Men det är svårt när ungdomen flinar och skrattar åt en (om än hjärtligt) för att man inte kan beställa liksom medfött geschwint [även gesvint] i telefonen på restaurang – eller bara är allmänt långsam i mobilfingrarna. Själv har ungdomen svårt att stava enkla ord eller ens skriva för hand, men sånt kan man ju inte använda som repliker, ty då är man ond.
Nu kommer här ett par ord från den mogna erfarenhetens horisont för att gjuta olja på vågorna. Själv har man varit ung, något som den unga generationer inte tror är möjligt. Åtminstone vet de att man förr knappt kunde tänka eller ha roligt eftersom det inte fanns underhållning ”ett knapptryck bort”, som det heter i dag. Man förblev därmed lätt kokobello och outvecklad.
Å andra sidan rår givetvis inte dagens barn och ungdomar för detta. Lätt för oss att veta hur det är att vara ung, svårare för dem att veta hur det är att vara gammal. Den orättvisan jämnar förstås ut sig för oss alla, problemet är att det inte sker samtidigt (utlovade jag kanske inte klokskap nyss?) Tänk också om detta är straffet för alla gånger man själv tjatat sönder barn i sin egen hjärnmässiga tondövhet?
Hur ska de årsfattiga (oooo, vad jag avskyr begreppet ”årsrik”) kunna känna av vilket existentiellt krävande slukhål internetet utgör? För många skulle det ju vara lika förfärligt om nån satt en hammare i nätet (som jag brukat önska). Sax, borde det kanske vara, förresten. Här är nu platsen för att berätta om hur stor nytta man själv har av den digitala världen, hur lätt det är att kunna hålla kontakt med folk på andra sidan jorden (samt i Säffle).
Prisa tekniken – det ska dock ske en annan dag. Och ungdomarna kan inte rå för att de har den på alla sina fem fingrar, det måste man slå in i skallen ständigt. Alla generationer skänker en slags framtid till nästa. Gud bevare oss hela bunten.
