Är språkarbetet verkligen viktigt eller intar man bara en position?

Den här bloggen är en överloppsgärning, d v s den har ganska goda avsikter men är samtidigt helt onödig. Det finns många sätt att formulera dylika gärningar: ”slåss mot väderkvarnar” kan man ta till för att påskina mer tyngd i sysslan. I alla fall låter det mer litterärt (Don Quijote) . Men beskrivningar av väderkvarnsfajtande antyder att man slåss mot ”inbillade” monster. Dock är det inga inbillningar som attackeras i bloggen, de är i hög grad verkliga. Å andra sidan - hur många ser det verkligt allvarliga i att språket (språken, det sker överallt) rinner ut i ett allmängeggigt avlopp?

Ytterligare en bild för det icke-arbete som här idogt utförs utgörs av pojken i sagan (Bröderna Grimm?) som måste tömma en sjö med en sil för att få prinsessan. Skillnaden är att på denna plats utförs arbetet med språket för ögonen, att fånga brudar (även om de är prinsessor) siltömningsvägen känns lite beige, som ungdomen sa för några år sen. Inte så tokigt uttryck när man tänker efter… 

👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑👑

Och i sin onödiga gärning sitter en annan, d v s jag, och undrar över sånt här språk (tidning):

Jag skulle inte ta polisrapporten för sanning här. De har intagit en position. Du måste vänta tills du hör Gunillas sida av historien.

Det känns spännande att få veta om man då kan ta Gunillas berättelse för sanning eller om hon också bara intar en position.

När ord, uttryck och hela synsätt skiftat plats

Mellan ord och tanke är det inte långt, på en del av oss går munnen fortare än resten. Man är ingen schackspelare som sitter länge och överväger sina drag, precis.

Och man får hjälp att utveckla sin lite smådumma snabbhet. Den pågående språkförändring (gäller både form och innehåll!) som håller på att skräddarsy oss alla till hemgjorda pladderpåsar med en egen och unik ordlista dyker ofta upp som ett brev på posten. (Det betyder att något går fort och säkert vilket i och för sig inte brev gör längre.)

Medier som varit till för att ge oss information och nyheter har mer blivit bärare av underhållning. Och det som tidigare var underhållning har skruvats om till publikfriande, d v s sentimentalt, allvar.

Vad jag menar? Jo, ta ett – tidigare – lite småtjohejsigt program i radio som hette Sommar. Länge påannonserades det med orden ”Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna” Det har med åren fått förändrad dramaturgi: berättelserna (eller narrativen, på nyspråk) ska helst vara inpåskinnetprivatpersonliga.

 
Det är inte historierna jag vänder mig mot, utan den cynism som löper genom sammanhanget. Den är svårfångad och svårbeskriven.

I andra medier recenseras, bedöms, därefter de som berättat om hemska upplevelser och öden.

En tidnings kulturchef anser i sin recension att en fotograf inte var något vidare på att återge hemskheter från sitt arbete. En recensent tycker att en annan av sommarpratarna är för ung för att kunna få till en riktigt fullödig berättelse av sina eländigheter.

Kan man inte sända svårare öden under rubriken "dokumentär" och låta Sommar vara som det ursprungligen var tänkt? Hur som helst vill man önska att SR inte medvetet söker upp tragik som  sedan inte "håller måttet" för cynisk underhållning.

Det är svårt att se fenomenet på annat vis.

Tiden, den rackarn, flyr snabbare än den brukat göra

Så mycket går fortare och fortare. Men även om inte alla håller med så verkar även många barn och unga anse att tiden går undan snabbare numera och detta faktum är väl ändå iögonenfallande (eller var nu insikten faller)? 

Bland äldre säger sig ett ansenligt antal ha varit med om sommarlov som räckte en evighet.
Den snabbare tiden skulle kunna förklara varför språket blir allt konstigare så himla fort.
I en radiokrönika talade författaren m m Pamela Jaskoviak om något närbesläktat – i alla fall har det med tid att göra: nostalgi.  Hon citerade Immanuel Kant (1724-1804) som påstått att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Framför allt är det alltså förfluten tid man längtar till mer än en plats (hur folk nu är kapabla att skilja på dessa två en massa årtionden efteråt).

