Det gäller att ha ordentligt på fötterna i alla väder!

Två unga personer cyklade förbi och jag råkade höra (”överhöra”, som många säger, påverkade av ”overhear”) en av dem säga ”det där sjunger på sista refräng”. Som vanligt klandrar jag inga lekmän för språkliga konstigheter, särskilt inte de unga, var skulle de lära sig svenska när äldre generationer sen länge gett upp angående densamma? 

Osäkerheten beträffande huruvida ett substantiv ska ha bestämd eller obestämd form verkar tillta. Inte nog med det i det här fallet: ”refräng” är även fel ord. 

Hänvisar åter till de två personer som citerades i bloggen 29 januari, en universitetslektor som oroade sig för idiomatiska uttrycks försvinnande, och en gymnasielärare som ser stora brister i ungdomars språk. Och så vill jag hänvisa till mig själv som skrev om den uteblivna bestämda formen hos substantiv efter "alla" plus räkneord (20 januari).

 
Kanske säger också refräng-människan ovan att hon inte ”sticker under stolen” med saker. 

Uttrycken lyder, enligt handordböcker, att ”ngt sjunger på sista versen” och att man ”sticker under stol med ngt”. ”Herregud, så petigt”, utbrister halva läsarskaran (alla två). Själv anser jag (tillsammans med annat löst folk av okänt ursprung) att ”djävulen sitter i detaljerna”. Börjar man tulla på småskit och småskiten växer så har man snart ett språk ingen kan tyda. 

I ärlighetens namn antecknas här något som undertecknad fattat fel i decennier och alltid trott lyder ”att ha på fötter”, d v s att känna till mycket om den fråga man uttrycker åsikter om.

Det verkar inte bättre än att denna bloggs skribent  inte ”haft ordentligt på fötterna”.

Att tala och lyss till språket är som att glo ner i Östersjöns vatten

Hm, nu börjar det bli spännande. Trodde länge att jag satte språket under luppen, men ofta sitter jag själv därunder. Eller åtminstone det som har med språk och undertecknad IHOP att göra. För det här har blivit till en dagbok som handlar om en del av mitt liv, språkirritationen. Och därmed efterhand en blick (ett öra) på ett ändrat eget språkbeteende.

 
Det händer när man blivit lite till åren att man plötsligt hajar till och tänker: Var det jag som sa det där? Det är ju inte så att en språkpåverkan som dagens lämnar en oberörd och oanfrätt.

Häromdagen jämfördes på denna plats språket med andra pågående miljökatastrofer. Det känns på samma sätt som när man stirrar ner i Östersjöns vatten och botten och minns hur de såg ut för mer än ett halvsekel sedan. 

Hittar en tolv år gammal text där en lyssnare i radioprogrammet Språket noterade att frasen ”det vore kul” ofta ersätts av ”det hade varit kul”. Inte samma sak, tyckte lyssnaren. Dåvarande expert höll med och sa att ”gränsen mellan de båda uttrycken, alltså gränsen mellan det som inte äger rum och det verkliga, inte är solklar”. Han påpekade dessutom att ett vanligare sätt att uttrycka konjunktiven ”det vore kul” kanske vore ”det skulle vara kul”.

 
När ett hockeylag kan få förstärkning från en som tillfälligt spelar i NHL lämnar denne svaret: "Tja det hade varit roligt, jag stänger inga dörrar alls!"

Just det här har hoppat ur min mun nån gång: ”det hade varit kul/tråkigt, festligt” när jag egentligen menar ”det skulle vara…” 

Yggdrasil fortsätter att skaka i sina grundvalar.

Man måste vända sig till Finland om man vill ha svensk språkvård

Man vill med Monty Python gärna utbrista ”Finland, Finland, Finland, the country where I want to be”. Och kanske tillägga i den något luftiga texten att finska språkvården verkar mer stadig på handen än den svenska.

 
Det kan bero på något som först verkar vara en paradox men vid närmare eftertanke är en självklarhet: I Finland är svenskan ett minoritetsspråk och i Sverige ett majoritetsspråk. 

Igår nämndes i bloggen Institutet för de inhemska språken, den finska motsvarigheten till Institutet för språk och folkminnen, som är namnet på den statliga myndighet som slogs ihop av flera dito 2006. Nu är undertecknad långt från att vara ett språkproffs, men intresset för språkmiljökatastrofen visar mig, som sagt, att den svenska språkvården intar en betydligt mer defensiv och feg hållning än den finska. 

Vid skummande av den svenska språklagen tycker man sig se att andra språk står i fokus. Riktlinjer och normer beträffande svenskan undviks och det googlande jag ägnar mig åt leder alltså snarare till finsk språkvård. 

Språkbruk, den tidskrift som ges ut av svenska avdelningen vid det finska språkinstitutet, ger ett betydligt seriösare intryck än den svenska, mer studentikosa (här svär man väl i kyrkan!), motsvarigheten Språktidningen. 

