Nå. Inte släppa med blicken, var det. Häromdagen handlade bloggen om de verb som förlorar objekt: 1)”Han lämnar” eller 2)”Hon driver” utan att vi får veta vad de lämnar respektive driver. Beträffande 1) kan det vara politiken. Eller Peru. Eller några blommor. Och för 2) kan hon driva en blomsteraffär. Eller så driver hon med honom som lämnar. Hon kan även helt slött driva omkring utan mål och mening (samt objekt).
Så dök en ny variant upp: ”Mannens lidande hade kunnat besparas”. Det är väl bäst att be om ursäkt för de ord som nu komma skall: förr i världen hette det att ”lidandet besparades honom”. T ex. Här i bloggen vill jag inte bespara. Någon. Detta tjat.
Å andra sidan dök en kontragrammatär (hittar på hej vilt) tanke upp. Den har i och för sig som mycket annat mer än ett halvsekel på nacken och är ett minne från ens barndom när kvinnor var kvinnor och män män (det var ett skämt, om någon rättrogen ramlat in på bloggen). Min mor kunde ibland berätta om en beklagansvärd kamrat (de hette Elsa, Alma, Astrid eller fru Broman), vars make ”smakade” sprit.
Mannen i fråga var sällan någon finsmakare, verbet var en omskrivning för ”söp”. Men här kommer själva poängen, eller cloun*, som man säger i de finare salongerna: Det hände också att det skamliga i mannens beteende höljdes i ytterligare dunkel genom att man utelämnade ordet ”sprit”. Då och då sa man på den tiden (och i vår region) att ”den där, han smakar”.
Sällan var det någon kvinna som ”smakade”, de hölls vanligen undan sprit, tobak och dobbel samt vad som kan ha lockat Elsas, Almas och Astrids män. Som nog hette Arvid, Tage och Sven.
*Clou är ett förhållandevis ungt inlån från franska och användes i svenskan först mot 1800-talets slut. Ordet kommer ”af lat. clavus, spik, plugg”, skriver SAOB år 1905
