Homofoner ställer till det

I dag såg jag för xiförtonde gången en skribent som fyllt något till ”bredden”. Man undrar varför aldrig någon kommer på att fylla en hylla eller vad som helst till/på höjden?

Nu är det så här. Man fyller inget alls till bredden utan brädden som är en annan sak och betyder kant, rand och säkert mer.

Bredd är en homofon, den låter likadant men har en annan innebörd.

Mycket fylls dock till brädden och ibland blir man glad av det, ibland inte. Ett glas som fyllts till brädden (kl 12 i natt är det bubbeldricka i det, säger kristallkulan) kan vara kul för den som slipper bära det.

Floder som rinner över sina bräddar är vanligen ingen bra sak.

Idiomatiska uttryck utgör en del av ett språks själ. När man kan många i det egna språket och gärna lite ur andra så blir det kul. Man kan skämta med dessa uttryck och säga till engelsktalande att det fattar ni väl att det inte kan regna katter och hundar!?🐶😺🐶😺🐶😺

Som en skribent uttryckte det: "Idiom är konsten att uttrycka sig obegripligt".

Ibland blir uttrycken svåra även för inhemsktalande. En kompis som är gymnasielärare hade en elev som i en uppsats påstod sig ha fått något ”bakom hälen".

Slå ett  slag för idiomatiska uttryck! Det är ett av sätten att hindra det nyspråk som annars hotar både bredden och brädden. Sanna mina ord.

Vem är jag att döma?

Man ställer frågan till sig ibland och när det går mot ett nytt år får många en släng av förbättrings- och ödmjukhetssjukan. Men det brukar bara hålla nån dag in i januari. Själv pendlar jag mellan Dalí och Groucho Marx vad gäller ödmjukheten. Målaren lär ha tittat sig i spegeln varje morgon och sagt till bilden att han beklagar alla människor som inte är Salvador Dalí. Komikern, å andra sidan, ska ha svarat när en fin herrklubb erbjöd honom medlemskap: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."

Just idag sitter Dalí vid tangentbordet. 

Man kan tycka att den som skriver lite väl slamsigt och blommigt och stavar medvetet fel, larvar sig och svär i såväl tal som text inte skulle ens pipa om vad andra skriver.

Men det är klart man kan när man är ett stilistiskt geni. De andra skriver manierat och fläskar på men inifrån känner jag att det går att stå för vartenda ord.

De andra är jag inte så säker på.

Ungdomar, 50 och nedåt, ska stup i kvarten ge sig på ett språk de inte behärskar. Klart att man blir förgrymmad. Nu var det en sån där journalist som kastat sig över metaforen ”fyrbåk” Nej, förresten, den användes som en liknelse. (Skilj på metaforer och liknelser, vetja!).

Jaha, och hur tror ni det går? Jo, han skriver att något skiner som en fyrbåk. Fyrbåkar skiner väl inte för tusan! De lyser!

Här gås som vanligt till botten och Google som ger svar på allt existentiellt. Jag hittar ett antal fyrbåkar och fyrar som skiner där ute (out there) på nätet. Samtliga (mja, kollade inte riktigt alla…) var översatta från engelska. Jaha, och vad heter lyser på det språket? Jo: shine.

Så går det till när ungdomen tar i.

Ofta har vi det som annars tillskrivs engelskan, ett rikt ordförråd med många synonymer. Lampor och fyrarfyrbåkar lyser, kopparkastrullen skiner (och blänker) när man putsat den och man lyser av stolthet och skiner som en sol. Men över sbråkmakaren hänger ett mörkt moln i vilket det står skrivet "förbaskade engelska som sabbar och har sig".

Utom när det är sig självt. Läs Laurie Lee. Hans modersmål är underskönt när det inte bråkar med andra språk.

Fomo borde heta rams!

Nu har det handlat om grit och grova linjer och här kommer en tredje grej som är rätt hemsk: Fomo. Det är bara att googla för att bli upplyst. Egentligen ska det skrivas FoMO, ty det är en engelsk förkortning som betyder fear of missing out.

