Jakten på mer eller mindre gångbara ord fortsätter. Oförtrutet

Här i bloggen bedrivs research (efterforskning, faktainsamling), det ska läsaren veta. Men lika gärna fälls mycket subjektiva omdömen, också bra att känna till. I alla fall: lite gluttande på det världsvida nätet – angående gårdagens dagis-spörsmål – ledde bl a till sajten Quora. Det är ”en webbplats där frågor ställs, besvaras, redigeras och organiseras av dess användare. Företaget grundades i juni 2009 och webbplatsen gjordes tillgänglig för allmänheten den 21 juni 2010”, skriver Wikipedia.

En deltagare på Quora sa att begreppet "dagis" har en historia av negativ connotation och kan uppfattas som nedsättande, särskilt för vuxna som arbetar på förskolan.

Själv skulle jag skriva konnotation med k, men är det citat så är det. ”Konnotation” togs in i SAOL 1973, och sägs i dag innebära ”associativ bi­betydelse hos ett ord som inte till­hör grund­betydelsen”. År 1973 och några upplagor framåt gavs enbart synonymen ”bibetydelse”. Varför jag nu skriver det?! Hur som helst får man instämma i det Quora-skribenten påstod.

Framför allt från dem som jobbat på förskola har man under några decennier hört namnfrågan diskuteras. Men med ett litet skutt presenteras ​nu något helt annat: ett ord som blivit sönderkramat på senare år, dock inte av undertecknad.

Det dök upp i radion för enbart ett par timmar sedan. I samband med att Leif ”Loket” Olsson avlidit gav ett nyhetsprogram en kortare minnesteckning och bl a sas att han besatt ett ”varmt och lustfyllt tilltal”. Ordet är alltså ”lustfyllt”. Inte helt nytt, inte översatt direkt från engelska. Använder man Google Translate kan man få förslaget ”full of lust” för svenska ”lustfylld”. Den formuleringen går nog åt ett annat håll än Lokets ”tilltal”. Men vad begriper man?

Det tycks mest vara energi, läs- och konstupplevelser, resor samt liknande som beskrivs som ”lustfyllda”. Och används av entusiastiska personer vars eget tal och egna ”tilltal” är alldeles för fulla av njutning, mys, värme, kärlek och – ja, lust. Men dessa personer brukar vara så människovänliga att de inte har något emot oss tvära och kärvare tråkmånsar.

Vad gäller Loket måste väl ”humoristisk” och ”gladlynt” vara bra beskrivningar? Den senaste meningen har ingen ironi i sig, vem minns inte scenen med Loket i filmen Yrrol?

Har käftisarna, pluttisarna och vaktisarna gått på dagis eller föris?

En av många intressanta språkfrågor är den om hur namn på ”vanliga” företeelser plötsligt sätts under lupp, granskas och döms ut. Ska inte ta det uttjatade städare-lokalvårdare-exemplet en gång till, de flesta vet att ord- och namnbytarcirkusen blivit större under senare decennier.

Ett av de ord som arbetats hårt för att få bort är ”dagis”. Det har väl gått sisådär. Äldre gör ofta misstaget att använda alla möjliga gamla beteckningar och benämningar på en massa grejer. Då tas de hårdhänt i örat av barn och barnbarn trots att de inte haft den minsta gnutta ond avsikt med sitt ordval.

Bäst att tala tydligt här: det går givetvis att förstå båda grupperna. Ändå är konsekvensen beträffande de nya orden svår att upprätthålla. Nu har nog dagens exempel redan använts i flera år, men för egen del hörde jag det för första gången bara häromdagen. Någon pratade nämligen om ”föris” och det är en smula underhållande.

Största problemet med dagis var säkert inte slutstavelsen -is, även om den mestadels används i barnspråk eller hör till samtliga gullisars ordförråd. Dagis är en förkortning av ”daghem” som i själva verket var förskolans föregångare med mindre pedagogiskt arbetssätt och förhållningssätt (kan man läsa i ett examensarbete vid en lärarhögskola 2007).

Eftersom ”föris” är en förkortning av ”förskola” kanske inte folk i allmänhet reagerar, vad vet man? Men detta lilla ”-is” sätts ju normalt inte på s k högstatusjobb eller något med högstatus alls, och frågan är om ”föris” finner nåd inför ordbytarentusiasterna. Vardagsspråket tycks sträva mot såna här -is-ord (om med mot menas i riktning till).