I nummer 4/2018 av Språkbruk finns en sammanställning betitlad Samhället behöver en alert och aktiv språknämnd. Trots viss avoghet mot spel och dobbel skulle jag kunna satsa en rätt stor slant på att något motsvarande inte går att uppbringa på den här sidan pölen.

 
I den imponerande artikeln säger Bodil Haagensen, filosofie doktor och universitetslektor vid Jyväskylä universitet, sig vara bekymrad över att känslan för vad som är idiomatisk svenska och för vad som inte är det håller på att gå förlorad hos många språkbrukare. Också här har språknämnden ett viktigt uppdrag. 

Michaela Örnmark, lektor i modersmål och litteratur vid Tölö gymnasium, beskriver det som skrämmande att se hur många unga människor som har en bristande språkkänsla och en ovana att uttrycka sig i traditionell skrift. För några är ovanan så stor att det blir omöjligt att förstå vad de vill säga på sitt modersmål. 

Själv ropar, nej, vrålar, jag i öknen: Finns någon som ser vad som håller på att hända med svenskan i Sverige?

Norpat från Mikael Reuter, en språkvårdare som heter duga!

Inte har Finland bara varit bättre i skolan (se PISA-undersökningar) generellt, landet tycks även ha ett stabilare förhållande till svenskan än Sverige! Som så ofta när det gäller frågor om det svenska språket hamnar man hos Institutet för de inhemska språken i Helsingfors.

Och vanligen då i ”Reuters ruta”. Mikael Reuter (f 1943) var språkvårdare vid nämnda institut 1976–2008. Hans rutor publicerades i Hufvudstadsbladet 1986–2013.

Till en sådan ruta ruta kom jag i dag i sökandet efter mer kött på gårdagens ”egna” ben. En läsare ställde frågan om "egen" och "egna" och här är en del av M Reuters svar:

Egen är ursprungligen presens particip av verbet äga, dvs. ’ägande’, men betraktas nu som ett adjektiv. Vi kan jämföra det med engelskans own som betyder både ’äga’ (verb) och ’egen’ (adjektiv), och med det något föråldrade eller folkliga min ägandes (båt). Men trots att egen är ett adjektiv följer det inte i singular det normala böjningsmönstret för svenska adjektiv.

Vanliga adjektiv står i svenskan i sin böjda form på -a både efter bestämd artikel (den, det) och efter possessivt pronomen (min, din osv.): den vackra soffan, det stora bordet, vår vackra soffa, vårt stora bord. Men för egen gäller detta i singular i normala fall bara efter den och det. Det finns kanske hotellsängar som är bekvämare än den egna sängen, det finns våningar som är finare än det egna hemmet, men ändå vill jag helst vakna i min egen säng i mitt eget hem. 

Ett undantag är när det kommer en bestämning mellan possessivpronomenet och egen. Då böjs egen: vårt första egna hem, rederiets största egna fartyg. I praktiken är det nästan alltid fråga om ordningstal eller därmed jämförbara ord.

Enkelt och uttömmande. Det hela är dock något längre och den intresserade kan säkert googla sig fram till sidan.

Det tråkiga i kråksången är att det numera ofta står följande att läsa bredvid Reuters rutor:

 
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.

I denna blogg kommer Mikael Reuter aldrig att vara föråldrad!

🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦

Man börjar lite till mans få svårt att värna sin egna proffession

Ni vet min inställning vid det här laget: Journalister ska skriva och tala ordentligt. Det ska även politiker och diverse myndighetspersoner. Vi andra är inte tvungna men kan försöka.

Till dagens skörd. Visserligen är följande ur en s k kvällstidning, men skriva ska den väl kunna? Citatet kommer från en man som ”hängts ut”, kan man kanske kalla det, av en filmare: 

Jag har betalat ett dyrt pris, både ekonomiskt och känslomässigt. Det har påverkat min proffession, jag har ansetts som väldigt seriös och kunnig. 

När sbråkmakaren korrekturläst de raderna så blir det så här: 

Jag har betalat ett högt pris, både ekonomiskt och känslomässigt. Det har påverkat min profession, jag har tidigare ansetts som väldigt seriös och kunnig. 

När vi korrekturläsare miste jobbet sa man lugnande till oss att ”datorn” skulle fixa språket. Datorn  har skolkat från modersmålslektionerna, går att konstatera två decennier senare. 

Och så dagens minister-/politikercitat: ”Man får svårt att hävda att sin egen tolkning är den rätta”. Det obestämda pronomenet "man" har en genitivform som är ”ens”, inte "sin". Att det ska vara så jädrans svårt när det verkar vara så lätt att (av missriktad könskorrigeringsiver) byta ut pronomenet ”man” mot ”en”! 

Det har figurerat förr i bloggen, men det tar vi inget extra för, som man sa på pilsnerfilmstiden. 

