Denna blogg är inte klockren eller magisk: episk blir den aldrig

"This is the epic journey of Apollo 11”, sa en tv-reporter. Året var 1969 och citatet är hämtat ur en dokumentär om månlandningen (sänt i svensk tv häromdan).

”Epic” var översatt med ”storslagen” vilket låter som en klockren översättning. Har man slutat säga ”klockren”, f ö? Själv använder jag inte denna överförda betydelse om det är allvar.

I ett engelskengelsk-svenskt lexikon från samma år som månlandningen, ges översättningen ”episk, berättande, epos”. Amerikanska Merriam-Webster, ordbok på nätet, anger precis som den femtioåriga brittiska att ”epic” har att göra med berättande – etymologiskt sett hänvisande till urgamla historier med tyngd, Illiaden och Odysséen, t ex. På svenska kallas de epos eller hjältedikter. Brittiska och amerikanska ”epic” kan vara adjektiv eller substantiv. Skumt.

Modern svenska har – i övermått – lånat adjektivet, ”en episk kväll med härlig musik”.

Mot sbråkmakaren, less på att finstämda ord som ”episk” och ”magisk” vattnas ur (det har även skett i engelskan först!) hötter Merriam-Webster med ett finger:

Before you pass judgment on whether this new sense of epic is acceptable to you or not, you might want to consider that all the words that this sense is synonymous with have also changed their meanings dramatically: outstanding originally described something that projected or stuck out, fabulous had to do with fables, and impressive used to mean “capable of being impressed”. 

Tjurskalligt dröjer jag i elfenbenstornet. I mitt huvud spelar aldrig något lag ”episk” fotboll. Ej heller kommer någon travhäst att vinna en ”magisk” seger.

Det är de facto ett faktum att många talar ett språk de inte gillar

Har skrivit det förr och skriver det igen: uttryck som ”de facto” kan förstöra min dag (nej, nu tog jag allt i). För det första kan det ersättas med ”faktiskt” och för det andra kan det bara skippas. ”Bara sådär”, som man säger när man översatt ”just like that” och ändå låtsas att man pratar svenska.

Nu råkade jag nyss skriva ”för det första” vilket för mig in på ett par andra irritationsmoment av de mängder som fyller dagarnas medier. De är tvenne: primärt och initialt.

”Det här är primärt en kommunal angelägenhet”, säger politikern och menar ”i första hand, i grund och botten”. Ordet ges i SAOL fler synonymer: ”första, grund­läggande, för­beredande, begynnelse-, första­hands-”

En annan politiker säger: ”Nato ger inget initialt skydd”.

Slår man upp ”initialt” i samma ordbok förklaras ordet som att det ”ut­gör el. hör till början, begynnelse-”. Kanske är ”primärt” och ”initialt” utbytbara mot varandra. Men varför retar de mig? Man kan väl säga primärt och initialt om man vill? De är ju ord. Som finns i ordlistan.

Rotar man en stund i sin åldriga språkvana så kommer ändå svaret till slut. Under den tid då mitt eget språk befästes som värst – högt upp i åldern för min del, kanske runt 25 – gav dessa ord ett intryck av byråkratspråk. Detta språk talades inte enbart av byråkrater utan även av dem som ville skapa en särskild aura runt sin person. Om ordet aura skriver SAOL: ”strål­glans; ut­strålning i ockulta samman­hang”.

Så, hoppsan, där valde väl jag fel ord, för ”ockulta sammanhang” verkar inte rätt att förknippa med byråkratspråk. Inte heller ”utstrålning”.

Man kan även kalla det här lite stolpiga språket kanslisvenska och det är märkligt att många numera väljer att talar på det viset. För samtidigt, i en jämn ström bredvid, flyter en önskan att alla, särskilt myndigheter, ska uttrycka sig klart, redigt och utan konstigheter.

Det gäller att skilja på sekt och kult och, än en gång, sekt

Många sitter stilla och fint utan att hoppa till av språkliga anomalier.

Men än så länge händer det undertecknad som frågade sig själv och universum hur i sjutton en tidning med s k renommé kunde skriva om en ”kultledare?”.

Ja, det är väl den vanliga begreppsförvirringen. På engelska tror jag att ordet ”sect”, trots att det ligger i ”häradet”, som svensken säger, inte används för den företeelse artikeln talade om, det svenska Knutbyfallet, utan ”cult”. Kanske ligger det senare bakom valet av ord, "kultledare". Detta för dock – för en svensktalande – tankarna fel. Här borde ordet ”sektledare” ha använts.

