Inga träd växer upp i himmelen

Förblindad av felriktade feministiska (feministiskt felriktade?) tankar satt sbråkmakaren och harmades under 70-talet. Det fanns ännu kvar föraktade ord som lärarinna, konstnärinna och andra –innor. Ändelsen -inna beskrev en kvinna i ett yrke hon hade av egen kraft. Däremot var en doktorinna gift med en doktor och en professorska gift (tänk att "gift" heter samma som "gift", förresten) med en professor.

Själv har jag inte störts av ändelserna på de personer som varit skådespelerskor, sångerskor och lärarinnor. De har ju bara varit kvinnliga utövare av ett yrke!

Det är egentligen fånigt att tvinga fram –are-formen, som – om man nu inte är felunderrättad – är en manlig form från början.

Likaså ilsknade jag och mina åsiktsfränder till av det könsneutrala ”man” och hittade på alla möjliga sätt att undvika det. Själv är jag numera ofta betjänt av detta ”man” som har samma grundbetydelse som engelskans ”man”. Den engelsk-svenska ordbok jag hållit mig i (med) under alla år sätter för ordet "man" betydelsen ”människa” under punkt 1, ”man" i betydelsen person av manligt kön under punkt 2.

Att använda ”en” på det modernt korrekta sättet (i subjektsform) är konstigt och får en (här är det objektsform och därmed en annan femma) att undra över den underligt halvdana dialekt talaren har. Däremot och för guds skull inte sagt att jag skulle ha något emot dialekter. Min egen går inte av för hackor och råkar då och då ut för kommentarer.

Det känns i alla fall bra att vara en sbråkmakare och inte en sbråkmakerska. Eller mja, det kvittar, vid närmare eftertanke.

Det gäller att se skogen och inte bara träden.

Hur vänligt är egentligen MVH?

På den tid när män var män och kvinnor kvinnor var det svårt att avsluta brev på engelska. Kanske inte det största problemet för en ungdom, men några pen pals hade man ju på den tid när världen ännu var så stor som man brukade säga till Lasse som var liten. Man brottades med alla grader av ett ”hej då”: ”Yours sincerely, yours truly” och ”faithfully” och ”lovingly” samt "best wishes" och "bye for now".

Så här är det givetvis – eller har varit – i de flesta språk, antar jag. På svenska var det likadant. Det skrevs ännu en hel del brev på Gunnar Nordahls⚽ tid. Det gällde att veta i vilken relation man stod till mottagaren. "Kära hälsningar", kanske? Eller skulle de vara ”hjärtliga”? ”Många”?

Vad skrev man till fan och sin moster? Till en eventuell arbetsgivare kunde hälsningarna vara ”högaktningsfulla”. Den som letar i sitt minne eller, hellre, sin gamla brevhög finner säkert en uppsjö av ”hej då” - just vad många f ö skrev till sina kompisar.

Nu har nästan alla dessa varianter (jag talar bara om de svenska) förbytts i ett ”med vänlig hälsning” eller, vad värre är, ett ”MVH”.

Riktigt hur vänliga hälsningarna är har blivit allt svårare att uttyda eftersom den avskedsfrasen nu är förhärskande (när och hur hände det?).

Folk låter konstigt nog i stället MVH-et åtföljas av ett antal emojier (smilisar eller andra figurer) som beskriver förhållandet man har till mottagaren av sms-et eller mejlet. Man trycker dit en glad eller sur gubbe, en sol eller ett hjärta. Så gör jag också här i texten när jag inte litar på att läsaren förstår vad jag menar. Är jag inte klok eller skojar jag bara?🤡

Se hur texten får stryka på foten till förmån för bilden! Det är ju inte ens bildspråk det handlar om - eller språkbild - utan bildbild. Hur kunde det gå så här med det talade och skrivna ordet?

Hur skriver då jag ett ”hej då”? Jo, med det enkla ”hälsningar” och så mitt namn, ibland enbart namnet. Men jag känner folk som skriver ”hjärtliga, kära, varma” hälsningar. Om man nu får för sig att tycka att "det var så formellt förr" så vill jag tycka att det finns större mängder av formalia nu. Trots snacket om mångfald och hur unika vi är.

Phöh.

Hälsningar
Sbråkmakaren

HÄAMF

Tänkte hänvisa till gårdagens inlägg vad gäller språk(o)förståelse.

Det ska framgå i denna blogg att ingen klarar sig undan. Men att själv bli anfrätt av samtidstugget är trist. Kanske känner inte läsaren likadant? Då ska läsaren glädjas!

