De dystra tiderna till trots: visenten har kommit tillbaka till naturen

I tider av svåra händelser är det viktigt att få den information man kan tänkas behöva. Det är viktigt att hejda spekulationer av alla slag, något som påpekas från olika myndigheter. Även det som kallas tilltal är viktigt, särskilt för dem av oss som har svårt för floskler.

Det jag igår kallade ”språkpetitesser” är ibland inte alltid så små. Talar inte folk hela tiden om vikten av att använda rätt ord? Ibland känns det som om många ”rätta” ord har försvunnit i likhet med annat av vikt. Hur som helst, i de allvarliga sammanhangen kan man i alla fall höra mycket som inte är vanliga felsägningar.

Jag vet att de flesta nonchalerar sånt, men om myndigheter och medier begagnar sig av i grunden felaktiga begrepp – ja, då är vi illa ute på fler sätt än dem som plågar dagens samhällen. Men så här ser mitt (självpåtagna) arbete ut och några ihopsamlade uttryck får diskuteras längre fram.

I det jättelika flödet av ord och bilder hördes en s k hundmänniska som ville trösta (?) med att ”människor är som hundar” och att man skulle kunna ta positiv lärdom av detta faktum. Själv ställer jag mig på de tveksammas sida, i brist på stark relation till något djur alls. 

Europeisk bison. Bild Michael Gäbler, Wikipedia

Ändå kändes det bra att i ett program (på radion) höra om en möjlig återkomst för den vackra (nja, gulliga, då!) visenten som (med några djur i fångenskap som "bas") är på väg att få en s k andra chans i naturen. Visenten, sas det i nämnda program, hade tidigare ”varit helt utrotad i det vilda”. I våra krokar har enligt sakkunskapen inga vilda djur av arten funnits på 8 000 år.

Den människa (jag) som lyssnade på de här nyheterna, och har åsikter om hur ord färgar tänkandet, önskade bara att reportern sagt ”naturen” istället för att (som ofta i dag) översätta ”the wild”. Visenten är värd att leva i naturen och inte det vilda vi alla tycks bebo för tillfället.