”Kult” har visserligen att göra med dyrkan, ofta överdriven sådan, men äger en annan klang i dagens svenska. Det finns kultfilmer, -band, -kafé – vad som helst kan kallas kult-nånting.

I början (nu går jag på egen känsla) användes uttryck som ”kultfilm, kultband” av avgränsade grupper som alltså ”kultförklarade” företeelser i sina genrer. Som exempel kan nämnas hårdrocksbranschens underavdelningar med ”heavy, death, black” och säkert ännu fler förnamn till ”metal”. I den myllan finns det kultband, har jag hört.

Nu verkar ”kult” knallat in i gemene mans språkbruk och fått en vidare betydelse som är granne med begrepp som ”nostalgisk, kufisk, ålderdomlig” och vad vet jag?  ”Kultledare” skulle alltså antyda en mer positiv-mysig innebörd än det är fråga om.

Den som vill gräva ner sig i skillnaden mellan engelskans ”sect” och ”cult” kan hitta mycket genom att bara googla orden ”cult, sect, difference”. Eller nåt liknande.

Läsare som är lagda åt det lättsammare hållet kan i stället ta ett glas sekt, den tyska/österrikiska dryck vars namn kommer från latinets ”siccus” som betyder ”torr”.

Det nyttjades finfin svenska på han prins Wilhelms tid

Häromdagen satt jag och snackade skit med en kompis. Här måste förtydligas: ”snacka skit” betyder egentligen inte prata skit, utan ”tala om allt möjligt en stund”

A berättade under detta samtal om en ganska ny roman hon läst. Modern som den var hade den ändå med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas att göra. Så A till att läsa även den. Nu satt hon där och sa det många av oss vet: Guuuuud, så vackert språk det är i gamla böcker! Och med gamla menar vi såna med 50-100 år på nacken.

Tja, såklart att det inte gäller alla, men rikt och flådigt språk är inte i samma grad använt i de senaste decenniernas sammanlagda bokproduktion.

Bestämmer man sig för att läsa ett gammalt verk vet man ofta vad som väntar. Strindberg, t ex, har ett par tjusiga inledningar som ofta citeras, de till Röda rummet respektive Hemsöborna.

Ibland kan det också hampa sig så att man ramlar över en bok av en händelse. Inte vet jag varför, men från en hylla i ett köpcentrum där folk ställer sina böcker och (kanske) tar andras, plockade jag med mig Episoder, från 1951, av prins Wilhelm (1884-1965).

Hade ingen aning om vad som skulle ske när jag öppnade boken, men det visade sig vara svårt att slita sig från den. Och det berodde på det vackra språk som uppenbarligen var i omlopp vid den tid (ungefär) då sbråkmakaren föddes.

Den som panerat sina huvudrollsinnehavare glömmer det aldrig

Nu fortsätter gårdagens funderingar som sattes i gång av en enda mening ur en bok.

Tala och skriva på så vis att så många som möjligt förstår är en sak. Men det finns också litterärt språk, liksom poetiskt, politiskt/retoriskt, vetenskapligt/akademiskt, m fl, m fl dito.

Då handlar det om språk i språket: stilar, om man så vill, att hålla sig till. Och så finns det givetvis olika smaker beträffande sätt att uttrycka sig på.

Många minns från skolan hur svenskläraren försökte få en att brodera ut eller variera språket i uppsatser. Men alltför blommiga eller konstfärdiga yttranden förfelar ofta sin avsedda verkan.

Det var därför undertecknad studsade till av citatmeningen från gårdagens inlägg: ”Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna”. Ett verb som ”vältra” innebär, tycker jag, är bäst att tillägga, något betydligt kraftfullare än vad snöflingor kan åstadkomma. Även om min tolerans gentemot artistiska utbrott sträcker sig långt, anser jag att denna önskan om en individuell och konstnärlig stil (som antagligen ligger bakom vältrandet) skjuter över målet.

Ett privatpersonligt minne knackar på dörren: Som ung deltog jag i en skrivarkurs, kan vi kalla det. Vi skulle pröva på olika stilar. En del av kursen hette ”kåserier” (som nu försvunnit till förmån för s k krönikor) och under rubriken ”sommarkåseri” skrev jag om några solbadare som låg och ”panerades av solen”.

För evigt inbränd i hjärnan sitter lärarens kommentar. Den var lite välvillig inledningsvis, så där som kursledare uppträder för att inte skrämma ihjäl deltagare. Men så kom det: ”Panerades förutsätter att de solbadande först doppats i uppvispat ägg och skorpmjöl”.

