När saker tronar upp sig

Jag tar den slappa utvägen beträffande dagens predikan och skriver bara ner sånt jag hört/sett journalister säga/skriva. Visst kan alla göra fel då och då, men det går att ana sig till att mycket är okänt för dessa universitetsutbildade personer (bjäbb-bjäbb). Här är exemplen:

I deras kamp mot människors lika värde (radio, nyheter)

Kommentar: När man ser sånt är man glad att man jobbar mot språkförbistring

De hann inte komma i undsättning (tv, nyheter)

Tja, där gick mycket fel. Någon kommer till ens undsättning så att man sen är i säkerhet. Komma i undsättning vet jag inte hur man gör, inte ens i svår nöd.

Huset tronar upp sig

i bakgrunden (radiojournalist)

Ja, det kan man kanske tro, men

det heter ”torna upp sig”.

Kommer kämpa hela natten 

– det kan ta veckor (rubrik)

Kommentar: Lång natts färd

mot veckor

Körsbär eller russin?

Efter att ha hört någon säga "körsbärsplockning" utan att mena plocka bär kastade jag mig ut i digitala körsbärsträdgårdar (om du vetat, Tjechov!)

Det visade var ett akademiskt begrepp som beskriver att vetenskapliga studier ofta baseras på tidigare forskning som bekräftar ens egen tes och därför går att styra lite bättre än den komplicerade verkligheten. Det är väl det man ser i informationsflödet som vid en tidpunkt heter: ”Drick kaffe, det är nyttigt” och vid en annan ”Dra för sjutton ner på kaffedrickandet!”.
Det gäller likaså antalet glas vin folk dricker, om de står upp vid skrivbordet eller sitter ner – för att ta ett rätt färskt exempel.

En forskare i tyckte (i ett chatforum) att det funkade fint med översättningen från engelskans "cherry picking”. En annan - i samma forum - sa att det hade hon/han kallat ”tendentiös forskning” tidigare.

På en översättningssida står ”plocka russinen ur kakan” som synonym, men det är, skriver någon i forumet, ett begrepp med en mer allmän betydelse.

Ska vi alltså plocka russin i vår trädgård, ska vi cherry-picka eller bedriva tendentiös forskning?

Det är människan själv som bestämmer.

Plockade körsbär som också urkärnats och plockats ur frysen. Rätt nyttiga, men säker kan man som bekant inte vara

Hur ska jag gå vidare?

Som framgick av gårdagens inlägg har såväl jag som Wikipedia svårt med "återkopplandet" i en del sammanhang. Vi håller igen med termen.

Skriver man på Google in orden ”återkoppling” och ”lärandeprocessen” finns det mycket att läsa. Lärandeprocessen? Hur länge har den funnits? Har den hetat något annat förr?

Här ska citeras, först från Karolinska Institutet:

Återkoppling definieras som process där den lärande inhämtar information om sin prestation. Detta för att förstå likheterna och skillnaderna mellan kvalitén på den egna nuvarande prestationen och vad som krävs för en viss prestation. Informationen ska användas för att förbättra och utveckla den egna prestationen.

Och här från Lärarhögskolan i Malmö:

En formativ bedömningsprocess kännetecknas av att målen för undervisningen tydliggörs, att information söks om var eleven befinner sig i förhållande till målen och att återkoppling ges som talar om hur eleven ska komma vidare mot målen. De tre frågor som måste ställas av elev och lärare är:
· Vad är målet?
· Hur ligger jag/eleven till?
· Hur ska jag/eleven gå vidare?

Själv vet jag var jag befinner mig i förhållande till dagens modersmål i många texter, nämligen vid punkten ”Äh” Öh”?


PS Från alla egna utbildningsstadier minns jag följande lärandeprocesser med återkopplingar:

Det här ska du läsa!
Hoppsan, du kunde inget!
Då får du läsa på igen!

Svårt att koppla

Vad sa man i det här landet innan ”feedback” och ”återkoppling” fanns? Gav man ingen sådan, gud förbjude?

I äldre ordböcker (ca 40 plus) så finns varken det ena eller det andra ordet. Möjligen användes ett ord som ”respons”, men förmodligen uttryckte man sig på ett helt annat sätt – om nu behovet överhuvudtaget fanns.

Som jag minns (och detta minne är inte att helt lita på) kom det engelska ordet ”feedback” först. Antagligen var vi många som tyckte vaffanken, men paradoxalt nog känns ”feedback” lättare att säga nu när det ersatts av en svensk motsvarighet, ”återkoppling”, som låter ännu konstigare.

Antagligen har det att göra med ordets koppling till ”koppling”, d v s något mekaniskt, elektroniskt, på annat sätt maskinartat.

Den moderna användningen av ”återkoppling” är överdriven och enorm. Dt händer att jag mejlar journalister och annat löst folk för att, exempelvis, prisa en text. Då kan de svara ”tack för din återkoppling”.

Jag har inte gjort nån återkoppling, anser jag, jag har skrivit en kommentar eller reaktion på något. Återkoppling låter som om vi har en annan relation som jag inte ens känner namnet på.

”Respons”, är nog vad jag tänker använda, det känns jämställt, mänskligt och bra.

Imorgon blir det dock mer återkoppling.



PS Så här beskriver Wikipedia begreppet:

Återkoppling, även kallat feedback, är ett sätt att styra olika typer av system, där en del av utsignalen kopplas till systemets insignal. Återkoppling används bland annat i elektriska, akustiska och mekaniska system och i matematiska modeller.

