Kims och Trumps hälsoprogram

Konkreta uttryck som försöker få till nåt slags bildspråk blir ofta roliga. För somliga människor etableras de snabbare än för andra, till de senare hör undertecknad. Jag kommer alltså att skratta länge än åt ”ta det härifrån” eller ”därifrån” som gårdagens text delvis handlade om.

Äldre uttryck som att ”lägga något bakom sig, sätta krokben för någon” och tusentals andra tolkar man inte bokstavligt. Men man kan önska sig längre tid för uttryck att sätta sig (som man säger), många blir till en snabbutvecklad farsot i käftarna på dem som vill visa sig på styva linan (och där kom ett till). 

Och på tal om ”sätta sig” så är pratvärlden som en tillställning där man sjunger August och Lotta. Här kommer en förklaring för dem som inte rumlat om så mycket: Det finns en hemsk – gammal – partyplåga som börjar ”Temperaturen är hög uti kroppen…” Melodin lär heta ”Det rullar”, ett par ord som också ingår i texten. Komna en bit in i låten börjar männen sjunga ”August” samt resa sig upp och genast sätta sig ner varvid kvinnorna sjunger Lotta, ställer sig och sätter sig. Så där håller det på växelvis. 

🎵                                                    🎵🎵                                                                                      🎵

                                   🎵                                               🎵🎵🎵

                                                                                                                                 🎵 🎵
Dagens välanvända ”stå upp för” och ”sätta sig ner” låter ännu för konkret i min tröga hjärna, så det blir verkligen August och Lotta av detta jädrans hoppande upp och ner!
I en tidnings bildtext till två välkända nunor stod det så här: ”Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och USA:s president Donald Trump skulle ha suttit ned den 12 juni, så blir det inte.” 

Det är nog hälsosamt för herrarna, det lär vara bättre att stå än sitta.

Varifrån ska man egentligen ta't?

Förenkling och nedkortning – många tror nog att vi talar/skriver effektivare och smartare. Hej, vad de bedrar sig!
En företrädare för en intresseorganisation sa: ”Vi får ta in det vi kommunicerar ut”. Märklig mening. Vad som menas med ”ta in” har jag lärt mig. Det betyder ”uppfatta, förstå, begripa”– kanske även ”smälta” och några till varianter. ”Kommunicerar ut” är en ny sammansättning för min del, personen menade nog bara ”kommunicera”, d v s ”tala om, informera om, säga”. Men ”ta in det vi kommunicerar ut”? Avses ”vi måste veta vad det är vi säger”? Jag är rädd för det. Det gör det inte mindre sant. 

Det dunkelt sagda är som bekant det dunkelt tänkta. Sa Esaias Tegnér. Tar med ytterligare ett par rader ur hans dikt för att klargöra vad han menade:

Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. 

Det här skrev han 1820 och kvinnor uppfattades inte då heller som tänkande varelser. Av egen erfarenhet vet jag att tanken även föder ord på kvinnors läppar. Det kan dock hos dessa små näpna varelser också bli tämligen dunkelt emellanåt.

Ibland gör det alltför tydliga att man kan önska att folk uttryckte sig mer dunkelt.
En myndighetsperson sa följande: ”Vi måste inleda en utredning och så tar vi det därifrån”. Första delen med att "inleda en utredning" är lätt, men sen? ”Så tar vi det därifrån”?

Tänk om han menade ”Vi startar en utredning och så slutför vi den”? Det vore dock inte mycket att ödsla ord på, egentligen.

Nej, nu slutar jag skriva och sen tar jag det därifrån. Eller härifrån, får se...

Här piffas bakgrunden grön, om någon undrar

Min vrede varar länge, långsinthet är ett arv på mödernet.
Den passar bra att odla nu när allt ska glömmas på sekunden: ”släpp det” och ”lägg det där bakom dig” är ett par av dagens flyktighetsfloskler. 

Här släpps inget, här mals på tills haven torkat och bergen smälts ner av solen. Det senaste var en egen översättning för att påminna om att dikten ursprungligen skrevs av den skotske poeten Robert Burns. Det är alltså inte Taube som kommit upp med texten. Ja, och inte heter det ”komma upp med” något, möjligen ”komma/hitta på”. Fast här är det inte heller bra. 

