Lite allvarligt men även en smula skrattsamt om den nya kanonen

Kulturkanon! Hahaha, så man skrattar. Om berörda kanonarbetare kan enas och få fram en sådan, så heter jag morfar Ginko. Det där senare är ett fint gammalt uttryck som används endast av undertecknad och ett par till, i alla fall om man ska tro träffar på Google. Eftersom det riskerar att dö ut borde man skicka det som förslag till de 100 (hundra) verk som ska utgöra den svenska kulturkanon. Morfar Ginko (se Wikipedia) figurerade i ett populärt radioprogram (Snurran) under ens tidiga barndom för sju decennier sedan.

Det satte spår i dem av oss som ännu kan hänvisa till morfar Ginko, ett fenomen gammalt nog (måste vara över femtio år) att kanoniseras. Nu skämtar jag förstås. Hur i helskotta ska hundra verk kunna utgöra något som samlar det här landets invånare på nåt kulturellt vis när all slags bildning tackat och gått för länge sen? På ett så konstlat vis uppstår väl ingenting?

Man grubblar ändå lite över saken när man i ett radioprogram om pengar, särskilt lånade sådana, hör en programledare säga att citatet ”Den som är satt i skuld är inte fri” tillskrivs Ernst Wigforss, svensk finansminister 1936–1949. Tack och lov var en journalist och författare samt insatt i ämnet (bl a det nya fenomenet att vara ”överskuldsatt”) i studion och kunde berätta att citatet ursprungligen kommer från Gamla Testamentets Ordspråksboken (22:7) och lyder: ”Den rike råder över de fattiga, och låntagaren bliver långivarens träl”. Bibelöversättningen är den från 1917, givetvis. Men journalisten använde i sanningens namn den nyare översättningen och sa: ”Den som lånar blir långivarens slav". På en av Wikipedias underavdelningar, Wikiquote, som tar upp citat, står:

Den som är försatt i skuld är inte fri.
Ernst Wigforss 1932.
Detta citat har ofta felaktigt tillskrivits Göran Persson.

Wikiquote har inte lyckats spåra citatet till bibeln, enbart till Wigforss. En massa andra ställen 

(d v s träffar på Google) gör precis samma sak. Och på så vis kan man börja tänka på hur en kanon såg ut förr, man kan nästan kalla den bildning, den slags allmänfolkliga bildning som många (men förstås inte ALLA) stod för.

Men kära hjärtanes då, nu har man ramlat in i en urtid som måste beskrivas lite ytterligare, typ i morgon. Innan dess en kommentar till detta inläggs början där jag skrattade åt kulturkanonen (inte kanonen utan kanonen!). Informanten M lyssnade på P4 och ropade om en person som just intervjuades om något roligt och sa ”Vi får skrattsamma kommentarer om det”.