Ska man hålla fast vid vad ”älskvärd” betyder eller plantera träd?

Bild Csaba Talaber, Unsplash

Så här står det till: ord byter innehåll. För en som granskar språket under lupp rämnar marken liksom pö om pö. Har man för höga krav på förståelse? Vad vet man själv och vilka eventuella fel gör man? Är det dags att följa det kinesiska visdomsordet ”Den som planterat ett träd har inte levt förgäves”?

Det råkade bli så att jag vid ett par tillfällen sett ordet ”älskvärd” användas i betydelsen ”värd att älska”. Inget konstigt, tycker kanske läsaren, men det tycker jag. SAOL och SO har ännu den innebörd jag personligen är bekant med: ”ytterst vänlig” respektive ”som gör ett all­mänt behagligt, under inga om­ständigheter stötande, in­tryck om person(s beteende) eller dylikt”.

SAOB ger en betydelse (med belägg från 16- och 1700-talen!) som lyder ”värd eller förtjänar att vara eller bli älskad”. Sen står att ordet ”numera i synnerhet” beskriver någon som ”visar välvilja eller intresse”, är ”vänlig, angenäm eller sympatisk.

Nu har tydligen den flerhundraåriga innebörden kommit till användning igen och på nätet hittar man t ex någon som undrar om det är en persons prestationer som gör denne ”älskvärd”. En annan skriver om ”rädslan att inte vara älskvärd”. En psykolog svarar en tredje som undrar hur man ska vara för att andra ska gilla en: ”det handlar inte så mycket om vad du säger som hur du får andra att känna sig. Frågan om din älskvärdhet finns ofta i andras svar på frågan: Tycker jag om mig själv när jag är med dig?” 

Det finns gott om älskvärda exempel. Själv skulle jag aldrig kunna använda ordet så. Tänk er att man frågar en medmänniska: "Tycker du att jag är en älskvärd person?" Om man nu hade böjelsen att undra en sån sak, skulle man då inte måsta säga ”tycker du att jag är lätt att gilla (eller älska, då)?”

Här är det finlir, men ”värd att älska” gör inte en människa nödvändigtvis ”älskvärd”. Förstår någon hur jag menar? Eller är det trädplanterare man ska bli?