Vi struntar i skalder och barder och tittar tillbaka på gårdagens huvudord ”pimpa”, svårt att använda för oss som inte är glada i hallickar. Men på nätet skvalpar det runt andra som är lika arga. Läs en av dem här: http://www.duochjobbet.se/debatt/floskel/pimpa/ 

Varför började jag då med långsinthet? Jo, för att ”pimpa” har funnits i språket alltför länge och dessutom tagits in i stugvärmen av Svenska Akademien. Illa. 

Då går det nämligen så här: likartade ord börjar behandlas på samma sätt grammatiskt. Förstå därför uppbragtheten, raseriet, harmen vid skådandet av rubriken: ”Piffa hemmet grönt”.
Konstruktionen är på väg, det finns redan många "piffa" utan preposition. Har vi inte brukat säga ”piffa upp, piffa till”? I rubriken borde det ha stått "Piffa upp hemmet med grönt". Men när något blir för långt väljer man ett dåligt alternativ.  

Där du, läsare, tidigare använt ett ”upp” i, låt oss säga – piffa upp – försvinner det men dyker istället upp (!) där vi inte haft något, som i det nyligen nämnda ”bemanna upp”. 

En gammal och mångårig känsla är tacksamhet över att inte behöva rätta den yngre generationens uppsatser. Eller den äldres, i den mån de skriver några.

Inte sjukt värt* utan sjukt frågvärt

När man själv började lära sig engelska under juratiden, betecknade ordet ”pimp” ingen ädel sysselsättning. Det betydde ”hallick”, eller, som det står i mitt favoritlexikon, ”kopplare”.
Men säg det tvivelaktiga leverne som varar för evigt, nu används ordet pimpa i andra sammanhang. Man pimpar bilar, klädsel och annat som behöver fräschas upp och fixas till!

Hos Computer Sweden (papperstidning fram till 2015, webbtidning nu) hittar man avdelningen IT-ord och där förklaras ”pimpa” så här:

 
Förse något med till­behör och ut­smyck­ning, oftast: i över­drivet prålig stil; att snygga till något så att man kan sälja det, att mark­nads­föra något intensivt. 

Wikipedia förklarar ordet som varande amerikansk slang. På det tror jag verkligen. Och kör i vind att svenskar använder amerikansk slang även i svenska, men att SAOL har med ordet (senaste upplagan) känns – som vanligt i undertecknads fall – väldigt frågvärt. Det sista ordet i meningen innan användes några gånger i tidskriften Ord och Bild (grundades 1892, utkommer än) på 1900-talets början och så fort något finns belagt så är det fritt fram, enligt modern språkvård. Härmed reclaimar** (skämt fast allvar!) jag ordet. Tyskarna säger ”fragwürdig” när de menar att något är tvivelaktigt och skumt. Jag anser pimpa vara frågvärt. 

*Slangopedia förklarar ordet "värt" så här ”En händelse som är positiv för individen” och ger exemplet "Vi drog till natt-klubben igår, det var sjukt värt!"

** Reclaim är engelska och betyder "återta". Vad många svenskar gjort är dock "överta" genom att använda vår inhemska verbböjning: "reclaima".

Nånstans tänker man palsternackor

I går citerades dikten Arioso som i likhet med nutidsmänniskans prat innehåller väldigt många ”någonstans”. Vänder man sig till SAOB hamnar man först under det vackra och äldre ordet ”någonstädes”. Efterleden ”-städes”, numera ”-stans”, går tillbaka på samma ord som ”stad” i betydelsen ”plats”, berättar ordboken, och citerar ur en roman av Sigfrid Siwertz (1928): ”Du ljuger, viskade det någonstans inom honom.” Det är just detta obestämda, ofta inre, ”någonstans” som nu blivit till en landsplåga (se gårdagens klagande).

Apropå denne författare så läste vi hans ”Mälarpirater” i gymnasiet på 60-talet. Av handlingen minns jag inget, men vi hade nog inga åsikter om att språket var ålderdomligt. Det borde det ha varit med tanke på att boken då var ca 65 år gammal (den utkom 1911).

 
Det vore intressant att veta om litteratur från 50-talets början skulle förstås av dagens gymnasister. Så snabbt och genomgripande som språket förändras får snart en text inte ha så många år på nacken för att kunna läsas av den yngre generationen. 

Tillbaka till Arioso: en rolig historia är den om en litteraturkritiker som hade för vana att sjunga diktens inledande rader på melodin till ”Samling vid pumpen”. Efter det blir den högstämda dikten aldrig mer sig lik.