Man är alltså rädd att missa roliga saker som andra gör just nu. Visst är det bekant! Utrustad med ett stort mått av fantasi anar jag att det sitter några rackare på Borneo och har mycket roligare just nu än vad jag har. I precis samma sekund kan typer i Ouagadougou ha det kanontrevligt, liksom i Srednekolymsk. Staden har i sitt vapen och på sin flagga en elefant eller mammut som ser ut lite som krabaten på bilden. Klart man har kul där.
Tänk på allt man missar i denna sekund. Och nästa. I stället för att sitta här kunde man vara här och där, hela tiden.
Fomo, ja, jädrars. Man kan hitta på en svensk förkortning: ”rams”, rädsla att missa saker.

När Det Intiga lyfts till sällan skådade höjder

Så där ja, då sitter man där och smäller av igen. Leda, vrede, mental trötthet ligger bakom.

Och vad är det fel på nu då? undrar den intresserade läsaren. Jo, det ska jag säga: det är dessa lager på lager av ingenting som gör att en människa känner sig dränerad, besviken, kränkt och förnedrad. Samt förödmjukad.

I ungdomen skrek vi av skratt åt nordamerikansk visdom såsom Sikta mot stjärnorna (författad av Wayne Dyer 1976). I boken – citatet om den har jag snott nånstans – ”hjälper han dig att förstå varför du reagerar som du gör och ger dig samtidigt lättföljda råd om hur du skall kunna bli kvitt dina problem. I likhet med många omvälvande idéer är Dyers tes anmärkningsvärt enkel. Du bestämmer över dig själv!”

Tack ska du ha, Dyer, du var mig en jävel till tänkare!

Häromdagen handlade ett radioinslag om fenomenet grit. Va? tänker den vanlige svensken, grit? Men då ska jag förtälja vad ”grit” är. Det är ett engelskt ord för vad som på svenska heter ”gry”.

Här följer fler snodda förklaringar till vad grit innebär: ”Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.”

Och: ”På svenska skulle man kunna översätta det till gry (’det är gott gry i den grabben’), kämparanda, kurage, karaktärsstyrka, driv eller helt enkelt jävlar anamma. På finska är översättningen lättare. I generationer har man vetat vad sisu betyder och finska vinterkriget visade på dess vikt.”

Är ni med? Man gör ett program, man skriver artiklar och böcker om det som heter gott gry och jävlaranamma. Och kallar det grit. Och så blablabla om det varje människa insett sedan barndomen.

Får jag bara tid för lite efterforskning och studier ska jag skriva en bästsäljare om ett par saker jag tänkt fram under många år av möda och klurande. För är det något undertecknad besitter så är det grit.

Hör! Häpna! Denna livsfilosofiska hållning och inneboende goda råd bör inte undanhållas mänskligheten:

Det är bra när det är bra

Det är dåligt när det är dåligt

Utseende i grova drag

En stor fördel med att vara något till åren är att man slipper en del moderna plågor – man anar inte ens vilka faror som finns. Och alla har de utländska namn. Använder man vanlig svenska på dem så  sjunker graden av fara. Det blir som när troll (av gamla stammen, sagotroll) spricker i dagsljus.

Radion är en källa till glädje och vansinnesutbrott. Man kan tro att  programmet Kropp och själ (eller det mer omslutande "kropp och sjal", som det heter om man ska mejla) språkligt sett ska vara ofarligt för blodtrycket, men ack nej.

Nu handlade det om att förbättra sitt fula tryne som, sa en kvinna, kan ha ”grova linjer”. Hur är det, bloggläsare: har du grova linjer här och där? Du tycker att det låter som en tecknings- eller målarkursterm? Nja, det betyder helt enkelt djupa rynkor. Eller streck man kan ha här och där. På fingerlederna har de flesta av oss ”grova linjer” - hur ställer sig de utseenderubbade till dem?

Tack och lov för fyllnadsmaterial som botox och annat, tänker de!

Intressant nog används de här medlen av yngre vars "linjer" ännu inte blivit så skarpa eller djupa, som en del av oss säger på vårt grovhuggna språk

Min far som var bra mycket äldre än mig (eller ”jag”, för den falangen språksnutar) och föddes samma år som ett skepp med en massa passagerare gick under som sen blev till underhållningobjekt i en film med slätansiktade skådisar, han - farsan - textilarbetare på YFA, där det nu finns flådiga lokaler med tjusiga verksamheter och restauranger, han brukade säga till sin fru när hon la på läppstift: "Det hjälper inte med spackel på gamla fasader".

