Hur som helst hoppade undertecknad till när en reporter benämnde något som luxiöst. Det som sker hos en lyssnare när mediemänniskor och andra med ”inflytande” använder ett felaktigt språk är inte bra. Man blir rådvill och tänker: hm, vad heter det nu igen? Lyxiöst? Nejvisstja, luxuöst! Ju mer av mindre bra språk som når ens öron, desto större osäkerhet.
Man kan väl säga lyxig, då? Möjligen. Konstigt nog verkar engelska ha ”luxurious” för både ”lyxig” och ”luxuös”. Personligen skulle jag välja ”luxuös” för en lyxigare lyx, men om det finns någon mening i det, vete katten. Men det kan vara intressant att betrakta de huvudbetonade suffix som bl a -ös, -uös och -iös är.
Ett par av dem togs nyligen upp i P:s Språket, och minns jag rätt nämndes bl a ”humorös”, ett kul ord som ”inte finns”. Det skulle jag själv lätt kunna använda i mindre nogräknade samman-
hang eftersom det träffar rätt, fel som det är. Vänder jag mig till allvarligare kretsar än bloggläsarna vore det inte ett smart drag, som folk säger.
Även ”mysteriös” nämndes i programmet, men det är bekant och belagt i svenskan (SAOB) sedan ett par hundra år tillbaka. Den här typen av suffix – ändelser, slutstavelser – som inte funkar som självständiga ord, har ändå någon slags betydelse i sig. De innebär ”vara försedd med något, likna något” eller ”något förekommer i hög grad”.
Nu är det synd att låta bli de riktigt knasiga felen: Informanten L, f d lärare, berättade om en elev som beskrivit en person som ”muskelös”. Ord med ändelser (-ös, -uös och -iös), i grunden lånade från fjärran språk (mer fjärran i tid, än geografi!), måste man lära sig vart och ett.
Även ”mysteriös” nämndes i programmet, men det är bekant och belagt i svenskan (SAOB) sedan ett par hundra år tillbaka. Den här typen av suffix – ändelser, slutstavelser – som inte funkar som självständiga ord, har ändå någon slags betydelse i sig. De innebär ”vara försedd med något, likna något” eller ”något förekommer i hög grad”.
Nu är det synd att låta bli de riktigt knasiga felen: Informanten L, f d lärare, berättade om en elev som beskrivit en person som ”muskelös”. Ord med ändelser (-ös, -uös och -iös), i grunden lånade från fjärran språk (mer fjärran i tid, än geografi!), måste man lära sig vart och ett.
Eleven ville uppenbarligen beskriva en vältränad person men fick det att låta som en utan muskler p g a förväxlingen med avledningen -lös (betydligt vanligare: sömnlös, sömlös, med-
vetslös och ett otal glosor med -lös). Om det nu egentligen var en klen rackare som skulle beskrivas, hade ”muskellös” varit korrekt, om än ovanligt.