Vad entusiasterna försöker komma åt med diverse benämningsrevisioner är snarare många människors åsikter om vad som är ”fult” respektive ”fint”. Det arbetet måste ses som mycket långsiktigt. Särskilt som grunden i s k underhållning inom samtliga moderna medier består av tävlingar som rör berömmelse, status, utseende. Det är dags för samtliga sötisar, pluttisar, vaktisar, käftisar och gullisar att förbehållslöst ta strid för sin existens!

Stora steg framåt eller jättekliv bakåt: en humoristisk betraktelse

Man skriver någon liten tarvlig rad om ungdomar (gårdagens inläggs första stycke) och drabbas av dåligt samvete. Men det är både en pärs och en balansgång detta: man förväntas vara snäll, bekräftande (viktigt i dag) och allmängullig när man är gammal.

Men det är svårt när ungdomen flinar och skrattar åt en (om än hjärtligt) för att man inte kan beställa liksom medfött geschwint [även gesvint] i telefonen på restaurang – eller bara är allmänt långsam i mobilfingrarna. Själv har ungdomen svårt att stava enkla ord eller ens skriva för hand, men sånt kan man ju inte använda som repliker, ty då är man ond.

Nu kommer här ett par ord från den mogna erfarenhetens horisont för att gjuta olja på vågorna. Själv har man varit ung, något som den unga generationer inte tror är möjligt. Åtminstone vet de att man förr knappt kunde tänka eller ha roligt eftersom det inte fanns underhållning ”ett knapptryck bort”, som det heter i dag. Man förblev därmed lätt kokobello och outvecklad.

Å andra sidan rår givetvis inte dagens barn och ungdomar för detta. Lätt för oss att veta hur det är att vara ung, svårare för dem att veta hur det är att vara gammal. Den orättvisan jämnar förstås ut sig för oss alla, problemet är att det inte sker samtidigt (utlovade jag kanske inte klokskap nyss?) Tänk också om detta är straffet för alla gånger man själv tjatat sönder barn i sin egen hjärnmässiga tondövhet?

Hur ska de årsfattiga (oooo, vad jag avskyr begreppet ”årsrik”) kunna känna av vilket existentiellt krävande slukhål internetet utgör? För många skulle det ju vara lika förfärligt om nån satt en hammare i nätet (som jag brukat önska). Sax, borde det kanske vara, förresten. Här är nu platsen för att berätta om hur stor nytta man själv har av den digitala världen, hur lätt det är att kunna hålla kontakt med folk på andra sidan jorden (samt i Säffle).

Prisa tekniken – det ska dock ske en annan dag. Och ungdomarna kan inte rå för att de har den på alla sina fem fingrar, det måste man slå in i skallen ständigt. Alla generationer skänker en slags framtid till nästa. Gud bevare oss hela bunten.

Det sägs roliga saker i radioapparater som "är externa från datorn"

Radio som alldeles säkert var "extern från datorn". Bild av Hihiman, Wikipedia

      
Nej, man är inte anpassningsbar och vill inte att något som är användbart ska ändras stup i kvarten. För några år sen kallades människor med sådan inställning förändringsobenägna, men heter säkert något ballare i dag. Det går att strunta högaktningsfullt i. Finns det f ö något mer tragiskt än unga människor som tycker att den sortens äldre är tragiska? Det kan hända att gamlingarna anser sina liv fullödiga, till skillnad från dagens fulödsliga. (Jamen förlåt då!)

Som bloggens alla läsare (fem, sex, sju pers) känner till beskrivs inte bara ordens och meningarnas yttre på denna plats. Det yttre är förhärskande på alla plan, men här går vi på djupet. Det finns exempelvis yttranden som visserligen verkar betyda något, men som förlänar en slags tidsresenärskänsla till den mognare högkostnadsbefolkningen.

Delar av min hjärna sitter kvar i alla de decennier som genomlevts och ibland kan vissa utsagor snarare nå den 1970-talsmänniska som var jag. Hör här vad en man nyligen sa i vad som är mångas favoritradioprogram Ring P1: ”Jag har en radioapparat som är extern från datorn”. Det känns som baklänges-science-fiction om den alerte förstår? Radioapparat extern från datorn, jo, man tackar.

