Dags för ett slutbrott

Med den rubriken skämtar jag till det med "slut" plus "utbrott". Verkar kombinationen konstig så vill jag meddela att jag kan säga och skriva vad jag vill. För det kan ha gjorts förr! År 811, kanske, eller 1596.

Jag går tillbaka till förrförra (eller kanske förrförrförra?) inlägget där jag citerade en språkvårdare som skrev att tidigaste belägget för ”reta sig på” var från 1841. Klart att det är intressant att läsa om tidiga belägg, men efter att några gånger ha fått veta (av språkvårdare) att ord jag klagat på förekommit i gamla landskapslagar och andra äldre texter vet jag inte vad jag ska tycka. Det mesta av allt vi säger har tidiga belägg -  man vet inte hur långt tillbaka i forntiden de sträcker sig! Utom möjligen det som översättkopierats från amerikansk engelska i modern tid.

Så här efteråt känns det trist: de språkliga tvivelaktigheter jag och mina generationskamrater åstadkom i skolan på 50-talet (och vidare under hela skolgången) hade inte behövt få röda bockar* eftersom "felen" säkert existerat 1756 eller 1812 eller 1502. Bittert att så här i efterhand inse att man alltid kunnat säga/skriva nästan vad och hur man ville. De jädrans lärarna hade mage att korrigera oss! Man skulle vilja skicka sina föräldrar på dem om det inte vore för sent.

Allt man gått miste om! Allt man kunnat bli om man inte hindrats från att uttrycka sig på just det unika vis alla nu levande kan. Och dessutom överallt.

Jag är så avensjuk.

(Den stavningen finns f ö i många tusental på nätet. Med tanke på antalet ”brukare” – det som sägs sätta normen (lägga ribban) för vårt tal- och skriftspråk - så är det väl bara att tipsa SAOL: AVENSJUK, var det.)

* För yngre läsare: Vi hånades och kränktes med röda bockar när vi skrev fel. Det var inte såna här 🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐 utan såna här ✔✔✔✔✔✔✔.
Och de betydde fel, fel, fel. Brukar inte hänvisa till länkar här, men för en gångs skull. Här är ordet "bocks" etymologi: http://runeberg.org/svetym/0140.html

Därmed basta!

Jag har tre huvud-Poirot (eller Maigret eller S Holmes eller välj själv) som medhjälpare när jag löser språkmordsgåtor (det känns rätt med ett foge-s just där, andra kan tycka tvärtom). De heter Svensk handordbok (utkom 1966, min upplaga från 1988), Svenska bokförlagets ordböcker (engelska-svenska och tvärtom) från 1968-1969 samt SAOB som ännu arbetas på, de sista 5-6 bokstäverna i alfabetet saknas.

Och nu till gåtan från i går (samt förrgår).

I handordboken existerar inte ”störa sig på”, men däremot ”reta sig på” som jag själv inte alls retar mig på. Dessutom ges även – hör och häpna – ”reta sig över någon/något”.

Här finns alltså ett ”över” som inte tagits över från engelskan (förbehåll: helt säker kan man aldrig vara). Men, för tusiken, det är ändå en vanlig preposition, och man har  själv använt ett antal "över" under (haha, det är sällan man skriver "över under" bredvid varandra) årens lopp även om man inte sagt ”nervös över” eller ”bråka över”. Det har dock gått att vara "glad över" och "stolt över" saker och ting. Om man nu har det.

I den eng-sv ordboken från 1969 gick inte ”störa sig på”att finna alls medan att "reta sig på” det ena och det andra var möjligt. Detta förvånar inte mig.

Här kommer nu för femtielfte gången en programförklaring. Jag måste slåss för det språk jag lärde mig att göra mig förstådd på från barndomen, det språk som lärde mig tänka - även om det finns de som kanske inte tror att det spelar nån roll (påverkar resultatet) vilket slags språk jag använt/använder för det syftet.

Skit i dem. För egen del kan jag gå med på att det slängs in en handfull nya ord och uttryck då och då, men inte kommer jag att använda en svenska som består av engelska och som översatts ord för ord beträffande hela meningar och uttryck.

Så där!

Nej, jag menar givetvis "Och hör sen /Så det så!" eller "Därmed basta!", som den eng-sv ordboken från 1969 föreslår som översättning till "So there!"

Inhemska horrörer finns också

Fortsätter här med "störa sig på" - ack, underliga uttryck!

