Alla bloggens fem läsare måste känna till undertecknads aversion mot den här rörelsen i språket – från en riktig tillvaro till något fluffigt. Det har pågått länge. Minns när viktigt folk började säga sånt som ”vi måste sätta oss ner och titta på det här”. En konkret handling frammanas inför ens inre syn, men visar sig vanligen innebära ingenting.
Naturligtvis vet jag att det finns många uttryck i språket som gjort resan (hehe, "resan"…) från den reella världen till den icke-reella, men de har bara blivit så många. ”Ducka” är vad man gjorde förr för bollar, nu betyder det ”undvika”. Man läser om politiker som ”duckar problemet”. Och inte ens ”duckar för”, som man sa angående bollarna. Skratta inte åt mig, jag försöker bara leverera värde!
Rimligen känner fler av detta! Tänk på politiker som desperat försöker beskriva en frågas allvar: ”Det här är allvarligt! På riktigt!” Detta lilla två-ordsuttryck har blivit mycket vanligt, på riktigt. Så här skriver (säger) Försvarsmakten: ”Höstens upprepade kränkningar visa att hotet är på riktigt, säger överbefälhavare Michael Claesson i sin årsfilm”. Är inte ”på riktigt” barnspråk? Borde inte en ÖB säga att ett hot är på allvar? Eller är verkligt?
Det är det här som känns knepigt: att verkligheten s a s duckar sig själv. Eller så blev vi äldre kvaddade på 50-talet av en poppis barnlåt. Alice Babs sjöng tillsammans med dottern Lilleba, och i sången hittade modern på olika händelser med en seriefigur i huvudrollen. Efter varje ”skämt” frågade Lilleba: ”Är det på riktigt”. Och mamman svarade: ”Nej, det är bara på låssas”. Många gamla hör en barnröst när samtiden, t ex ÖB, använder frasen "på riktigt".
