t ex ”för mycket och för litet skämmer allt”! Det är tillämpbart på de flesta över- och under-
drifter. Bloggen 20 april handlade om det avsnitt av P1-programmet Språket som var betitlat ”Så hanterar du en språkpolis”. Jag värjde mig emot karaktäriseringen av den sortens snutar som varande likadana. Ojojoj nämligen, så många olika varianter det finns!
Eftersom jag själv kallats/kallas så, känns det angeläget att sansa till snacket. I programmet förekom en del ganska fördomsfulla uttalanden. Bl a att de som uppträder som språkpoliser skulle göra så av några slags maktanspråk när de påpekar normer.
Experten ansåg att språkpoliser ofta förespråkar den snäva skriftspråksvarianten för allt. Vi har alla också, enligt samma expert, lärt oss att visst språkbruk har "högre status". Förespråkare för normen säger sig vara den som ”äger normen, och du gör det inte”.
Detta är inget nytt. Många människor agerar på det sättet i en massa olika sammanhang. Besserwissrar av alla slag finns, det är väl ändå bekant? För egen del, och säkert andra ”språkpolisers”, är sanningen snarare att man känner sig maktlös. Det språk som ibland bara flöt in i en, ibland fick hamras in, duger inte längre utan viftas nonchalant bort.
Men så reagerar nog inte de ”språkpoliser” som rättar omgivningen på stöddiga sätt. De mer ödmjuka ”poliserna” vet att man när som helst kan snubbla på variationer/alternativ: inte bara såna som är nymodigheter utan även en del man själv missat under decennier.
Eftersom jag själv kallats/kallas så, känns det angeläget att sansa till snacket. I programmet förekom en del ganska fördomsfulla uttalanden. Bl a att de som uppträder som språkpoliser skulle göra så av några slags maktanspråk när de påpekar normer.
Experten ansåg att språkpoliser ofta förespråkar den snäva skriftspråksvarianten för allt. Vi har alla också, enligt samma expert, lärt oss att visst språkbruk har "högre status". Förespråkare för normen säger sig vara den som ”äger normen, och du gör det inte”.
Detta är inget nytt. Många människor agerar på det sättet i en massa olika sammanhang. Besserwissrar av alla slag finns, det är väl ändå bekant? För egen del, och säkert andra ”språkpolisers”, är sanningen snarare att man känner sig maktlös. Det språk som ibland bara flöt in i en, ibland fick hamras in, duger inte längre utan viftas nonchalant bort.
Men så reagerar nog inte de ”språkpoliser” som rättar omgivningen på stöddiga sätt. De mer ödmjuka ”poliserna” vet att man när som helst kan snubbla på variationer/alternativ: inte bara såna som är nymodigheter utan även en del man själv missat under decennier.
I programmet fanns även ett par typiska, fruktansvärt glättigt, optimistiska utrop om att man ska tala med entusiasm om förändringar: ”Tänk att språk kan förändras!” Det går att förhålla sig lagom road av såna faktum, för att återknyta till logomresonemanget i inläggets början.