Hon skrattade och fortsatte lägga på spackel. Båda tycktes dock acceptera sina "grova linjer".  Om dem hörde man inget.

Hallå där! Köp bara blåbär!

Det är förstås ingen som märker att det är lite olika ”etiketter/rubriker” på de här inläggen, men så är det. Detta ska in under ”därför” – d v s vara ett svar på frågan varför en person skriver rättshaveristiskt ihärdigt om sådant andra struntar i eller är svagt intressade av. Fast äsch, detta är tänkt som en blygsam och amatörlingvistisk gärning. Nu är jag förstås ingen språkhistoriker, jag bara förhåller mig till den egna språkhistorien.

Allvar nu: Förhålla sig till? Vad är det för plastic padding-språk? Trots ansträngning är det svårt att minnas hur man sa tidigare. Vi ”förhöll” oss väl inte till saker och ting, helt enkelt. Och så hade vi enklare verb för oss: vi kanske, förutom ägnade oss åt, tyckte eller trodde något eller tänkte på saker, d v s det som i dag flutit ihop till tänker beroende på påverkan från engelska think. Allt färre tycker och tror, men de ”tänker” som tusan. Utan preposition.

Allvar en gång till (köp rutten sill): "Jag tänker att det är mysigt med jul."
Vad är det för språk? Svärord, svärord, svärord.

Så här förs en ny mentalitet in i språket. En förhålla-sig-till-och-tänka-mentalitet. Den känns inte bra.

Det är mycket viktigt att göra motstånd mot halvspråket. Och det är därför orättvist att man ska ses som bakåtsträvare bara för att man inte köper allt nytt i denna strömlinjeformade mainstreamsskittid!

Allvar flera gånger (köp dubbla damkalsonger): Köper, ja. Det eländesverbet har knölat sig in så till den grad att det kan lura observanta språkskådare. Men I don’t buy this, som det heter på originalspråk, så jag läxar upp mig rejält varje gång jag ”köper” nåt som inte är potatis, hushållspapper, blåbär och batterier.

Eller dubbla damkalsonger.

En sorts prat om ett slags ingenting

Rubriken i bladet löd: ”Tacksamheten är en sorts lycka”.
Själv skulle jag föredra: ”Tacksamhet är ett slags lycka”.

Sånt här minijoppel* inom ett språk är intressant: ingen har direkt rätt, ingen har direkt fel (enligt nutida individualiserade språkvård kan man säga nästan vad man vill nästan hur som helst).

För all del, det dräller av regler jag inte följt under årens lopp, gamla språkregler hör dit. Många är också de personer undertecknad retat gallfeber på utan att förstå varför (det gäller fortfarande språkliga yttranden).

Tror det var någon som kommenterade mitt omväxlande och ologiska bruk av ett slags och en slags: ”Det här är ett/en slags fruktte”. Minns inte om detsamma gällde en/ett sorts nånting. Frågan var: skulle man följa genus på sort respektive slag eller ordet det handlade om (fruktte)?

De flesta av oss haft olika känsla för det ena och det fjärde beroende på den egna åldern (vilket i sig innebär att man blir slav under en viss tidsanda) och vad eventuellt närstående/skolan ville korrigera i vårt språk.

Dem som vill ha enkelhet och komma närmare ett mer ursprungligt språk (Öh! Eh?? Öööh? Iiiii. Ääämm!) kan jag glädja med att det nu är i full gång, ty enligt tidigare normerande institutioner funkar det med ett/en slags och ett/en sorts oavsett genus på slags/sorts samt ordet det handlar om (ett fruktte, en frukt).

Jej**, som svensken utbrister, allt är tillåtet!


* små, finliriga detaljer

** Från amerikanska yay som på svenska kan sägas yippie som också är amerikanska och även kan ersättas med hurra, tjoho, prima,jojomänsan och annat. I Wales säger man hwrê och på Hawaii ia. På katalanska visca. Man måste alltså inte säga jej (yay)