förvånat för många år sen (”hallå” användes mest i telefon dessförinnan). Var var jag nu? Jo, hallå! Inte heter det väl ”delge någon om något”. 

Kan läsare förstå vilken mara som rider denna bloggare? Även dagtid? Inte blir det bättre av ännu fler avhuggna ord härsan och tvärsan som lyser med sin frånvaro (den logiken går också att skylla på maran). En annan nyhetsutsändning rapporterade att ”det står polispatruller placerade lite var som”. Lite varsom? Låtom oss tackom och bugom.

Informanten AP nämnde det numera etablerade ”ha de(t)!” som hej-då-fras, och tänkte att den ursprungligen löd ”ha det bra”. Men en av de sista seriösa språkvårdarna, Catharina Grünbaum, skrev i DN för ca femton år sen: Det enkla Ha det! har vi lånat från norskan, och det har florerat i svenskt språkbruk i något decennium eller två.

Men säg den som icke kastar sten fast den sitter i glashus. Jag avslutade ett sms med ”Alldeles oavsett”. Det är ju som att säga ”bortsett från”. Punkt. Vad man menar med ”alldeles oavsett” – och inget mer – är nog ”hur som helst/ i vilket fall som helst”. Lika knasiga de. Sökte som en dåre efter denna rumphuggna fras: i många verk så sökte jag, men där stod ingenting.

* Nattmaran, ovan t h, av J H Füssli (1741–1825). Wikipedia