Och så var det personen som sa ”min egna” och ”mitt egna” någonting. Hör här: ”Egna” är en pluralform av egen: ”Mina egna bilar” . Det heter ”min egen säng” och ”mitt eget hus”. En infödd borde inte kunna missa en sån baggis. 

Om jag får gissa (och hindra mig den som kan!) så är detta någon slags uttalspåverkan av engelskans ”my own” som det ju heter om allt som jag-et (och andra!) äger! Vad jag-et däremot inte äger så är det språket!

Det var länge sen den spanska räven var en rev som klev i sev

Och vad gör egentligen regnet i Spanien? Genom att studera (d v s googla på) ett par rader i en gammal populär operett, My Fair Lady, kan man lätt få sig en filosofisk halvtimme (och säkert mer).

Den spanska räv som rev en annan räv finns inte på andra språk. Men just detta stycke ur operetten har andra, mer eller mindre galna, varianter som Eliza ska ”uttalsöva” på. De måste dock ha något om Spanien* i sig eftersom handlingen så kräver. 

På tyska sjunger professor Higgins och hans språkliga adept Eliza den konstiga meningen ”Es grünt so grün wenn Spaniens Blüten blühen” (det grönskar så grönt när Spaniens blommor blommar). På nätet kommenterar någon: ”den som skrivit den meningen har antingen stora problem med att uppfatta färger eller är en kass botanist”.

Även den engelska varianten ("The rain in Spain stays mainly in the plain") får kritik, t o m Wikipedia skriver ”Rain in Spain does not actually stay mainly in the plain; it falls mainly in the Pyrenees”. Men frasen är, som sagt, inte avsedd att ha ett korrekt innehåll, den är konstruerad för att Eliza ska träna på särskilda språkljud. 

Den svenska översättningen är dock intressant med den spanska räv som rev en annan räv och klev i säv. Uppenbarligen ansåg man redan vid tiden för operettens första svenska uppsättning (1959) att de stockholmska e-ljuden för ä, d v s rev för räv, sev för säv, var folkligt vulgära, eller vad man ska kalla det. 

                                                                  🦊🦊🦊🦊🦊🦊🦊🦊

Lite letande ger artiklar om fenomenet. De stockholmare som säger rev och sev är sedan rätt länge ett utdöende släkte. Unga människor, man hör det ofta ur den samtid som hyser diverse såpor (läs gärna ”sopor”), överdriver i stället ett brett uttal av ä och ö så att dialekter som värmländska, väst- och östgötska bleknar vid jämförelse. Svenska översättningen bör nog modifieras, den spanska reven finns inte mer.

🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸

* Danska Eliza säger "En snegl på vejen er tegn på regn i Spanien", och på italienska säger hon: "La rana in Spagna gracida in campagna" (den spanska grodan kväker på landet)

Skaparen ber lite otippat om ursäkt för heterotvångets gissel

”Skapare ursäktar för heterotvång” löd rubriken i en förhållandevis stor tidning. Fylld av frågor kastar man sig över denna notis i kulturdelen. Av texten framgår då att den som konstruerat ett äventyrsspels s k expansion bett om ursäkt för att en del av spelet styr ”aktörerna” i enbart heterosexuell riktning. Ursprungsvarianten tillät samkönade ”romanser” inom spelet. 

Vara hur det vill med hbtq-certifiering inom spelvärlden, rubriken är av sådan art att man lika hett önskar sig en språkcertifierning. Men nu går vi igenom förlåtandets konst på svenska och hur man skriver det. 

Det finns ett transitivt* verb ”ursäkta” som betyder ”förlåta”: ”Man får ursäkta rubriksättaren som inte fått tillräckliga kunskaper, vare sig i skolan eller på journalistutbildningen”. 

Och så finns även det reflexiva ”ursäkta sig” som betyder "be om ursäkt, urskulda sig, skylla på...": ”Rubriksättaren ursäktade sig med tidsbrist”. 

Formuleringen i tidningen borde ha varit ”Skapare ber om ursäkt för heterotvånget”. (Ibland önskar man även en ursäkt från Skaparen beträffande Hela Alltet…)

Bortsett från just denna miss står det till så här med ursäkter på svenska: Ofta är "förlåt" och "ursäkta" utbytbara mot varan: ”Förlåt/ursäkta, jag hörde inte vad du sa!” 

Vill man gå förbi någon där det är trångt är ”ursäkta mig…” vanligare. Tror jag. I liknande sociala sammanhang verkar principen vara att man först ber om ursäkt för något man tänker göra – tränga sig förbi någon – och sen, i värsta fall, måste säga förlåt för att man råkade trampa personen i fråga på tårna! I konkret bemärkelse, alltså. Aj!

*Transitiva verb har ett eller två objekt, man "ursäktar någon något". En annan formulering (och perspektiv) är "be (någon) om ursäkt (för något)". Intransitiva verb kan inte ha något objekt. Vissa verb kan vara antingen eller. Det går både att säga "Han badar" och "Han badar hunden".