Liknande meningar hörs varje dag och skulle följaktligen kunna skapa en jätterolig film som man fraktar tillbaka till 70-talet, visar i dåtidens biosalonger och får folk att skratta ihjäl sig åt. Det dräller in såna här fina one-liners för den filmen. En i morse löd: ”Fartyg som är ute och gör en aktivitet, vad gör man då?” (Frågan riktades till Kustbevakningen.)

Intressant formulering: Vad gör man om fartyg är ute och gör en aktivitet? Kröker man bara den där einsteinska rumtiden lite till så ska nog filmen kunna visas. På bio, externt från datorn.

Här tarvas en lindrigt sagt grundlig och mental upprustning!

”Saggig”, det tjusiga ord som togs upp i går har i SAOL fått synonymerna ”halvbra, dålig, seg”. Och som man bäst håller på med halvbra och dåliga ord kom plötsligt ”tarvlig” farande. Det är ett bra alternativord som beskriver lumpna handlingar. Förr verkar det ha dragit åt det torftigt enkla eller det enkelt torftiga, billiga och vulgära.

Möjligen var det mer gångbart i ett tydligare klassamhälle t o m (här spekuleras hej vilt!). Men eftersom ”tarvlig” i dag ges betydelserna "lumpen" och "nedrig" (i SO) känns det som ett bättre alternativ till ”taskig”, som SAOL numera även kallar ”elak, o­kamratlig, dålig”. Det beror nog på att detta adjektiv har för stor släktskap med ett äldre ord för manligt könsorgan. Man (jag) må använda sig (mig) av ett vardagligt språk och även svordomar, men vid könsord är det stopp.

Nå. Ur askan i elden. Eller ja, så illa är det inte, men faktum är att ”tarvlig” också går att härleda till ord som inte direkt berör rosendoft och liljekonvaljeängar. Börjar man tänka efter blir det konstigt. Tills det förklaras. En del av oss är så gamla att vi kunnat säga ” Här tarvas en grundlig upprustning” (ur en riksdagsmotion från 1973 om djurförsök).

Det visar sig att grundordet ”tarv” enkelt uttryckt betyder behov, något nödvändigt. Ett av alla användningsområden för tarv var (SAOB): ”göra eller uträtta eller förrätta sitt tarv och dylikt, som betyder ”förrätta sina naturbehov”, det såväl barn som vuxna i dag kallar ”bajsa”.

Här gällde det förr att uttrycka sig försiktigt, eftersom en gammal fras löd: ”väl förrättat värv” eller ”oförrättat värv”, där värv betydde "syssla" eller "arbete". Efter väl förrättat värv kunde man unna sig vila/kaffe/mat och dryck eller vad man nu tyckte var lämpligt.

Eftersom jag befunnit mig bland korrekturläsare en gång i världen hände det att någon talade om ”väl förrättat tarv” (ljudlikheten är stor) och då fnissade åhörarna. Vi hade inte så stora krav på underhållning under tiden före Netflix, Counter-Strike och Candycrush.

PS Petimätrar som anar ett inkonsekvent bruk av citationstecken har helt rätt: störande.

Vad ett hugga-mugga-språk är? Jo, en godtyckligt bildad svenska

Nej, nu är det dags för det vanliga kverulantstuket. Först ut är de tidigare fasta uttryck som tappar sina objekt eller vad det kan vara. Nyligen hördes i bloggen veklagan över den ungdom i min närhet som sa: ”Nej, du driver!”. Det är inte kul att vara i min närhet, för jag svarade: ”Nej, jag driver inte, jag driver MED DIG!” Ungdomens ögon sa: ”Va?”

Så där håller det på. Har också noterat (från fler håll) det avhuggna ”nej, nu ska vi bege oss”. De seriösa ordböcker man rådfrågar säger att uttrycket är ”bege sig till någon/något, bege sig på resa, bege sig iväg” eller liknande. Man beger sig inte bara lite slarvigt så där!

Nu kommer ett tredje som nämndes i P1-programmet Spanarna: ”Krya!” Jajamensan, man svimmar och griper efter luktsaltet: Enbart ”krya”! Till och med SAOL använder ett tydligt språk: krya verb ~de ~t • tills. med på sig Så här kan ju inte folk hålla på och stöta ut enstaka ord som i andra hugga-mugga-språk!

