"Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt"

Det är spännande att höra hur andra (än man själv) föreställer sig utvecklingen (avvecklingen) av svenska språket. Och inte går det att sluta förvånas över hur de som har sin verkliga profession inom området (språk) ser helt annorlunda på förändringarna (än undertecknad).

Googlar man på kampanjen ”Skriv som du talar” är en av de första träffarna artikeln ”Han ville att vi skulle dricka jos”, publicerad i tidningen Språk, nr 8, 2012. Där skriver Mats Karlsson om stavningsreformer och försök att påverka svenskans stavning under förra seklet. Från de häften som Posten gav ut om att skriva som man talar (1977) citerar Mats Karlsson:

Posten vill lära dig använda ditt eget språk och uppmuntra dig att våga skriva personligt såväl privat som till myndigheter och företag. Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt, det viktigaste är att du får sagt det du vill.

Just detta driver den som driver denna blogg: ” det viktigaste är att du får sagt det du vill”.

Det är svårt att veta vad dåvarande Postverket ansåg vara ”fina” ord, men det tycks råda en samstämmighet – inom vissa grupper – om vilka de fina orden är.

I gårdagens inlägg gjorde jag ett försök att, utifrån egna erfarenheter och fördomar om andras språkbruk, tolka mina ord från förrgårdagens inlägg. Det säger sig självt hur befängt ett sånt tilltag är. Skulle jag veta vad större delen av mina läsare förstår och inte? Av det JAG skriver?

Nej, tro på mina ord (åtminstone de som nu följer): Det enda sättet att förstå varandra inom ett språkområde är att värna om regler för hur man skriver och talar. Med samma överenskommelse i botten blir det lättare att begripa varandras meddelanden. Den som har problem – dyslexi, dåliga uppväxt- eller skolförhållanden o dyl –  lär sig via språkliga förebilder i omgivningen delta i de ”demokratiska samtal” som språkliberala typer säger är så viktigt.

Alla kommer inte från lagom bra medelklass- eller annan privilegierad bakgrund.

Ska man förklara vad man menar blir det ännu mer obegripligt

”Skriv som du talar”, löd – om minnet inte sviker – en slogan från Posten på 70-talet (?). Nu är just den Postens saga all, men dess slogan lever kvar hos en del språkmänniskor som fötts med en högre grad av optimism än undertecknad. Vi ska återkomma i ärendet, men först tänkte jag tolka mitt eget inlägg från gårdagen. Varje text bär spår av skribentens ålder, socialgrupp, utbildning och s k bildning, intressen, kön och ungefär femtitre variabler till.

Skriver man som man talar blir det under alla omständigheter inte lätt för eventuella läsare. Och den som vill att det skrivna ska läsas av många måste egentligen klara av konststycket att försöka skriva så att det kan läsas av många (obs: avsiktlig upprepning).

En bra hjälp är regler och överenskommelser om hur språket skrivs och talas. Förr var det inget snack om den saken, men om dagens språkpolitiskt och socialt omedvetet hurtiga skriv-som-du-talar-förespråkare” fick som de ville så blev det sisådär 9-10 miljoner varianter av svenska.

Gammelmedierna har likaså gett upp om ett överenskommet språk och resten av världen kör på, vanligen utan att blinka. Även undertecknad, för all del, men här i bloggen hyses inte så höga anspråk på förståelse som åtminstone nyss nämnda medier bör vara intresserade av.

Därför förklarar jag gårdagstexten även om det är larvigt. Ska inte bli nån vana: se det som en illustration till babblet fram hit.

I gårdagsrubriken är omkvädet snott från den gamla sångleken ”Vi äro musikanter”. Omkväde betyder förresten samma sak som refräng som i sin tur är rader som upprepas i en sång.

”Vända på kuttingen” betyder att man ser något från ett annat håll. Uttrycket är gammalt och lär beskriva hur man för länge sen vände på det träkärl ("kutting", lik en liten tunna) som innehöll brännvin, för att se om det fanns något kvar.

”Fyrbåk” är föregångaren till moderna fyrar och ”tjottablängare” är ett gammalt ord för ”smäll på käften” (om bl a det handlade bloggen 3 oktober 2018). Vidare användes ordet "kverulant" och uttrycket ”rann upp i skallen” - kanske inte allom bekanta - samt hänvisades till en romantitel på ett sätt som kan vara exkluderande (och nu försökte jag vara rolig vilket inte alla kan begripa heller).

Så kan det se ut när man går på frihjul (som jag bara kan säga men inte förstår direkt) och det vore förfärligt om alla höll på så om de ville bli förstådda av alla. Eller hur nu de här liberalspråksoptimisterna tror att det blir.

