Att vara språkkonservativ är ett helvete för oss dito romantiker

Lingua franca, säger Wikipedia, är ”ett språkvetenskapligt begrepp som i nutid generellt betecknar ett språk som används vid kommunikation mellan människor som inte förstår varandras modersmål". Latin har varit ett sådant och försök har gjorts att skapa andra

liknande ”hjälpspråk”. Esperanto kanske är det mest kända.

Numera har antagligen engelska tagit över rollen, vilket givetvis inte är av ondo. Det är överraskande att se och höra hur folk från hela världen numera kan kommunicera

med varann. Vad man kan förstå i ett det lilla hörn som Sverige utgör, kommer sig detta av Nordamerikas enorma påverkan på resten av världen.

Eventuella läsare av Sbråk kan frestas tro att bloggaren ogillar det engelska språket, vilket är fel, fel, fel. Nu var det visserligen det första (och nästan enda) språk svenskar introducerades i när det begav sig, men ändå: min personliga fäbless är den brittiska engelskan. Punkt.

Motviljan består snarast i hur lätt svenskar låter sig övertalas att blanda de båda språken med varann och inte, som man kan tro, få fram ett tredje prima språk, utan flera, i längden ganska oanvändbara. Men låt inte en gammal språkromantiker störa friden, för tusan, denna (romantikern) är på det klara med att den rasande utvecklingen (orkar inte skämta och skriva språkavvecklingen) sker utan att någon lyssnar på sierskor och olycksprofeter.

Algoritmer gör sitt jobb, även om man inte fattar hur det går till, liksom logaritmerna (här hånflinar de som vet vad det är) och botarna [uttalas bottarna] – angående dem ler de insatta också överlägset. Mot det här urvattnade och mångtydiga framtidsspråket finns ingen bot (hoppsan!). Men en språkromantiker slås inte ned, den går rasande med sina påkar som en stolt luddit och slåss till sista bokstav!

Man är f ö inte den enda som i dessa dagar går baklänges och stöter i trumpeter och avfyrar sina musköter!