Uppgiven av det världsligas snabbhet blir man till ett superlativ

Nä, jag kommer snart att tappa det. ”Bli galen”, som det hette. ”Affekten är hög”, säger en rektor just nu i ett eftermiddagsprogram i P1 (det gällde säkerhet i skolor) . Och för nån halvtimme sen berättade en sidospark (sidekick) i ett annat program, att han var några år seniorare än huvudprogramledaren. 

Svårt vara seniorast. Danie Franco, Unsplash

I morse läste jag en papperstidning med rubriker som var antingen svåra att förstå eller totalt felaktigt formulerade. Sbråkbloggen fyller åtta år om några veckor och som dess skribent kan jag konstatera att språknedgången går allt fortare för var dag.

Men, som sagt, är det rätt uppfattat eller är jag bara knäpp i kolan? Knas i bollen? Dum i huvet? Eller är problemet att man är så himla senior? Såväl i stort som i smått verkar det vittra omkring oss, sånt som hade nåt slags värde förr, åtminstone för ett par av oss.

Slår ändå upp ”senior” här och där. Ordet kan vara såväl substantiv som adjektiv, jodå. En senior vet man vad det är. Men adjektivfunktionen känns ändå lite främmande på svenska. Finner en mening som: ”Det känns tryggt att hon är så senior”. Och engelskan kan säga saker som ”she is three years my senior”, och mena ”hon är tre år äldre än mig”.

Låt oss gå med på allt. Och om ”senior” kan kompareras och på så vis bilda ”seniorare” så måste även ”seniorast” kunna användas. På undertecknad, lämpligen. Läsaren minns väl hur man komparerar adjektivet: positiv (senior), komparativ (seniorare) och superlativ (seniorast).