Det händer även att man dansar andra hållet, andra hållet

Bloggen pekar vanligen i en riktning: förbaskade engelska påverkan och slöa människor som accepterar vilket %#”¤%-a språkbruk som helst! Men ibland måste man vända på kuttingen*.

Det finns tillfälliga ord- eller uttrycksbildningar som gör en gammal kverulant glad. De blir som fyrbåkar**, ett ljus i det språkmörker som nu fallit. Tidningarna Telegrambyrå är en institution som brukar få sig en tjottablängare, men i dag sker motsatsen. I en TT-notis, utflugen på nätet som brukligt är, används rubriken ”Anmälningarna om domstolsstök ökar”. Där har vi en nybildning som heter duga, "domstolsstök". I och för sig är det tråkigt eftersom ett oönskat beteende kanske är det som frambringar detta språkliga påhitt Men ändå.

Själv ser jag den typen av nybildningar som ett livstecken hos användarna av språket och det kan inte göra annat än glädja.

Bara för det ska här återges två närståendes (som det så livfullt heter) språkliga utbrott från ett nästan poetiskt land. Vanligen är barn bäst på den typen av tillfälliga ord- eller uttrycksvändningar, men bakom dessa ligger några vuxna.

En av dem, P, fick tillfälle att säga ”Det är inte längre pk-järnhanden som pekar”. Då har uttrycket ”styra med järnhand” blandats med ”peka med ena handen” utan att det är en uppenbar kontamination.

Nästa egentillverkade fras var ett svar på något jag sa, det var i stil med ”det här har varit vanligt länge nu”. A fick till en tjusig formulering om att det alltså rörde sig om ”decennier av ovanlighet”. Man måste inget veta för att falla i språktrans, men känner man till titeln på en gammal García Márquez-roman, ”Hundra år av ensamhet” blir det extra bra. Minns inte om jag frågade A huruvida den titeln rann upp i skallen på henne eller om det bara blev så.

Nu blev det mycket. Asterisker och andra formuleringar från detta inlägg förklaras i morgon.

När det blir fel är de flesta snabba att skylla ifrån sig

Enklast att skylla misstagen på är värmeslag

Man är kokt (stekt, körd) utan korrekturläsare. Så även de som själva fuskat i branschen. En av bloggens läsare, A I (som är en människas initialer, det finns ingen artificiell intelligens där bakom) brukar höra av sig när jag slarvat. Man kan tro att en korrekturläsare inte släpper igenom egna fel, men där får man fikon.

Medveten om problemet med att läsa egna texter kan man läsa om och om igen och tro sig vara på den säkra sidan, men icke. Folk inom medie-(och liknande)branscher vet att texter alltid bör läsas av någon annan än skribenten. Jag läser vanligen blogginläggen flera gånger. Särskilt noga när det handlar om luriga ord eller uttryck.

Det slutar vanligen med att A I hör av sig. Och man vill skylla ifrån sig. Senast VISSTE jag att jag rättat till felet. Som var där ändå. Ja, då beror det antingen på trolleri eller värmeslag hos den som skrivit. Just i dessa dagar kan värmeslag vara den troligaste orsaken.

Mer kan inte sägas om felskrivningar. Det är ett känt faktum (i alla fall var) i nämnda mediebranschen att det går troll i rättelser.

Den roligaste jag hört (sann eller inte får man aldrig veta) var när en tidningsnotis från dagen innan "korrigerades" med orden: "Vi skrev i går att trappan var gjord av farmor. Det är givetvis fel, den är gjord av mormor."

Det finns minst tre olika okvädingsord att ta till för den som vill

Först av allt: värmen har fått sbråkmakaren att presentera de tre föregående inläggen i fel ordning. Men följer man siffrorna 1, 2, 3 blir det rätt. Om nu nån till äventyrs bryr sig…

Här kommer dock inlägget som postas 27 juli (30 grader i skuggan):

Bäst att inse att allt man trott var rätt var nästan rätt. Kanske.

Satt och samtalade med L& L (”över en kopp kaffe” som det står i varenda intervju jag läst de senaste åren) och vi fick anledning att använda det inte jättemoderna ordet ”okvädinsord”. Raskt kom det två andra förslag: ”okvädingsord” och ”okvädningsord”.

Det blev till att slå upp, och se på fanken! Både SAOL och SO gav oss rätt alla tre! SAOB gav bara ”okvädins”- och ”okvädingsord”, inte det där som slutar på -ning och som kanske är en form som drar åt det folketymologiska: på samma sätt som folk säger ”omständig” när det heter ”omständlig”. Här sätter SO märkligt nog ned foten med följande tillägg: Stavningen omständig är inte ovanlig (ofta säkert under inverkan av omständighet) men felaktig.

