Andra, mer jordnära och ” samtida”, är de hängivna personer från Följeslagarprogrammet (ekumeniskt), där människor ”från hela världen reser till Palestina och Israel för att genom sin ickevåldsliga preventiva närvaro kunna vidga handlingsutrymmet och ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning”.
Och här sitter bloggaren, en sån som petar i ord och deras innebörd samt utseende. Det betyder dock inte att ”titta bort” från vad som sker, eller att ”titta åt ett annat håll”. Nej, det är svårt att blunda för verkligheten. Tidigare blundade vi för den – eller inte – något vi nu översatt. När vi med ett annat språk/bildspråk i botten säger ”blunda för” kommer det säkert att låta konstigt, trots att det finns belägg från 1700-talets början.
Men, ack, belägg! Såna tar språkvetare gärna till när de ger upp inför pinfärska anglicismer som kanske användes i Norden för flera hundra år sen. Min strävan, om det inte framgått, är att vi skulle vara betjänta av att låta språket från 1900-talet släpa med en bit framåt. Annars blir resultatet det som nu finns många exempel på: att generationer har svårt att förstå varann.
Det kommer vi alla att må dåligt över, som det heter i dag. I min ungdom mådde man dåligt av saker och ting. Fast i mindre grad än nu, vad det verkar som. Och då finns det ändå så mycket kul: Mello, femtusen smaker på energidrycker, snus, shots och lika många streamingtjänster.
Det hjälper nog inte att addera mer läsning, som en del gamla och halvgamla tror. Vi adderade förresten enbart på mattelektionerna. I våra bulldegar och pannkakor tillsatte vi ägg, socker och mjöl – eller vad det skulle vara. Vi adderade inga ingredienserna. Det här var dagens sista vittnesmål som dessutom inte togs upp för första gången på denna plats. Man är inte bara ett vittne, utan morsa också. Såna tjatar.
