Det här är ett lysande exempel på när den generation som mest är ”den som har hand om’et”
(i politiken, på viktiga poster, tongivande i ”underhållning” etc) hänvisar till något som är en självklarhet för denna grupp. Lite som om man själv jämförde något med Humle och Dumle, två upp-och-nedvända hakor som sminkats till ett par roliga figurer. De bodde i skafferiet hos Kapten Bäckdahl, som barnprogrammet på 50-talets slut hette.
Min far brukade referera till Fyrtornet och Släpvagnen. Så håller generationer på och anser det självklart att varenda kotte fattar vad de talar om. Häxan Surtant figurerade i några SVT-sända jullovsprogram för sådär två decennier sen. Då var man själv redan en åldring. Nästan.
Så här är det naturligtvis också med språket. Men ändå vill jag legitimera den hållning som släkt och vänner anser vara alltför strikt. Det är inte främst det faktum att yngre människor använder en massa mode- och inneord – sånt har alltid kommit och gått. Jag är mera ute efter språkets själ, den som gör att det fortfarande går att läsa en roman från 1940-talet och helst ännu längre tillbaka.
Men det som upphäver modersmålets bevarande i grunden är det här smågnagandet och bortnötandet av gamla grammatiska finesser. Det kan gälla ett problem som inte kallades problem förr: de, dem, dom! Och som man helt enkelt får fan för om man överhuvudtaget nämner i dag. Eller så kan det handla om det lika gigantiska ”sin-syndromet”, om vilket Charlotta Hemlin, lärare och krönikör berättar i en artikel i ”Ämnesläraren”:
Den traditionella tumregeln säger att sin, sitt och sina, som alla är exempel på reflexiva possessiva pronomen, ska syfta tillbaka på subjektet. Medan hans, hennes och deras syftar på något utanför satsen, säger Charlotta Hemlin och konstaterar att det egentligen inte är så svårt men att många ändå gör fel.
Var det Häxan Surtant man skulle kalla sig? Såna släpper inte taget, i morgon blir det mer gnäll om små språklighetsproblem som resten av världen (?) rycker på axlarna åt.
Min far brukade referera till Fyrtornet och Släpvagnen. Så håller generationer på och anser det självklart att varenda kotte fattar vad de talar om. Häxan Surtant figurerade i några SVT-sända jullovsprogram för sådär två decennier sen. Då var man själv redan en åldring. Nästan.
Så här är det naturligtvis också med språket. Men ändå vill jag legitimera den hållning som släkt och vänner anser vara alltför strikt. Det är inte främst det faktum att yngre människor använder en massa mode- och inneord – sånt har alltid kommit och gått. Jag är mera ute efter språkets själ, den som gör att det fortfarande går att läsa en roman från 1940-talet och helst ännu längre tillbaka.
Men det som upphäver modersmålets bevarande i grunden är det här smågnagandet och bortnötandet av gamla grammatiska finesser. Det kan gälla ett problem som inte kallades problem förr: de, dem, dom! Och som man helt enkelt får fan för om man överhuvudtaget nämner i dag. Eller så kan det handla om det lika gigantiska ”sin-syndromet”, om vilket Charlotta Hemlin, lärare och krönikör berättar i en artikel i ”Ämnesläraren”:
Den traditionella tumregeln säger att sin, sitt och sina, som alla är exempel på reflexiva possessiva pronomen, ska syfta tillbaka på subjektet. Medan hans, hennes och deras syftar på något utanför satsen, säger Charlotta Hemlin och konstaterar att det egentligen inte är så svårt men att många ändå gör fel.
Var det Häxan Surtant man skulle kalla sig? Såna släpper inte taget, i morgon blir det mer gnäll om små språklighetsproblem som resten av världen (?) rycker på axlarna åt.