Nu finns en uppsjö förklaringar på nätet till frasen ugga mugga som blivit viral genom en barnfilm om Daniel Tiger från 2010-talets början, med ursprung i USA och Kanada. I den milt sagt brutalgulliga filmen betyder Ugga mugga ”I love you”. Personligen har jag sagt hugga-mugga-språk i hela mitt liv, lite med anstrykningen av det hån folk använder när de tillskriver sig själva en språklig överhet och fånar sig med andras modersmål. Norska brukar ligga illa till liksom arabiska och asiatiska språk.

Det KAN hända, med tanke på ens ganska höga ålder, att det ligger nåt gammalt svenskt och lurar bakom detta mitt hugga-mugga. SAOB ger för det gamla ordet "mugga" synonymerna "trut, käft" eller, jag citerar: liten, mager o. ful kvinna. Men man misstänker att världens alla hugga-mugga-språk uttrycker sig tydligare än dagens svenska gör.

Som lök på laxen (OBS! Skilj från ”som grädde på moset”) talade en kulturpersonlighet i P1 om ”soggigt” bröd. Ordet finns inte i svenska ordböcker, det gör däremot ”saggig” och hör på detta! I SO från 2021, beskrivs ordet ”saggig” (med A!!!)bl a innebära ”uppblött särsk. om mat­varor”. Det, i sin tur, är exakt vad engelska ”soggy” betyder. Så pass att det i en amerikansk ordbok får exemplet ”soggy bread”. Men vi skulle väl snarare säga ”degigt bröd” än ”uppblött bröd”?

Det är den här sortens smygande påverkan på svenskan som gör den förtjänt av att kallas hugga-mugga-språk. Även om denna beteckning endast existerar hos undertecknad.

Om ryska kvinnan men f a ryske presidenten finns saker att säga

Ryske mannen

I en underrubrik står att ”tålamodet med den ryska presidenten verkar ha tagit slut”. Sbråkbloggaren som ofta sitter fast i textens yta tänker: ”Hm, ryska presidenten och Ryska posten”. Som vanligt kolliderar man med skrivregler från anno dazumal som piskats in i ens ryggmärg. Den ”ryska presidenten” har nog skrivits av en redigerare i tidsnöd (inte redigerarens fel utan samtidens): ”snabbt ut med artikeln!” Inne i den står på flera ställen ”ryske presidenten”, vilket man fick lära sig förr att det hette. 

Än så länge kan man vända sig med spörsmål till Språkrådets ”Frågelådan i svenska”. Eller avsnittet ”Ska adjektivet sluta med a eller e?” på Evas språkblogg. Ujujuj, vad det finns mycket att säga i frågan! Eva (Sahlström) skriver så här: ”Skriver du Bästa kund eller Bäste kund när du in­leder ett mejl till dina kunder? Vilken form ska du välja om du vill skriva köns­neutralt? Ja, känner du dig brydd är du inte ensam”.

Och vidare beskriver hon sin egen ”historia” i detta sammanhang: 

För egen del föl­jer jag regeln jag någon gång lärt mig att e-form är vikt åt indi­vider av man­ligt kön – den långe mannen – medan a-form används vid kvinn­ligt kön eller när könet är okänt – den långa kvinnan, den långa per­sonen. Van­ligt idag är också att använda a-formen genom­gående /…/

Äh, jag snor lite till ur Evas text om den här s k sexusböjningen:

Ryska kvinnan

Många upp­lever idag de köns­specifika ändel­serna som otids­enliga, men vill man skriva köns­neutralt är pro­blemet att ingen av form­erna är en­tydigt köns­neutral. Alla tycker till exempel inte att a-formen kan an­vändas om män och en del an­ser att e-formen är den köns­neutrala. 

Knepigt, alltså. Hon hänvisar till Språk­rådets rekommen­dation som hon beskriver ”för­siktigt oklar om vilken form man ska använda”. Eftersom Evas text är från 2018 kan det vara andra bud nu, en tid när det går undan på alla områden. Frågelådan skriver att a-formen blir allt vanligare. Jag kan nog inte klaga på ”ryska presidenten” (jo, det kan jag – i många fler avseenden förutom adjektivböjningen), men skulle själv välja "ryske".

Sakkunskapen säger alltså att a-formen börjar gå mot att bli den könsneutrala, att a- respektive e-slut på adjektiven ändå kan variera, samt att endera av de två formerna kan väljas av stilistiska skäl. Men ännu bör man inte använda e-formen för kvinnor: lille Elsa, den dumme Sara.