Jämfört med min barndoms käcka och dugliga pilsnerfilmsspråk (läs med en åtminstone svagt ironisk ton, för ingen tid kan säkert sägas vara ”den rätta”) har dagens individuella lingo (betyder ungefär ”fikonspråk” även om stavningskontrollen förståeligt nog vill skriva lingon) en personligt skräddarsydd kostym.

Det beror bl a på informationsmängden som är ofattbar vad gäller mängden och det stora inflytandet av nordamerikanskt språk. Vi är alla olika balla*. Många av oss vill visa vi hur vi hänger med och nyttjar då de moderna fraser som yr runt oss som knottsvärmar.

Det gemensamma språket blir mindre och mindre, de personliga och fräsiga (ironi - igen) tillfällighetsformuleringarna fler och fler.

Jag är inget undantag, var snäll och förstå det. Igår skojade jag (på det sätt jag inte skulle vara lika road av som läsare…) om ett blajblaj-språk och kallade det för Collection Bly-Bly. Inte så väldigt kul, men jäpp (yep), det är så man gör: förutom att ha en föränderlig svenska att lattja med så joxar man även med den engelska som råkat påverka en. Andra har antagligen inte på långa vägar samma associationsbanor.

Men det här är språkförändring och ska i framtiden studeras vid universitet som språkhistoria. Jag känner dock många som är optimistiska och säger sitt HÄAMF**.

Ingen klarar sig undan, som sagt, men en del väljer att köra ett don-quijote-rejs för att på så vis skapa en mening i tillvaron.


* Halvtaffligt försök att härleda ordet ledde ingen vart

** Huvudsaken Är Att Man Förstår. Det kommer hädanefter att skrivas så, sierskan i mitt bakhuvud påstår att det ska komma att upprepas.

Lite blajblaj i största allmänhet

Man är väl en närmast tvångsmässig skriverare. Nej, det är inget stavfel, jag skriver hur jag vill och kombinerar här orerare – som inte heller finns, säger stavningskontrollen – med skrivare. Skribent om man så vill, ty skrivare, en sån som bl a sumererna ansåg det fint att vara, skulle i dag heta Hewlett Packard (det finns också andra märken som inte är här och kan försvara sig). 🖶🖶🖶

Nå.

Som tvångsmässig skriverare kan man tröttna på sig själv och de egna hjärnvindlingarna som i och för sig är långa och trådiga, men också tradiga emellanåt.

Så det blir en in-between-dag (inte vet jag vad jag menar, jag hörde nån på radion beskriva en in-between-känsla, så allabonnör, tänkte jag) med gott och blandat ur min fatabur. Det sista är ett roligt gammalt ord som kan betyda förråd. Det var inte ett ställe där man samlade fat och burar, nej, "fat" betyder ’kläder’ (och lite annat grejs) och "bur"  var en liten bod. Ja, det betydde säkert även vårt "bur", om man ska lägga sig i fornsvenskarnas språk. De var ju lite underutvecklade och korkade på den tiden och visste inte vad de menade. Till skillnad från oss.

Min fatabur är ett word-dokument där jag samlat ord och uttryck från – främst – gammelmedier.

Här ett axplock ur min Collection Bly-Bly:

Radioröst:

Det här är en plats där alla tar plats

Följande yttrades INTE av en journalist utan en psykolog, om jag minns rätt:
Det gäller att ta tag i hela känslopaketet och tömma ryggsäcken

I sista exemplet talade journalisten om ett förlopp där någon fattat fel i ett yrkesmässigt sammanhang och handlade inte på minsta vis om andlighet eller existentiella frågor:
Hur kan detta bevisa en falsk trosföreställning?

Man bara avskyr det

Egentligen vete fanken om inte rejäla felaktigheter är att föredra framför det luddiga språk som attackerar medborgarna från (och till) höger och vänster. Det är som sockervadd: stort, blaffigt, luftigt, översatt och översött, men inget mer.

När man hör någon – sammanhanget kan vara vilket som helst – brista ut i en mening som: ”Det är så mycket kärlek!” vill man fråga:  ”VAD är det som är så mycket kärlek? Den här konserten? Den här manifestationen? Vad pratar du om? Vaddå DET ÄR så mycket kärlek? Är du inte klok?"

Detta beteende som får ord att urvattnas till ett intet, berövas varje uns av innehåll – fy!

