Får väl avslöja att ett importerat uttryck som ”must-have” retar gallfeber på mig. Det har funnits länge i likande tappning och man har kunnat höra vuxna kvinnor – när något förtjusande plagg eller andra ting presenterats – med barnslig stämma utropa: ”Vill ha!”
Språk är inte bara språk: ord, meningar. Engelska, i just detta fall, bär med sig livsstilar man kan ha åsikter om. Vilket sker nu. Förvånansvärt många anpassar sig och använder villigt vilka larviga uttryck som helst. För att inte tala om andra trender, t ex nämnda must-haves. Bloggen övergår i detta nu till modeblogg. En vanlig tv-tittare häpnar över programledares och liknande gruppers likriktning. Efter kantigt assymmetriska klippningar har de sen en tid (gäller mest kvinnor) längre hår och samma slags ”långa lockar”. Hårfärgen byts allt oftare.
De sitter inte stilla och läser nyheter utan paraderar som på en catwalk i allt flådigare kreationer. Stilettklackar hör till dessa promenader, eller de påbjudna höga stolarna att sitta uppspetad på, särskilt i diskussionsprogram. Nu har har skorna börjat bli s k sling-backs, otroligt långa och spetsiga med en – så ser det ut – felställd klack med placering mer åt mitten av foten. Lite 1700-tal, eller vad händer? Undan går det, har inte på långeliga tider sett så många sling-backs i kanotstorlek.
Försvinner gör långa, fluffiga halsdukar till förmån för nya detaljen miniscarves, knutna i strypstil. De ser ut ungefär lika käcka ut som mäns variant på slips: flugor. Mig får de att minnas barndomens blåvingedräkt (50–60-talen). Knytningen var extremt viktig, de två ändarna skulle peka rakt åt höger resp vänster. Var det inte då man började tänka att man skulle göra som man ville när man blev vuxen?
Allt detta kom farande vid åsynen av begreppet ”must-haves”.