Cancellera mera

Nyligen skrev jag om "prioritera", vad det har jag glömt! Men T – samma person som undrade vart ”slagdängan” tagit vägen – nämnde ordet häromdagen och hade inget direkt emot det, men tyckte att ”prioritera bort” lät fel. I SAOL sägs ”prioritera” innebära ”ge förtur åt”. Hit är man givetvis med. Vad gäller tillägget med "bort", föreslår T i stället "välja bort".

Finns överhuvud taget prioritize away? Jo, på nätet finns ett antal träffar, men de visar sig vara texter på engelska som skrivits av svenskar! Uttrycket verkar inte användas av engelskspråkiga. Tycker mig ha sett detta förr: svenskar tar över ett uttryck till hälften från engelskan ”förbättrar” det sen och stoppar det tillbaka in i ursprungsspråket där det kanske inte ens finns.

Det sitter förstås inte många engelskspråkiga och retar sig på ett litet antal svenskar som skriver en smula halvkryckigt på främmande språk (vem gör inte det?) men det är intressant att även engelska (i det här fallet) malträteras. Det där var franska, såvitt jag förstår, och betyder behandla någon/något dåligt.

En annan sak T funderat över är om inte "cancellera/kancellera" används mer och mer, när man kanske hellre skulle kunna säga ”upphäva”. Fler synonymer är "ställa in" och i vissa sammanhang även "annullera" och "makulera".

Nu finns visserligen c/k/ancellera i SAOB, med första belägget från 1500-talet. Därefter nämns ytterligare några under årens gång. Hm, då vet jag hur språkvårdens företrädare resonerar: hittar man ordeländet någonstans under godtyckligt århundrade så går det att använda utan prut!

Det tycker jag är ett sisådär resonemang. Exemplen i just SAOB visar också på andra gamla språkinflytanden. Liksom inhemska, ålderdomliga uttryck, det här är en rik och tidstäckande ordbok. Men vi säger ju inte "sprungo" idag för att det står skrivet i ett lexikon.

Fast, och det är klart, var ska tidsgränsen dras för ord man använder? Jag inser att åsikter om detta går isär. Mitt eget ordförråd är jag dock hundra på. (Hundra? Nu skämtar jag visst igen.)

PS Prioritize är amerikansk stavning, prioritise brittisk.

Lite Friskis & Svettis över det hela

I går var "flitigt använda tågliknelser" ämnet och i dag är det "hoppa upp och ner".

Som jag skrattade första gången någon sa ”vi ska sätta oss ner och diskutera det här”. Det kändes rejält oväsentligt om de diskuterande satt eller stod - eller låg ner, för den delen.

Jag skrattar fortfarande när någon ”sätter sig ner och diskuterar” eftersom det är ett jättemånga ord som bara betyder” diskutera” eller "prata om" vad-det-nu-är.

Å andra sidan kan de som diskuterar (och sitter ner) plötsligt ”stå upp" för något: ”Det här måste vi stå upp för!”

På radion sa en person att ”man måste kliva fram och ta en roll”. Jovisst, redan ”ta en roll” är förstås ett bildligt uttryck som betyder att man ska visa hur något görs etc, men är det nödvändigt med ”kliva fram” dessutom?

Sånt här bruk kommer och går. "Språk förändras", som folk gillar att säga, så fort man piper om något. Förändring, jorå, men är detta språkutveckling? Snarare är det mycket pladdrande och många ord för ingenting.

Det känns som om jag måste kliva fram och ta rollen av den som säger att innehållet i språket är något att stå upp för. Och sen sätta sig ner och skriva om. 

Går tåget som tåget?

Häromsistens skrev jag ”vara med på tåget”. Att luska ut när såna uttryck börjat användas är svårt, det gäller ju i stort sett allt folk säger och skriver. Men att ge moderniteter (nja, tågen har funnits ett tag, förstås) och andra konkreta mojänger och aktiviteter bildliga innebörder är, tycks det, allt vanligare. Det är ju den världen vi bor i nu. Man kan inte hålla på och skapa språkliga bilder av fjärilar, smultron och rodd över viken när folk knappt vet vad det är.

För några decennier sedan kom de här tågliknelserna framfrustande. På radion hörde jag att ekonomin ”går som tåget”, vilket idag egentligen är en tvivelaktig liknelse. Likadant med uttrycket att något kommer ”som ett brev på posten”. Tågen går inte som förr, och posten – tja…

I digitala världens barndom var det ett tjatande med att ”hoppa på tåget” och ”inte bli kvar på stationen”. Det där var svårt att fatta. Man visste ju sen gammalt att det ”kommer fler tåg”. Skulle det plötsligt inte gälla, tänkte jag, som inte heller längre minns vilka tåg man inte hoppade på och alltså missade.

Men dessa språkliga bilder fortsätter sitt intåg och efter ett antal stationer på livets resa upptäcker man att det aldrig blir ett slut på alla tåg man ska opp på och in i för att inte bli kvar på den fruktade stationen. Men det är bara att strunta in det där resesnacket och gå in och ta en kopp kaffe på stationsfiket, vad det nu är för kafékedja som driver det för tillfället.

                                                 🚆🚆🚅🚅🚅🚆🚆🚅🚅🚅🚆🚆

PS Apropå det så är ”det här var en riktig resa” ett ganska uttjatat uttryck. Särskilt som det sällan handlar om en riktig resa. Gnöl.