Nu har jag rannsakat mig och mackorna. Häromdan uppstod åter en sån där plikt-nu-ska-jag-kosta-på-mig-detta-händelse. Hur många gånger har man blivit besviken? De runda tillplattade, degiga och ickesmakande tekakorna kan man undvika. Trots erfarenhet tar man ändå en på hålkaka, fast brödet bara är snäppet roligare. Salladen och gurkan är sladdriga respektive vattniga, tomaterna smakar inget.
Här bör man återvända till dessa smörgåsars ursprung, Danmark. Där har de i alla fall (haft?) vett att göra dem på mörkt bröd, rågbröd. Ska inte uppehålla mig mer vid det rent kulinariska utan fortsätta med hur vi ofta bildar oss en bild av smaskigheter med hjälp av omgivningen.
Konstigt att man går på sånt här. Det började i barndomen med upphöjandet av saft och bullar. I min familj bjöds vanligen apelsinsaft, den var säkert billigast. Samt minst god om man jämförde med jordgubbs- eller hallonsaft. Jag minns hur den fick mig att må illa i pannan (sant) men ingen tog notis om ens finsmakartendenser.
Bullarna, torra och små – det senare var en fördel. Förstå detta rätt: de nybakade var jättegoda, men de förblev inte länge i det tillståndet. Ja, detta var ett par exempel på hur man förleds av omgivningen och dess påtryckningar: Nu, barn, blir det saft och bullar!
Ibland frestas man tro att något liknande sker med dem som pratar. De kanske också känner att de måste använda ord som agil, initialt, de facto, disruptiv i stället för svenska motsvarigheter. Floskelpratet blir deras bullar och saft eller räkmackor. ”Glida på en räkmacka”, som hör till en äldre (1970-talet, påstås det) lista på poppis begrepp, finns kvar i viss utsträckning.