Lätt att bli insnöad när flingor vältrar sig i lågskaftade kängor

Hur insnöad kan man bli? Det är en fråga att ställa sig när det egna språket sitter på en som en smäck, eller korsett. Dessa fängsel kan lura en att tro att man äger ett absolut språkgehör. Men när man talar med andra, lika hårt inkilade i sina smäckar och korsetter, blir det uppenbart att de flesta anser det egna språket vara det enda rätta.

Frågan är alltså om man överhuvudtaget ska bry sig om hur folk (och man själv) talar och skriver: alla har rätt att uttrycka sig hur de vill!

Sbråkmakaren brukar le snett när Wittgenstein dras fram för att visa på intellektet (som inte går av för hackor) hos den som citerar honom. Men det går faktiskt att förstå hur gemene man kan tycka att en del W-sammanfattningar låter mycket vettiga. Som följande citat ur Filosofilexikonet (2003, i sin tur citerat av Wikipedia)

För den sene Wittgenstein var äkta filosofi inte en upptagenhet med att skapa teorier och argumentera för dessas giltighet, utan ett terapeutiskt och klargörande arbete där fokus bör ligga på att undanröja missförstånd och undersöka språkets faktiska "grammatik".

Vet inte säkert varför ordet grammatik står inom citationstecken, men det kan bero på att den grammatik som här avses täcker ALLA aspekter av språket, alltså även ljud, ordbildning och allt vad det kan vara.

Själv har jag gått på pumpen ett antal gånger när jag tyckt mig vara bombsäker på ett ords innebörd eller stavning. Om det varit fel, jag menar om ett antal lexikon berättar något annat, ja, då är det bara att följa de regler som uppstått ur historiens åsikt om hur detta ord ska förstås. Reglerna ändras givetvis med tiden, även om det inte bör ske med blixtens hastighet (läs det som en känga till alltför förändringsbenägna språkvetare samt annat språkfolk.)

Nå, vad får en då att ramla ner i dessa djup, att hoppa runt på tuvor av språkliga tvivel? Jo, följande rad ur en roman (som varit Augustnominerad):

Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna

Missa inte den spännande fortsättningen då vi kliver ur stövelskaften ner i stekpannan.

Jippijej är inte lätt att finna, av yippie-ki-yay finns fler exempel!

Gå till botten med grejer är enklare sagt än gjort. Men det kan komma en dag när man undrar över ordet ”jippijej” som Snoddas sjunger i Charlie Truck, B-sideslåten till Flottarkärlek (1952). Det skrivs på alla möjliga sätt, men det finns i, exempelvis, amerikanska nätlexikonet Merriam-Webster, inget dubbelt ”yippie-yay”, som Snoddas ”jippijej” stavas på ursprungsspråket.

Men orden ”yippie” och ”yay” uttrycker båda, vart och ett för sig, glädje, uppskattning och liknande. Vad det blir på svenska? Hurra-hurra? Men egentligen säger vi sällan så, de flesta utrop av det här slaget kommer från andra sidan Atlanten.

En glad idrottare ("atlet", som ungdomen säger, vi andra tänker då på Arne Tammer) skriker YES! när hon/han hoppat högt eller sprungit fort. Sällan hör man dem vråla JA!

Nu kommer vi till det märkliga. Det nya ”yay”, sägs i Merriam-Webster vara belagt första gången 1963. Snoddas sjöng ”jippijej” i sin Charlie Truck-refräng redan 1952, men det ”jejet” existerade alltså inte ensamt då. Numera, däremot, säger var och varannan person ”jej” (även i Sverige) när någon glädje vederfars dem. I senaste avsnittet av radioprogrammet Spanarna hördes en bekant skribent utbrista ”jej” för att han blev glad över något.

Vi övertar inte bara meningar och ord från engelska, vi får en ny uppsättning svåridentifierbara utrop för det ena och det andra. Ibland handlar det enbart om ett enkelt läte med engelsk ”intonation”, bl a det ”aoo” (börjar med hög ton som genast sjunker) som en publik liksom spädbarnsgnäller fram när något gulligt visas. Det är kanske en hund som gör något bedårande eller en person som faller på knä för att fria. Det senare kan t ex ske inför en jättepublik på en sportarena där någon just sprungit fortast och sedan skrikit YES!

PS  Däremot finns yippie-ki-yay på Wikipedia. Över det ordet är det lite mer Hopalong Cassidy!