söndag 9 februari 2025

I bloggen hörs den vanligt inkrökta språkpredikan med små tillägg

”Sattes på paus” – det är ett av de nerkrafsade exemplen som fyller Sbråks anteckningsbok. Fast krafsas, nej, de skrivs på tangenter där färgen släpper från bokstäverna som måste fyllas i med vitt nagellack. Går nog inte hur länge som helst. Anteckningsboken är en Wordfil. Ens gamla suddgummin har torkat och får skatta åt den förgängelse man själv ibland skrattar åt. Oftast inte.

”Sättas på paus”, var det. Det går att tycka, eller i alla fall förstå, att människor ibland väljer de kortare uttrycken. Mycket annat i världen går fort, komprimeras och tiden (vad det nu är) kallas ofta en bristvara. Men i så fall, funderar somliga av oss som har tid, varför säger man då inte det kortare ”pausa”?

Antagligen ligger en engelsk variant och skvalpar i bakgrunden samt kräver anpassning: ”put on pause”? Det händer även att folk ”trycker på pausknappen” (med samma innebörd), och det blir ännu roligare. Många instämmer säkert inte, men det går att lägga märke till så mycket roligt att man inte behöver se på serier eller Mello (som jag kallar Melodifestivalen).

Den osäkerhet som vidlåder ens eget språk och som hörs från omgivningen, särskilt den äldre, är förresten så lagom roligt. Det här är som med mycket annat: Vi har mer eller mindre fostrats till att säga det vi sen kommer att tycka är rätt. I skolan förr korrigerades de ungar som ”gjorde fel”. I medierna användes den variant som ansågs riktig och därmed gångbar och så där höll det på med hela språket utan att folk la märke till det. Nu är det beteendet bortlärt, och enbart ett fåtal gubbar och tanter ryar om sånt omgivningen kan kalla ”bagateller”.

Ska det hålla på så här måste man snart gå upp i stabsläge.