Det finns fler ”nånstans”-sånger. Lara’s Theme från Doktor Zjivago i filmen baserad på en roman av Pasternak börjar (i svenska översättningen) ”Nånstans nån gång, lalalalalala”. Den sjöngs bl a av Marianne Kock (f 1939) som i övrigt hade ett flertal hits med låtar som översatts till svenska från engelska, en verksamhet som nog nästan upphört. Hon sjöng även den gamla fina ”Vill du veta någonting så fråga ugglan”.

Och nu flyger vi vidare på sångens vingar: Två som gjort låtar om en lite halvhemlig och undanskymd grönsak är Lennart Hellsing och Torbjörn Egner. I Krakel Spektakel sjungs om Peter Palsternack(a) och i Klas Klättermus om att ”den som äter palsternackor han går inte av för hackor”.

Hur i all världen kom jag in på dem, undrar läsaren. Jo, Boris Pasternak, förstås, ty så arbetar hjärnan när den är som roligast.

Någonstans, d v s överallt, i Sverige

Ja, det är väl helt enkelt så att för mycket och för litet skämmer allt. (De djupa insikter som kommer till en tänkande människa borde egentligen belönas på något sätt…)
Naturligtvis är det så att ett enstaka ”öppna upp” (eller det jag hörde igår: ”bemanna upp”), ”lyfta frågan” eller ”ta det ett steg längre” kan man mycket väl stå ut med. Nu är det ju tyvärr blivet så att det är så många som pratar överallt. Och här sitter ju en till, i sanningens namn.

Nog pladdrat, till saken. En man – icke-journalist, så han har inte ett jätteansvar för sitt språk – sa hela tiden ”nånstans”. Det hör till den nutida språknedskräpningen: ”Vi måste nånstans titta på det här. Jag känner nånstans att det är fel. Nånstans bör vi göra något” Et cetera, et cetera.
Den som lyssnar tänker: "Bra, men VAR nånstans då, då?" 

Sen blir det nedhopp i nå(go)nstans-et självt och som alltid stöter man på – en åtminstone liten – patrull. Språkvårdare brukar alltid hänvisa till något belägg från gångna sekler (i SAOB, vanligen) för att visa att ”allt är tillåtet”.

 
Själv lite mer restriktiv med begrepp och ord bara för att de funnits i en 1700-talsdikt eller landskapslag från 1300-talet, kommer jag ändå på Erik Lindegrens ofta citerade ”Arioso”. Där får man ”någonstans” så att det räcker och blir över. Fast dikten skrev förstås innan (1947) ”vårt” bleka ”någonstans”:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
            o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:

någonstans inom oss är vi alltid här och nu/…/

Många förmenas orättvist viss kunskap

Folket och folkets språk, var det (lös fortsättning på gårdagens text).

Fördomar har man lite till mans och kvinns och hit och dit, inte mycket att bråka om, men det kan vara bra att fundera över varför. Och hur man gör sig av med dem, om man har lust.

 
I radioprogrammet Ring P1 hör man kanske inte ett tvärsnitt av folket – hur skulle f ö ett sådant se ut? – men NÅGOT får man. En inringare (som de kallas) hänvisade till inslag ur radioarkivet och sa något i stil med att de flesta talade mycket bra för 50 år sen – och längre än så. Det gällde alla möjliga intervjuade, ansåg hon/han och sa att även människor ur mindre ansedda kretsar (”kriminella” nämndes, drar jag mig till minnes) talade väldigt vårdat och ”fint” jämfört med idag. 

Jag håller med utan att dra in en massa förmildrande snack för att skydda homo sapiens av i dag. Oavsett bildning, fängelsetid, socialgrupp m m tycks det vara så att folk talade bättre förr. 

En egen favorit (från 40- eller 50-talet) handlar om nöjespalatset Nalen där en fröken Larsson (alt Karlsson eller Johansson), ung sekreterare, beskriver sin glädje över att gå och dansa flera dagar i veckan: hon talar bättre än någon retoriker av idag. 

Åter till Ring P1 där en ”inringare” från landsbygden beskrev sin irritation över att ständigt i radio och tv bli hänvisad till vidare information med orden ”gå in på www…..”. Personen vidareutvecklade: ”Man förmenar oss på landet en kunskap som andra kan inhämta …” 

Riktigt vad som avsågs framgår inte, ej heller antyddes något om personens bildning, intressen, yrke etc etc, men helt klart formades här en mening som inte många svenskar kan få till utan att tänka efter. Kanske inte ens då.