Dagens språkliga bild: Vi sitter i en lökhackare som går i rekordfart

Vad är vi nutidsmänniskor egentligen utsatta för vad gäller IT-samhällets stormar? Vi drunknar (en bild jag använt i övermått) i information oavsett om vi vill eller ej. Det går inte att komma undan om man inte gör sig en koja i skogen och sitter där. Men en bättre språklig bild för känslan dök upp: Man är som en lök i en lökhackare!

Brutaliteten finns där, liksom omöjligheten att komma undan. Och så blir man sönderhackad (och då avses hackad i den enda betydelse som fanns förr): inte så där andligt-fint som sönderdelning av lök kan beskrivas: ”Ett ganska vanligt sätt att bildligt beskriva livet är att beskriva det som en lök, där man skalar av lager för lager och ibland så gråter man”. Så skrev en annan bloggare, ”rektor Vicky”.

Ack ja, här sitter man och ondgör sig emellanåt (rätt ofta) över folks bildspråk, men säg den grop man inte själv faller i. Nåväl. Det var som om min organism inte blev färdig med gårdagens pluralfilosofi, det där med studiosarna och mountainbikesarna.

En av de ”språkvetare” som kan vara svåra att hålla med är Språktidningens Anders Svensson, men här är en (jag) som besinnar sig. Eftersom största invändningen nu gällde rubriken, måste här upprepas en sanning (som vanligen gäller, men ej till 100 procent) som skrevs om i bloggen häromdan: ofta formulerar inte skribenten rubriken på sin text, det gör redigerare.

Redigeringskonsten är mycket svår. Förfiningen och underhållet av den upphörde samtidigt med annat som försvann i medier (korrekturläsare, ofta även fotografer m fl). I dagens DN lyder språkspaltens rubrik: Nu får man säga avokados, sambos och containers.

Det där med vad ”man får” trycker alltid på en uppretningsnerv. Säga får vi (än så länge) precis vad vi vill. Vad A S skriver är att SAOL accepterar en massa s-pluraler, Detta (skriver jag) beror på att engelskan griper djupare in i såväl syntax som ortografi. Vi kan (får) skära upp både avokadorna och avokadosarna (även om de senare ogillas av stavningskontrollen). 

Folk med lite ryggrad kan fortsätta säga avokador, studior och sambor utan att polisen tar dem. Vad som händer år 2084, i en skönare och nyare värld, kan vi bara ana oss till. Och förresten sker det väl ännu tidigare med tanke på den hastighet tiden fått. Vad än Einstein säger.

En blandning av knepiga pluralformer och musik-återhållsamhet

Det började med att en radioreporter sa att man bytt ut lite folk i studiosarna. Genast sattes man på det intressanta pluralspåret. Det har ju länge varit snack om vad studio och avokado heter när de är flera. Från Svenska Akademien berättades i dagarna om den nya utgåvan av SAOL. Där har man moderniserat sig och varit än lättsammare än förr: bruket hos språkanvändarna vinner förstås, och beträffande den pluralböjning som förr rekommenderades vid ordet mountainbike, mountainbikar, föreslås nu engelska pluralen "mountainbikes".

”Avokado” kan få såväl -r som -s i plural. ”Studio” enbart -r. Man ser att envisheten varit mer utpräglad förr, att tidigare språkarbetare fått igenom -r i plural för dessa båda (och fler med liknande ordslut). Nu har säkert den nämnda radioreportern inte genast anammat nya SAOL:s ändringar, men ”studiosarna” blir förstå ett resultat av att ge sig inför engelskans pluralform. Då måste även de tuffa cyklarna heta mountainbikesarna i bestämd form.

Nog om detta. Gamla gnällspikar måste emellanåt ta till lite positivare tongångar, annars tröttnar folk på en. Det skulle jag göra. Och därför ska nu berättas om hur en låtskapare kan tala om sin musik utan att falla i nonsens- och floskelträsket.

Får först anmäla min starka avoghet mot alltför romantiskt-känslosamt tal som gärna dyker upp i musiksammanhang. Men den här låtskrivaren (Loney Dear) använde i en P1-intervju ett ovanligt eget bildspråk för sin musik. Bl a talade han om att ha ”fler färger i kastrullen” vid sitt skapande och att producenten hjälpt honom att ”dra ner på antalet penseldrag på skivorna”.

