Man hamnade då hos sumererna med kilskriften och egyptierna med hieroglyferna. Slår man på ”urspråk” eller ”protospråk” kan man därifrån nysta sig fram till vår tid och de allt snabbare språkförändringarna. Bara de senaste 20-30 åren bär syn för sägen. Det är hur som helst kul läsning, om man inte föredrar julfilmer med mer förutsägbart upplägg.
Personligen fick jag just en julhjärna, den blir lite mer andligt lagd. Senaste teorin (min, det går att sluta läsa här…) handlar om ord och begrepp som valsar mellan konkret och bildlig innebörd (”valsar”, t ex). Detta är i sig inte konstigt, så ser kanske alla språk ut, men idag fick jag raptus (släkt med latinska ordet för ”rycka”).
Ett radioprogram handlade om konsten (mja, företeelsen, snarare) att fuska. Där kom de talande in på människor med makt och människor utan densamma. De flesta av oss tänker på de första som ”maktfulla/maktfullkomliga”. Men, och här är det lätt att hoppa till, personer utan makt (de flesta av oss) kallades ”maktlösa”. Stopp och belägg, tänker den språkskadade mänska som här skriver. SAOB ger betydelser som ”vanmäktig, oförmögen”. Ganska lattjo, ”oförmögen” är det något liknande med: det gäller inte stålar, utan är ett sinnestillstånd.
Så gick mina protesterande tankar mot radiomänniskorna som menade att ”maktlös” betyder utan makt. SO förklarade: ”som helt saknar inflytande över personer, utveckling och dylikt”. Man kan dra slutsatsen (min paradgren) att ”maktlös” är på väg att röra sig från själsliga skick till de mer materiella: utan makt, utan pengar, villa, vovve, volvo.