Jag fann en liktänkande som ställde en fråga i en återkommande DN-spalt.

De som svarar är språkvårdare från Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden och som på senare tid även slagits ihop med diverse institutioner och arkiv).

Frågan från läsaren gällde uttrycket ”störa sig på” – alltså precis vad jag i gårdagens inlägg skrev att jag störs av . Naturligtvis (var snäll och ana ett spydigt tonfall här) anser språkvårdaren att det går att säga. Och det är ju delvis sant. Jag kan utan problem säga slökerisp och jynkerulp.

”Störa sig på” användes inte i skrift före 2000, skriver språkvårdaren, och tar även upp ”reta sig på” och ”det retar mig”, som ska vara lika vanligt vanligt nu som då. Ja, tacka fanken för det, det var ju vad man sa innan!

Sen blir det svårt att reda ut varifrån ”störa sig på” kom, samt att det antagligen ökat p g a att det talspråkliga flutit ut mer i tillvaron p g a ett väldigt skrivande av kreti och pleti (se bl a denna blogg).

Jag har svårt att tro att det finns ett engelskt inflytande i just detta ”störa sig på” som inte verkar vara en av alla eviga slappöversättningar. Men det går ju även att hitta massor av inhemska horrörer - vi uttrycker oss så, vi som är såna här.

Men såna är inte språkvårdare, ty de tycker att det mesta är okidoki.

”Uttrycket störa sig på finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841”, skriver språkvårdaren i sitt svar.

Mitt lågintensiva men dock utbrott fortsätter i morgon.

Skit att störa sig på - eller irriteras av

Det finns ingen som har rätt vad gäller språk. Däremot måste man förstå varje individ och generation som blir vansinnig när det visar sig att det är skit samma med allt man lärt sig. Ibland (förr) var inlärningsmetoden hjärntvätt – "man kan bara säga så här" och "man kan bara skriva så här". Klart folk (vi, jag) kan bli förbannade! En yngre generation samt de som hakar på denna yngre generation för att visa att de hänger med kommer och liksom vänder upp och ner på det som i hög grad skapat ens världsbild. Typ, språket, typ (ibland skämtar jag, ibland är jag allvarlig, get used to it!)

Någon gång kan det roa även mig att reta jämnåriga eller äldre. Det enklaste är att använda en konstruktion som ”hon är rikare än mig”. Hur många procent som tycker att jag pratar illa vet jag inte, men ca hälften korrigerar mig: ”än JAG, heter det”.

Somliga (jag, i alla fall) struntar i detta, ty det går att hitta grammatiskt försvar för sin än-plus-objektsform-av-pronomenet-hållning.

Men det finns annan modern skit att störa sig på. Eller gammal.

"Störa sig på", t ex, är något jag aldrig blivit riktigt fajn (sic!) med. Jag fortsätter att ”störas av” det ena och det andra. Jag ”retar mig på” och jag ”irriteras av”, men "stör mig på" - aldrig!

Mer i ämnet  imorgon, se detta som en klipphängare. Ingen som läser svenska papperstidningar undgår sommarföljetonger i juli. Vem är den skyldige? Vem stör sig på och vem störs av?

Upplösningen ska visa sig mer komplicerad än man tror.

Mycket kommer lämna mig arg

Så här bör inte nyhetsuppläsare säga: ”Efter att ha brutit sig in påträffades den avlidne i köket.” Det är väl inte meningen att lyssnaren ska börja flina åt tragiska händelser? Läsa fel och staka sig är en sak. Men i detta exempel fanns antagligen ett manus som fick uppläsaren  att säga just vad som citerades inledningsvis.

Kommer ge någorlunda svajig gångstil

”Man kan se bakifrån om någon går och pratar i mobilen. Gångstilen blir någorlunda svajig.” Se där ett annat uttalande av en yrkesjournalist som borde lära sig skillnaden på "någorlunda" och "något".


Text på Sveriges radios hemsida: ”De här ljuden kommer lämna dig sömnlös”. Jag är nästan helt säker på att en engelsktalande skulle säga/skriva "These sounds will leave you sleepless". Men det är ett annat språk som inte bör översättas ord för ord! En svensk skulle kunna få till "de här ljuden kommer att hålla dig vaken". Eller nåt annat.