 
Jaskoviak gick så långt att hon sade sig ”sakna dået innan det blivit ett då och ännu är ett nu”. Hon saknade t ex utsikten från balkongen medan hon ännu satt och avnjöt den. 

Känslan delas av flera. Den finns hos folk jag känt/varit släkt med som vid en middag nästan dukat av innan de dukat fram så att man kan diska rubbet och ha det gjort innan det görs. 

Här ligger en livs- och dödlängtan och trängs i en och samma tankebana. Medge att det är underligt och lite förtjusande.
Att också språket nästan är färdigpratat och snart inte kommer att kunna användas ligger nog i samma paket. 

Tillvaron – tiden – är så framforcerad att här borde sättas ner foten, som man säger, när något bör stoppas. Om det nu hjälper.                                                                                                                                                                                                                                                                                            Ripp, ripp, ripp - här går det undan!

Kan halm slå eld? Här finns en som tvivlar

Apropå gårdagens ”ta återfall” och ”självmord” samt ”göra åtgärder”, undrar kanske vissa vidsynta typer om det spelar nån roll?

Häromdagen hördes ur radio och tv meningar som: ”varningar är utförda i landet” och ”det är fara att halmen ska slå eld”. 

Nu har en kraftig värmebölja gjort de flestas hjärnor dimmiga så detta klagande ska (som vanligt) inte ses som ensidigt och elakt märkande av ord. Men de är bra som exempel. ”Utförda” ska givetvis vara ”utfärdade” och kan mycket väl vara ett misstag. Problemet är att varje sånt misstag får lyssnare att hoppa till: Vad sa reportern egentligen? 

I tider när medier är misstänkliggjorda i största allmänhet är det ännu viktigare att de försöker vara så tydliga som möjligt. Kan då halm ”slå eld”? Här kollas förstås. Nja, det är nog så att halm ”fattar” eller ”tar eld”. Beträffande ”slå eld” visar ytnätkollen att uttrycket mest handlar om att göra upp eld, företrädesvis med gamla metoder. Liknande förklaringar hittar man hos SAOB som går långt bakåt i tiden. I 1500- och 1600-talsbelägg finns t ex ”eldsten: sten varmed man kan slå eld; i sht om flinta”.  

                                                              

                                                    🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥🔥

 
Det här är vanligt: Språkfolket anser att "finns uttrycket är det bara att använda". Men det riktigt knepiga i kråksången återstår. Medveten om att undertecknad inte alltid använder den modernaste svenskan anser samma undertecknad ändå att ett språkanvändande från så långt tillbaka försvårar mer än om man håller sig till de senaste ca 50 årens svenska. Om äldre accepterar vissa nymodigheter och man framför allt ser till att det finns en kontinuitet hos det språk man lär ut till barn och invandrade människor så är chansen större att alltfler förstår varandra.

 
Förståelse mellan generationer (brukar inte sådant fagert tal annars falla menigheten på läpparna?) bör väl i högsta grad prägla språkbruket?

I denna blogg tas många återfall, det måste erkännas

Språkhaveristen ger sig inte trots mängder av grader utanför och aningens mindre morfin inuti kroppen (byte av reservdelar). Se där en ursäkt man inte alltid har möjlighet till! 

Förutom konkreta kryckor brukar Svenskt språkbruk (förlängningen av Svensk handordbok från 1966) vara ytterligare något att stödja sig på eller vila sig emot. Nu är även det på upphällningen. Nån gång blir förstås allt upphällt, eller uthällt, för all del. 

