Nu har i alla fall de där böckerna besannats med råge och framstår som profetior, även om författarna dåförtiden kanske tyckte att de bredde på. Den amerikanske presidentens jättetrumpet heter ”Social Sanning”, namnet låter som snott från de nämnda gamla romanerna. ”Truth Social” sägs vara en sociala-medier-plattform som ”uppmuntrar ett öppet, fritt och ärligt globalt samtal som inte diskriminerar någon på politiskt-ideologiska grunder”.
Man frestas att kommentera saken med ”my ass”, ett av detta fria och goda lands större verbala exporter som nått oss via landets kultur och öppna samtalston. Det stora och det lilla (se inledningen) flyter ihop, som sådant har för vana. Det större är de aggressiva hannar som växt i antal och makt, och som i sina megafoner vrålar ut meddelanden som börjat låta märkligt lika.
Kanske visar vrålen på de ”fria samtal” som inte ”diskriminerar” någon ”på politiskt-ideologiska grunder”? Samtidigt som ideologierna börjat förenas till en, blandas språkets futtigheter likaså ihop till en enda smet. Osäkerheten växer: Vad säger människorna? Förstår vi varann?
En del av oss råkar ständigt ut för det här: Fattar jag allt fel stup i kvarten? Är jag på väg att "tappa det", som förr hette ”bli galen, dement, knäpp i kolan”? Inte ska man förväntas hålla på och översätta saker som sägs i vanlig svensk radio? I ett modeprogram berättades om någon som gjort en intressant iakttagelse gällande ett speciellt klädesplagg. Journalisten sa om denna persons uppmärksamma blick: ”Det var elegant spottat av henne”.
Och jodå, just det klarade jag av (”spot”=upptäcka, få syn på), men mycket av det här språket är verkligen odemokratiskt och elakt. Eller är det fel på en själv igen? Är man offer för ett sönderfall? Och i så fall vems?