Sbråkmakaren svär också över en annan sak i den översatta meningen, nämligen "kommer lämna dig...". Var i helsefyr är att-et? Det här att-borttagandet är så gigantiskt att det knappast lönar sig (att) bli arg på, ty det har pågått så länge att "brukarna" (d v s de som säger så) fått välsignelse och legitimering, carte blanche och gratisbiljett.

Å andra sidan har jag märkt att man trycker dit "att" där undertecknad utelämnar det.
Kanske är det med att-et som med laster: summan är konstant.

Vad mer ska en journalist låta bli, undrar bloggläsaren ivrigt Jo, kanske att ställa frågan: "Kommer ni att förskingra massorna utanför ambassaden?”

Jag bråkar över "över"

Det är, som sagt, många svenska ”från” från engelska ”from” nu. Och så en rätt skapligt stor mängd ”över” som kommer från ”over”.

”Jag är nervös över hur det ska gå” – se där en osvensk mening. Liksom ”de bråkade över pengar” och ”hon valde pojkvännen över barnen” samt ”han gjorde slut över telefon”.

Om jag inte är felunderrättad (men jag har börjat undra) heter det ”vara nervös för, bråkade om, valde något framför något, gjorde slut på telefon”. Visst  kan det heta "fight over" på engelska, men man kan även säga "fight about" vilket egentligen borde låta vårt eget "om" vara kvar i uttryck som "slåss om/bråka om". På lösa grunder misstänker jag att "fight over" är vanligare i amerikansk engelska och vinner över det parallella engelska uttrycket.
I två av de fyra exemplen kommer antagligen den tidigare svenska prepositionen snart att ersättas av den engelska, nämligen ”nervös över” samt ”över telefon”. Dessutom används oftast ”telefon” i obestämd form. Där piskades vi äldre till att skriva och säga ”på telefonen”. I dag skriver/säger medier i dag om någon som uppträder ”på scen” eller går ”till station”. Vi tillhölls bestämd form utom, möjligen, i talspråk.

Men så blev man som man blev. Eller ”en blev som en blev” som de rättalande säger på 2010-talet.

Dock, osäkerheten hos mig och andra angående (bl a) prepositionsbruk gör att vi väljer den direkta översättningen av engelska till svenska.  Och snabbt som bara den är de svenska särdragen i språket utraderade.

Och för all del, i det långa loppet gäller det även de tyska, bulgariska och finländska m fl.

Det blir ju döbra.

Ett Europa med europeiska, d v s nordamerikansk engelska lite taffligt smetad över andra tungomål, som språk! Städer fulla av McDonalds, KFC och Starbucks (f ö i stort sett genomfört)!

🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔

Länge leve mångfalden, hörrni.

Jag stoppar mig från att prata

Nej, det är förstås bara snack, här stoppas inget, här åker alla tankar rakt ut i etern (ett numera övergivet begrepp inom fysiken, enligt Wikipedia).

Kanske inte riktigt alla tankar dock, bekännelselitteratur varit inte varit min grej.

Bekännelselitteratur, en under senare delen av 1970-talet använd benämning på en del av den självbiografiska litteraturen. (NE)

Se där ja! Precis som ”snuttifieringen" aldrig längre benämns eftersom den är förhärskande hör man inte heller något om ”bekännelselitteratur”. Begreppet är nu oanvändbart eftersom självbespeglingen är totalt genomförd.

På sociala medier får vi ju veta det mesta om de flesta. Och inte bara vilka prepositioner de använder eller vilka idiomatiska uttryck de föredrar.

Vad menar jag då med rubriken? Jo, jag menar att man kan förstå den men inte bör säga/skriva så. Det skulle i stället ha stått nåt annat lämpligt som jag inte kommer på, ty så förstörd är även jag, min Brutus.

”Stop from” kallar jag engelska. ”Hindra” och "hejda" kallar jag svenska. Kanske ”jag hindrar mig att prata" vore en mer korrekt rubrik? Men trots att jag ofta känner mig tveksam angående prepositioner så tycker jag att detta from-från är på tok för vanligt. ”Han gömde sig från polisen”, skrev en tidning. Nej, han gömde sig ”för polisen”, hur märkligt det än kan låta för dem som fått engelskeksem i öronen.

Ett ytterligare exempel: ”Hon förbjöd honom från att komma”. Och se på fanken: "förbjuda" använder man helt utan preposition. ”Hon förbjöd honom att komma”.

Detta brukarofog ska snart finnas i grammatikböcker som beskriver det svenska språket.

Fler spännande småord i morgon!