Felaktig! Det ordet hör man sällan i språksammanhang, jag bugar för SO

Åren med Sbråk-bloggen har skänkt mig en intressant lärdom. Det tycks som om en massa ord (synonymer för något) försvinner till förmån för ett enda ord från engelskan, ett lånord eller ett översättningslån. I gengäld tycks samma mönster som hos okvädinsordet dyka upp här och var: ett ord som folk är oense om visar sig ha en massa varianter.

Är ni med? Man kan säga ovädings-, okvädins- och okvädningsord, men vad gäller ett ord som ”kaxig” – som förmodligen används p g a dess likhet med engelska ”cocky” – så kommer det att användas så mycket att det tränger ut ”mallig, stöddig, stroppig, nosig, stursk” och många fler. Dessutom fortsätter ”kaxig” att ha en positiv innebörd när det används om kvinnor och en negativ när det gäller män.

Den goda människan tolkad genom en bulvan 2)

Efter att under decennier ha försökt begripa såväl världen som nerklottrade manuskript skrivna ibland av journalister, ibland av vanliga dödliga, har en stor vishet vederfarits undertecknad.

Fast mest har jag undrat: Vad är det som händer?

De (ganska så förfärliga) medier som skrevs om och beskrevs igår är inte desamma som figurerar i program med titlar som ”Det okända”. Tyvärr, måste man tillägga denna gång, ty andepratarna är inte så förbålt ondsinta som den ”informationsförmedling” som prompt ska nå så många som möjligt (och det handlar mer om pengar än välvilja).

Det var tidigt 90-tal. Informationstekniken tog sjumilakliv, gratistidningar med mest annonser och pyttelite innehåll - mest skit - såg dagens ljus. Vid ett party för tidningsanställda talade sbråkmakaren med ett par mycket unga journalister om den äckeljournalistik som var på väg att växa fram.

Det var plötsligt enkelt att finna ”nyheter” från hela världen och man började publicera berättelser om vidrigheter från jordens alla hörn. Med tanke på antalet människor på jorden kan den typen av ”nyheter” bli många.

"Man måste ju inte leta upp sensationellt elände från fjärran länder", sa jag, och blev anklagad för att ”inte vilja veta sanningen samt blunda för vad som händer i världen”.

Vi befann oss i början av slutet på etik och moral, publicistiska diskussioner och övervägningar. Det fria ordet, idiotfritt, så att säga, skulle visa sig fria till det sämsta inom människan.

Hon svarade med att konsumera skiten.

Den goda människan tolkad genom en bulvan 3)

Nu får vi gå tillbaka till del 1 i denna serie med lockande vidrigheter. Den inleddes med meningen ”människor är godare än man tror”. Varför hoppade jag högt? Jo, det var något med ”godare” människor som skar som en kniv (eller högg med en yxa, för den som vill ha häftigare beskrivningar). Och här kommer ett av mina slöinlägg, ett citat ur Språkbruk, som ges ut av Svenska avdelningen vid institutet för de inhemska språken (i Finland).

Fråga: Finns det någon bra regel om användningen av bra-god? Jag hade en lärare som sa att god endast används om mat?! Jag ser i SAOL att god, godare, godaste används om smak, lukt, sinnelag. Är det mera rätt att säga god mat än bra mat? Känner mig aningen förvirrad. 

Svar: God kan användas i många andra sammanhang än enbart om mat. Det stämmer att god, godare, godast används om smak, lukt och sinnelag. Om man säger god (godare, godast) mat syftar man på den goda smaken, medan bra (bättre, bäst) mat betyder att maten är av tillfredsställande kvalitet, t.ex. nyttig eller näringsrik. Frågan om bra eller god i andra sammanhang är delvis en stilfråga. God undervisning uppfattas som mer skriftspråkligt än bra undervisning. 

Enligt Svensk ordbok kan god användas om en person eller företeelse som har (ett överskott av) de nödvändiga egenskaperna för att fungera tillfredsställande i visst sammanhang, t.ex. en god hustru, eller som är moraliskt högtstående i tanke och handling. Då används vanligen komparativformen bättre. God kan även betyda ordentligt tilltagen, som i följande exempel: Vi satt en god stund och väntade.

Man komparerar alltså inte så här: "god-godare-godast" när det gäller personer och företeelser - sådant som inte är mat eller dryck. Detta har även jag lärt mig och det sitter som berget. En godare människa är alltså en som smakar bättre än en annan. Det känns perverst att säga så i dessa tider av sensationsinformation, så det tänker jag inte göra.

Heja Finland som tar språk på allvar, förresten!