Det har nog inte varit så gott om grodor (språkditon) som numera

Tidigare (just i dag avses tjugo–fyrtio år sen) skrattade människan åt grodor. Inte de riktiga, utan språkgrodorna. Om dem skriver Wikipedia: 

Bild Jack Hamilton, Unsplash

En groda är ett dumt, plumpt, grovt felaktigt eller platt yttrande eller påstående, som beror på okunnighet eller bristande eftertanke. Det kan även vara en utsaga som på grund av felaktig grammatik eller olämpligt ordval betyder (eller kan tolkas som) något annat än det som egentligen avses. Ordet "groda" i denna bemärkelse är belagt i svenska språket sedan 1844, efter en folksaga om en elak dotter som det hoppade grodor ur munnen på när hon skrattade.

Språkgrodor befinner sig, liksom de verkliga, på listor över utdöende arter. Färre och färre har möjlighet att lägga märke till dem – den slutsatsen går att dra om man ser till det allmänna språkbruket och dito kunskaperna.

Ur radion hoppade följande groda nyligen: ”Det finns oaser av tid”.

Även man själv hoppar till: heter det inte ”oceaner av tid”? I konstruktionsordboken Svenskt språkbruk finns uttrycket med, boken håller med: det är oceaner av tid man kan ha. Slår man på ”oas” kommer exemplet att något kan vara ”en oas för själen”.

Wikipedia, ännu en gång, skriver att den konkreta oasen ” är ett grönskande och bördigt område i en öken, vilket uppstår tack vare lokalt god tillgång till sötvatten. En oas uppkommer kring en vattenkälla, där grundvatten når markytan”.

Grodor gillar säkert lite sand ibland, men föredrar nog vatten. Och i det bildliga uttrycket vinner, än så länge, oceanerna av tid före oaserna av tid. Men många väljer tidsoaser, även om detta som språklig bild är både oemotståndligt och diametralt till sin karaktär.