Ett av de ord som arbetats hårt för att få bort är ”dagis”. Det har väl gått sisådär. Äldre gör ofta misstaget att använda alla möjliga gamla beteckningar och benämningar på en massa grejer. Då tas de hårdhänt i örat av barn och barnbarn trots att de inte haft den minsta gnutta ond avsikt med sitt ordval.
Bäst att tala tydligt här: det går givetvis att förstå båda grupperna. Ändå är konsekvensen beträffande de nya orden svår att upprätthålla. Nu har nog dagens exempel redan använts i flera år, men för egen del hörde jag det för första gången bara häromdagen. Någon pratade nämligen om ”föris” och det är en smula underhållande.
Största problemet med dagis var säkert inte slutstavelsen -is, även om den mestadels används i barnspråk eller hör till samtliga gullisars ordförråd. Dagis är en förkortning av ”daghem” som i själva verket var förskolans föregångare med mindre pedagogiskt arbetssätt och förhållningssätt (kan man läsa i ett examensarbete vid en lärarhögskola 2007).
Eftersom ”föris” är en förkortning av ”förskola” kanske inte folk i allmänhet reagerar, vad vet man? Men detta lilla ”-is” sätts ju normalt inte på s k högstatusjobb eller något med högstatus alls, och frågan är om ”föris” finner nåd inför ordbytarentusiasterna. Vardagsspråket tycks sträva mot såna här -is-ord (om med mot menas i riktning till).
Vad entusiasterna försöker komma åt med diverse benämningsrevisioner är snarare många människors åsikter om vad som är ”fult” respektive ”fint”. Det arbetet måste ses som mycket långsiktigt. Särskilt som grunden i s k underhållning inom samtliga moderna medier består av tävlingar som rör berömmelse, status, utseende. Det är dags för samtliga sötisar, pluttisar, vaktisar, käftisar och gullisar att förbehållslöst ta strid för sin existens!
