En role model kan se ut på olika sätt för att tjäna som föredöme

"Lite biased", skrev jag igår i sista raden, angående Edith S. Men varför uttrycka sig så när man retar sig på att dagens svenskar nästan tvångsmässigt anglifierar sitt modersmål? Den som letar efter engelska ”biased” på nätet, får i de flesta fall översättningen ”partisk”. Varför inte skriva detta förhållandevis vanliga svenska ord, då?

Den här bloggen är ett rop. Den är inte en förebild utan ropar efter flydda förebilder. Om något är den rätt skruttig som "role model" – en flitigt använd fras som betyder ”förebild, rättesnöre, mönster, föredöme, förlaga”. Fler synonyma ord kan passa i olika sammanhang (”kontexter”, för en modern svensk). 

Edith S, självporträtt

Det uppfattas säkert raljerande att man uppträder som ett kasst rättesnöre när man KUNDE skriva bättre. Men förebilder tycks inte hjälpa, inte i en tillvaro där mångas ord går fortare än sina tankar. Hoppsan, raljans igen. Som också kan heta ”raljeri”. Till saken.

Att lyssna på dåliga förebilder vara bra – åtminstone de man själv anser vara dåliga. Hur många har inte sagt: ”Jag ska inte bli som min morsa/farsa”? Det låter ibland objektivt sett elakt att säga så eftersom omvärlden inte ser några fel hos ens föräldrar.

Oavsett allt detta dilettantiska prat hyser jag hoppet om att ens egna fel kan få någon att tänka ”hur sjutton kan nån uttrycka sig så”? Det är så bloggen delvis är uppbyggd, syftet är till hälften avsiktligt gott, till hälften färgat av ett raseri riktat mot de slappa krafter som medvetet bidrar till att svenskan går åt häcklefjäll.

Men varför biased (se inledningen)? Jo, för att undertecknad en gång i tiden la  ner mycket jobb på och själ i en uppsats* om Edith Södergran. Tonfallet i nämnda P1-program om diktaren var på sina ställen lite störande von oben som det lätt blir när man bestämmer vad döda människor gjort och menat.



*Hette då ”C-uppsats”, innan dess ”trebetygsuppsats” och nu vete fåglarna