Såg denna tidningsrubrik häromdagen: ”Sa att han älskar det i Österköping”. (Stadens namn är fingerat, är bäst att tillägga) Man undrar. Det?

Ta också det otäckt frekventa: "Jag bara älskar det". Vaddå "bara" när man menar "jag älskar verkligen gelégodis, volleyboll" eller vad nu DET är, eller kanske snarare "jag gillar gelégodis/volleyboll jättemycket", som ligger närmare vad man menar. "Älskar" är väl att ta i. Vi har "bara älskat" det ena och det andra så länge amerikansk engelska just has loved things i sina filmer och serier och låttexter..

Sak samma med ”jag kan inte ta in det här”. ”Ta in”? Eller ännu värre, ”processa”.

På radion sa en person (som jag annars anser vara en prima talare och författare) till en annan som hade bråttom med något, vad det nu var: ”Du bara kan inte vänta!”

Det har länge gått bra att säga ”du kan tydligen inte ge dig till tåls, det kan visst inte gå snabbt nog” eller andra personliga varianter som modersmålet kan få till. Men "you just can't wait" sitter som en smäck.

Jag misstänker på skapligt goda och sorgliga grunder att dessa meningar är tagna från ett annat (nyss nämnt) språk  och stoppade rakt in i svenskan. Då låter det underligt, det blir mer idiotiskt och mindre idiomatiskt.

Å andra sidan: i ett längre perspektiv är det nog en övergående fas det här att svenska språket består av en uppsättning färdiga fraser som lånats in

Kanske, tänker jag – och tankarna blir till långa tidskikare som tittar århundraden framåt – kanske kommer alla språk att stötas, blötas och brytas mot varann tills vi en vacker dag talar samma språk –från Rio och Shanghai och till Bali och Hawaii.

Eller så blir det som med sandslott eller bibelns Babels torn och det och sånt.

Man ska inte ropa YAY förrän man tänkt igenom andra varianter

Allt fler utbrister YAY (uttalas jejj) på svenska och för den som undrar över betydelsen så kan den sägas vara: finfint, prima, hurra, kanon, jättebra, fina fisken, alla tiders, suveränt, superbt, utmärkt, fint som snus toppen, bravo, heja, finemang, kalas m fl.

Jojo, alla de där synonymerna var förstås inte svenska från början, det vet jag väl. Men de tog tid på sig och fick jobba sig in i språket. Det är så förändringar sker, såna som språkhistoriker kan notera när de väl blivit historia. Ord som tar över tidigare synonymer på en kvart är mer att betrakta som modeord.

Se dessa rader bara som en påminnelse om det stora ordförråd svenskan redan har den gång det känns nödvändigt att ropa JEJJ🙋 för att något kul händer.

De små, små detaljerna

Ofta kan man lista ut vad som ligger bakom en mening som låter helkonstig eller bara vagt kryckig:

Det är så mysigt med bröllop. Jag har aldrig varit på ett

Så sa en person i ett tv-drama. Den andra meningen lyder med all säkerhet "I have never been to one”, på dramats originalspråk. En svensk har brukat säga: "Jag har aldrig varit på något".
(Fast nu slår mig en innehållsmässig konstighet i utsagan. Hur då "mysigt med bröllop" om man aldrig varit på något?)

Det är de små, små detaljerna som gör det, med andra ord. Ingen märker det (ja, utom jag då) och det bara rullar på.

Två till citat från tv, först en programledare, sen en deltagare (kändis) i något lekprogram (båda programmen var svenska, ska tilläggas):

Jag ska fylla i de blanka fläckarna på min Sverigekarta

Jag blev alldeles blank

Det engelska ordet ”blank” betyder bl a ”tom” på svenska. Det finns för all del uttryck som ”blanka blad” (tomma sidor) och ”rösta blankt”, men blanka fläckar på en karta låter som en märklig historia. Man brukar prata om ”vita” fläckar i såna sammanhang. Att man själv blir blank - ja, det är väl vad som sker efter ett oljebad?         🛀
Jag misstänker att personen ifråga ville väl säga att hon blev tom i bollen (eller välj en snyggare formulering, då, för all del).

Och så en av dessa många prepositionsförvirringar:

Folk slåss över om han är fiende eller vän (textad tv-serie, från engelska).

Jag själv brukar säga ”slåss om” i ett sånt här fall. För övrigt kräver meningen ytterligare ett "om" och bör lyda "folk slåss om huruvida han är fiende eller vän".

Men så är jag en rigid typ och styrd av gamla regler, vanor och arbete samt diverse utbildningsstadier.