Alla dessa tre ord ökade enormt i svenska dagstidningar runt 2010. Och vad drar man för slutsats av detta? Att vi var kärvare förr? Inte lika med- och inkännande samt empatiska och annat vi utvecklats till i dag? Skitsnack, är enda raka svaret på en sån fråga. Som resultat av mångfalden röster vi hör har ett slags signalkänslosamhet vuxit fram.
Man kan jämföra med s k signalpolitik, som är ”politik som syftar till att påverka och befästa en viss position eller ge intryck av beslutsamhet i stället för att lösa ett visst politiskt problem” (Nationalencyklopedin). Som av en händelse handlade ett P1- program nyss om när ”ovationer leder till inflation”. Nu var buden lite olika, men någon hävdade att det just vid operaföreställningar förekommer stående ovationer överdrivet ofta och att de är alltför långa.
Av dylikt är väl tiden full, man kan lite kort hänföra allt känslosvulstigt beteende till rubriken ”mycket snack och lite verkstad”. Men mitt i all den pompösa, mänskoälskande tillvaron skrattar lite för många åt att kungen läser fel på ett barnbarns namn. Om och om igen rapporterades om denna fadäs, ofta framfört av lite småflinande tv-nyhetsuppläsare.
Jag som trodde att dyslexi var ett välkänt fenomen och att det kan vara rätt jobbigt för de drabbade. Nej, sanna mina ord: nutidens människokärlek må vara mångordig, men själv minns jag empatiska, om än aningens stramare, uttryck under tider som är sedan länge förgångna, då när alla ”vackra” ord inte fanns.