Det där med att språk förändras med tiden är sant, men, och nu säger jag det antagligen för hundrafemtionde gången, man måste inte påskynda processen. Å andra sidan är det ingen ”man” (jodå, här används ofta det opersonliga ”man”) som skyndar på dagens språkförändringar utan den samlade tekniska framgången. Desto svårare att anklaga denna när man just blivit behandlad för en skada som i forna tider gjort en enbent. 

Men ändå. Nu påstår Svenskt språkbruk att man såväl kan ”ta” som ”göra självmord”. Och då blir det svårt för en som inte hyser enbart käppar utan även käpphästar:
Det heter ”begå” självmord. Och ”vidta” åtgärder, inte ”göra”. Och ”få” återfall, inte ”ta”. Men se på fan: i de två sista fallen är språkbruksboken ännu på min sida! 

Men visst, jag vet, jag vet. Man får inte klaga på gemene man som kanske inte tycker att sånt här är något att hänga upp sig på.

 
Men det är som bekant proffsen som utgör min måltavla. Och detta "men" ska fortsätta imorgon när temperaturen ute sjunkit (ooo, om det ändå skedde) och morfinet tagit lite bättre (samma "ooo, om det ändå etc" här).

Repetition kan vara nödvändigt, men ibland kan det vara bara nöd

Repetition brukar vara nödvändigt för att man ska lära sig något. Det gäller inte minst allt som har med språk att göra, det egna språket eller andra.
Ibland kan repetition bara innebära nöd. Som nu, t ex, när sbråkmakaren hamnat i en situation som tarvar en opereratör, d v s en kirurg. Alltså kan här en text från förra året återanvändas, den var införd 26 juni 2017, men det vore skönt att slippa upprepa inlägget en tredje gång:

Steppar inte direkt

Det finns de som tror att sbråkmakare inte "har ett liv" som man säger i dag och inte sa förr. Man snackade inte så mycket om ingenting då (jo, kanske ibland, men man hade bättre ord för det).

Men så här är det, har jag märkt: lär man känna nördar så har de ofta även annat för sig än att kunna alla tågtidtabeller. Ja, nu går det inte längre att vara just en sådan nörd, men se det som ett exempel!

De kan ha en massa släkt och vänner. De kan ha fiender och sköldpaddor och solskyddskräm med olika siffror på. De kan äta fläskränger och meloner med enbart grönt fruktkött. De kan också vara friska, ha sjukdomar eller råka ut för trista grejer. De kan t ex ha knän med proteser där plastflärpar lossnar och måste sättas på plats.

Ja, det finns så mycket.

Nu är ännu inte denna operation utförd. Det vore fint om alla läsare hålle (konjunktiv) sina tummar.

Men det finns värre. 

Några språkligt tvivelaktiga hundkorsningar

På den tid man tog studenten (fråga någon äldre person så kan den berätta att man inte gjort det de senaste femtio åren) fanns på sina håll en examen dessförinnan, realen. Realskolan gick man i om man ville (eller ens föräldrar, en del saker ändras inte) och den var mellan tre och sex år lång. Annars gick man ut folkskolan, motsvarande grundskolan.

I realskolan hade man examensskrivningar att klara av för att få sin frihet. I engelska kunde en sådan skrivning handla om ungdomar som stod utanför ett dansställe där ett speciellt matos la sig över nejden. I den text som skulle översättas stod det att lukten kom av ”hot dogs”. För femtio år sen var det inte många som kände till begreppet så ett skapligt antal skrev (och tyckte nog att det var konstigt) att doften kom från varma hundar.

Det var alltså inte ett skämt på den tiden.

I dag hör jag en ung man i radion tala om någon som en ”underhund” och då vete sjutton om inte originalet ”underdog” är bättre. Det har vi sagt länge och underhund är rätt långt från svenska som skulle använda det längre begreppet ”person i underläge”.

Man kan önska att det fanns riktigt normerande ställen som sa vad som bör följas i skolor, tidningar, på radio och tv.

Annars blir summan av den kardemumma som är språket en riktigt underlig korsning.

Här står några i grå mössor år 1966 och vet att det inte luktade varma hundar utanför engelska textens danslokal