Knappast svenska

Från min samling ”Mediesvenska av i dag” följer nedan några meningar. Orden med svartare bokstäver misstänker jag har påverkats rejält av ett annat språk och gjort dem mer eller mindre konstiga.

Vad jag alltid undrar över är huruvida lärare ändrar dylikt hos elever/studenter. För tusende gången upprepar jag (van vid invändningar i de här sammanhangen) att varje individ naturligtvis kan göra misstag. Eftersom jag skriver mycket vet jag det av egen erfarenhet.

Men, och detta är ett stort MEN, när det väller över oss språkliga underligheter från alla medier i världen, måste det finnas en än större vaksamhet. Hur ska man annars kunna godkänna elever och studenter på alla nivåer och utbildningar? Och om språket spricker mera, vad ska då ”Pisa” visa?

Drink med rätt hård sprit i

”Det medelåldriga paret.” (textremsa, tv-program)

”Alla flyktingarna fick inte rum i byggnaden, en del fick

 sova på utsidan.” (tv-nyheter)

"Öppnar för att kräva pengar från VW" (tidningsrubrik)

”Han är nöjd med att ha flyttat tillbaka till hemstaden.

Åtminstone för nu.” (tidning)

”Han ville glömma det så han har svept det under mattan.”

 (tv-serie, textremsa)

”Vi dricker mindre av hård sprit” (tidningsrubrik)

Varför? Jo, därför!

Fort väck (okänd gatukonstnär)

Det här är en löjlig syssla. Kommunikation (om än envägsdito…) om kommunikation. Man skulle lika gärna kunna ”lägga en mandala”. Min lokaltidning tipsar idag om just detta: ”lägg en mandala (cirkelformad dekoration) av det du finner i naturen – en till synes meningslös syssla som ger hjärnan vila”.

Eller så kan man skapa konst som snart tvättas bort.

Lika lätt att nagla fast som mandalan och trottoarkonsten är språket. Fråga en som jobbar i branschen och du får veta att det förändras hela tiden.

Jo, det är uppenbart. Jag använde nyss pronomenet ”du”. Om jag skrivit som förr i världen hade jag formulerat frågan annorlunda och använt ”man”, ett pronomen jag gillar skarpt. Nu använder vi det här du-tilltalet i tid och otid. Engelskan, den lyckosten, slipper bry sig då deras you kan användas "friare" än våra du/ni.
Jag är själv anfäktad, med andra ord.

Vissa gamla svenska språkregler struntar jag högaktningsfullt i (fast högaktar folk som upprätthåller dem!). Men precis som andra partiella paragrafryttare värnar jag om mitt. Det visar sig ofta vara så att man blir upprörd om andra inte kan det man själv kan. Detta är inget vackert drag. Mer om det senare, men jag backar ändå inte, tro inte det!

Min löjliga syssla är att få fler att fundera över om de inte talar alltmer engelska utan att märka det. Det är synd för svenskan och det är synd för engelskan.

Därför sitter jag här och har mig.

Sjöfartsnytt: att komma till bukt

Den direktöversatta engelskan är min käpphäst. Men det finns annat smått och gott. Eller smott och gått, som vi i förenklingens namn snart kan skriva – det låter ju likadant. Huvudsaken är att man förstår, säger några av mina belackare.

”Hur ska man komma till bukt med rasismen?” Så lyder en exempelmening av alla dem jag samlat ur gammelmedierna under ett par års tid. Tja, enda sättet att komma till bukt är väl med båt? Vid närmare eftertanke går säkert landvägen också bra.                                                        🚢

Det har traditionellt hetat ”få bukt med” eller ”komma till rätta med”.
Men visst förstår man.

På en kultursida läste jag att ”det mänskliga förnuftet får vika på foten”. Nu börjar det bli svårare. Vikt på foten har man ju gjort, fast det har jag kallat ”vricka foten”. Visstvisst, det är klart jag förstår att uttrycket som avses är ”stryka på foten”. Fast det är ju bra om författaren till texter skriver vad de menar. Just det har alltid varit bra för förståelsen.

I en tv-tablå beskrevs ett program kortfattat. Där fick man veta att i kvällens avsnitt ”letar dykare efter en försjunken skatt”. Tröstlöst petig skulle jag föredra en ”sjunken” skatt, för att sedan försjunka i tankar om förfall, t ex.



PS Den lite saltstänkta början av detta inlägg fick mig att tänka på en väderuppläsare (exemplet är från en dagstidnings webb-tv!) som berättade att det under dagen skulle bli ”vindigt” vid kusten. Där har vi den kära engelskan igen: ”Windy”, säger de rackarna och menar ”blåsigt”

In- och framför

Tiden är kommen att berätta vad jag känner inför ”inför” och ”framför”. 

Häromdan igen, i en textad översättning av nåt på tv: ”Ni kan ställa frågorna framför henne”
Otaliga är även de braskande bladens rubriker av typen ”Han slog henne framför barnen”.

Hemska händelser kräver rubriker med ett mindre slappt språk. Utan att min hjärna kan hjälpa det noterar den att han slog henne framför barnen och inte bakom dem.

