Kan man i framtiden läsa gubbar o a som dog innan man föddes?

Som av en händelse hörde informanten A av sig, nästan samtidigt som jag lyssnat på program-

met om ”språkpoliser” (som gårdagens inlägg handlade om). En rätt ovanlig bok hade kommit i informantens väg, ovanlig såtillvida att dess ålder är 115 år. Författaren är en känd figur, för mig känd till namnat, men inte mycket mer. Minns att han omtalades i ens barndom, och antagligen var man själv snabb att stämpla honom som en typisk gubbförfattare.

Han var själv en gubbe, Albert Engström, det såg man ju på bilder av honom, och han skrev för gubbar. Informanten A mejlade en del av förordet till boken, ”Genom mina guldbågade glas-

ögon”. Förvånad upptäcker en nutida åldring de lättlästa raderna, fulla av snygg ironi mot såväl samhället som det egna jaget:

Självporträtt, 51 år gammal (Wikipedia)

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnos-

kiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbin-

delsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska fruk-

ter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflik-

ter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Verben har 1911 ännu kvar sin pluralform, vilket förstås visar på styckets ålder, men bortsett från den bagatellen: vilken fantastisk text! Kan nutida skribenter få så få rader att inrymma så mycket! Glädjande att utan problem riktigt kunna höra författarens känslor och åsikter.

Och då undrar man så här: en ungdom som idag är 15 år, kan den vid mina år (ca 75) läsa en bok som skrevs 1970 när 15-åringen är 75, år 2085? Om inte ett flertal

                                                                            under skett på vägen dit blir det nog svårt.