Googla ”egna eller egen” och det finns läsning i timmar, för den som vill. Där är också undantagen, som när ”egen” har ett adjektiv ytterligare framför sig: ”min nya egna båt”. För den med språkkänslan i behåll låter ”min nya egen båt fel”. I den svenska jag tillägnat mig är annars ”min egen båt” korrekt, inte ”min egna båt”. Men begreppet ”korrekt” svajar numera till förmån för det som ”brukarna (de som talar svenska som modersmål) bestämmer”. Det finns ingen språkvård nånstans, hur skulle ens undervisning kunna finnas när barn får veta de senaste decenniernas vaga och tillåtande ”inget är direkt fel”.
Det finns bakomliggande problem i det här ”egen”-fallet och förstår jag rätt har det bl a att göra med vilken ordklass ”egen” egentligen är: ordet vacklar mellan pronomen och adjektiv. Den som är våldsamt intresserad uppmanas att kolla ”egen” på Wiktionary. Där finns fler engagerade, förstår man av en etikett över sidan: ”På diskussionssidan finns en pågående eller oavslutad diskussion som rör detta uppslag”.
En ytterligare text om saken är den av Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska, ”Språkfrågan: En säregen böjning av egen” (i GP, 12 maj, 2015). Bruket (missbruket…) var redan i full gång då, och artikelns slut är både komiskt och lite småtrist för en annan (samt en och annan annan):
Hur blir det om 50 år? Jag är rätt övertygad om att den nya böjningen kommer att slå igenom. En student, kanske 40 år yngre än jag, uttryckte saken så här: ”Jag vet att det heter min egen bil men jag tycker det låter bättre med min egna bil.”
Vi som har tillägnat oss den gamla böjningen behåller naturligtvis den livet ut, men de yngre kommer sannolikt inte att följa oss i böjningsspåren.
Egen har nog haft en lite väl egen böjning.
Men visst ja, ”egna” finns givetvis och självklart, förstås, (ville bara vara betona det givna) i plural: "Hon har alltid gått sina egna vägar".
Men visst ja, ”egna” finns givetvis och självklart, förstås, (ville bara vara betona det givna) i plural: "Hon har alltid gått sina egna vägar".