”Framför” är ett rumsadverb. Vilken slags adverb ”inför” är vet jag inte säkert, men en sak är säker: det har en bra mycket vidare betydelse än att bara att berätta på vilken plats något sker!

Några blåsippor framför (eller bakom) ett däck. Sbråkmakaren, i sin tur, drabbas av vördnad inför dessa enkla men vackra vårblommor. Själv står hon bakom (eller framför) däcket.

Är du vad du heter?

Och här kommer mer direktöversatt blahaspråk. I engelskspråkiga filmer/serier sträcker folk ofta fram en näve och säger: ”I am Susan”. ”I am Bill”.

För all del. Men ibland finner översättare ingen anledning att använda det urgamla svenska verbet ”heter”. (Ni minns väl vara, bliva, heta, kallas? Satsdelen som följer efter dessa heter (!) subjektiv predikatsfyllnad) Aldrig i 👿🤘🔥👿 skulle jag säga ”Jag är Doris” (nu heter jag förstås inte Doris, det handlar här om principen).

Handhälsar jag på någon får framsträckt hand och ”Doris” räcka!

Men nu är det även gott om svenskar som är vad de heter. Kändisar i reklam och diverse annat står där och ÄR det ena namnet efter det andra. (Och varför inte, många sägs ju tycka om att "barrra vaaara")

Man börjar tänka på varat och existensen och Heidegger. Lugn, jag vet inget mer än så, det skramlar fram lite godtyckliga saker ur det kalejdoskop som ens hjärna är. Skakar jag om kan det komma Thore Skogman och ”När man är en glad pensionär”. Det är då aningens sannare än ”jag är Doris”.

Jag vet en bok som heter ”Jag är Zlatan” och en film med titeln ”Jag är Ingrid”. Men det finns ju fler människor som heter Zlatan och Ingrid. Hur ställer de sig? Om nån annan sa ”jag är Doris” skulle jag protestera: ”Skitsnack, Doris är det ju jag som är!”

                                    🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫 🔫🔫

Nej, tacka vet jag den fine och hemlige agent som brukade säga att man vid en trasslig härva ska kalla på honom - och så presenterar han sig: ”My name is Drake, John Drake”.
Yttrandet som använts av bl a en annan agent med ett annat namn går inte att invända emot. 

"Mitt namn är Drake" kan vi svenskar också säga - om vi nu heter det. Liksom ”jag heter Drake”. 

 

Lägga till och dra ifrån

Matematiken ville mig aldrig något. Det gjorde inget, för det gick lätt att återgälda främlingskapskänslan. Men handlade det bara om de fyra räknesätten var jag väldigt bra. En tidig karriär som pressbyråbiträde gjorde också att jag lätt som en plätt la ihop summor som 16:35 och 26:95 och 2:70. Nu är jag handikappad av samma skäl som resten av världen: kalkylatorer!

Addition, hette det när man la ihop tal och dessutom talade fint, man ”adderade”. I takt med att folk inte längre klarar enkel huvudräkning har ordet kommit att innebära vad vi förr lite simpelt kallade ”lägga till”, "tillsätta" (eller andra synonyma uttryck). Nu adderas vaniljsocker, grönsaker och bling hej vilt till det ena och det andra.

Kanske subtraherar man även allt som ”tas bort”, vad vet väl jag.
Nå. Är det nåt som tas bort så är det gamla finfina uttryck som dög till helt nyligen.

Det finns fler liknande underligheter. På P1 pratade en journalist. Han sa: ”blabla och i tillägg kan sägas… blablabla”.                                                          📻
I tillägg? (Den observante inser att ”in addition” ligger bakom). Han hade kunnat säga ”dessutom”, praktiskt, enkelt och beprövat.

Bästa exemplet på ”i tillägg” stod dock en platsannons för. En uppräkning av kvalifikationer sökanden (singular, bestämd form) skulle ha avslutades med ”i tillägg krävs mycket goda kunskaper i svenska”.

Här har jag, just hu, inget att tillägga, jag säger bara det.

Mer fint än tunt

”Det här är en fin balansgång för USA”, säger radiorösten och jag tänker på Elvira Madigan. Är det inte en ”svår” balansgång rösten menar? För lindansösen kanske den inte var så knepig, däremot kunde nog hon göra den snyggt och fint.

Det är också gott om ”fina linjer” (”fine lines”) och ”tunna linjer” (thin lines”) i vårt språk numera. Dem har man tidigare och utan problem kunnat kalla ”tunna linjer” respektive ”hårfina gränser” – t ex. Jag tänker på det sammanhanget de dök upp i (exemplen kommer som vanligt ur mina samlingar av samtidens ”språkbruk”). De fina linjerna i första meningen avsåg tunna streck, i den andra handlade det om gränsdragningar i abstrakt betydelse.

         〜〜〜~～～   ∽-〜-～

Det tycks mig som om ”fin” vinner slaget över ”tunn” och ett okänt antal andra svenska uttrycksmöjligheter. För det har jag inga vetenskapliga belägg, bara en känsla. Och om den känslan är fel så vet jag en som är mer rätt: Engelskan berikar inte svenskan, den gör den tunnare, inte finare.