Vidare sa han sig inte vilja ”maximera” sina låtar mot slutet, detta för att ”undvika formen av en karamellstrut”. Trots sitt ”blommiga” språk förespråkade han ändå ”återhållsamhet”. Därefter kom en beskrivning av 1990-talets konstmusik vars ”avsikt inte var att röra upp känslor”. Den diskussionen gick över mitt huvud, men kvar blev idén om återhållsamhet: något av en lisa när svensk underhållningskultur under alltför lång tid framöver starkt kommer att präglas av kommersiell icke-återhållsamhet.

Den här tjatbloggen är vad gamla klagande satmaror är till för!

Nu ska här spekuleras som aldrig förr! Och det är bäst att genast och i preventivt syfte be eventuellt utsatta grupper om ursäkt. Då kör vi. Utbildade journalister har ofta och numera ett ganska otydligt språk (men en del skriver rätt bra, och Japp är en chokladbit, men det finns även Dajm). Det är lätt att tro att journalistutbildningen inte lägger lika mycket krut som förr på själva verktyget, språket.

Det finns även en misstanke (hos mig) om att redigerare ofta är yngre än skribenterna. Generellt, alltså, det finns alltid undantag. Så här löd rubriken på en ledare (i en stor tidning): ”Det här är vad vänner är till för”. Det låter väl fint, flott och fiffigt, tycker många. Speciellt kanske de som i sitt undermedvetna överst har den engelskidiomatiska frasen ”That’s what friends are for” (känd låt, dessutom).

Förstå nu allvaret i det här: Det är klart att det går att skriva en sådan rubrik, man begriper vad som menas och det låter bra. Men det finns en fara i att färdiga och direkt översatta uttryck och fraser kommer farande in och snabbt som attan skapar en ny svenska som gör att den något äldre går förlorad.

Det finns inget egenvärde i att språket låter gammalt, men det är angeläget att medborgarna kan tillgodogöra sig sitt lands språk sen några decennier tillbaka, gärna längre. Historielös-

heten börjar bli riktigt ruggig. Något sånt hade mitt tonåriga jag inte kunnat skriva: historia var ett av de många ämnen som inte föll mig på läppen (”exmerades”, skulle informanten R säga).

Det är inte första gången man ser rubriker som består av anglicismer eller felaktig svenska. Och här är spekulation nr 2: redigerare, alltså de som "lägger upp" texter, är generellt yngre. I det här fallet – liksom i flera andra – finns inte samma uttryck inne i ledaren och är alltså inget citat ur den.

En annan rubrik löd: ”Liv går i spillror”. Svenska frasen är ”går till spillo”. Däremot brukar man tala om att ting eller företeelser – även "liv" kanske – slås i spillror. Och är det något som slås i spillror nu så är det svenska språket. Klagomålet ska f ö inte gå ut över de yngre: ointresset för språket som kommunikationsmedel är STORT och har pågått i många decennier.

Hur många sidor finns det i världen om man nu gitter tänka efter?

”Men vad är baksidan?” Meningen togs från en tidning. Sammanhanget spelar ingen roll, inte blaskan heller. Jag som inte är så bra på att värdera världens nya sidor fäste mig vid ”baksidan”. Man är givetvis bemängd med sitt tidigare och långa livs sätt att hantera språket.

Skulle nog själv föredra att säga ”Vad är nackdelen?” istället för ”Vad är baksidan?” För att nu vara väldigt transparent (jag larvar mig lite ibland och använder dagens floskelspråk) med det egna tänkandet: tanken på ”baksidan” dök upp för att det finns så många moderna sidor. Det var säkert en ekonom som skrev nästa sido-exempel: ”Det finns mer uppsida än risk neråt”.

En uppsida, en ner-, en fram- och en baksida plus två till
Bild Brett Jordan, Unsplash 

Jodå, klart man förstår – men vad är det för snack? Varför sa han inte ”mer uppsida än nersida”? Och fullbordade sitt sidospråk för oss fåkunniga? Framsida, baksida, uppsida, nersida, och snart en uppochnedsida. Samt en framochbaksida. Om bloggaren nu låter lite anfrätt av vansinne så är det rätt misstänkt.

Men det finns fler framgrejer att skriva om. Ingen har väl missat (har skrivit om det ett par gånger) att författare i dag ”skriver fram” händelser, personer samt fan och hans moster. Skådespelare ”spelar fram” samma saker och i bloggen klagas det fram. Ett radioprogram handlade om en författares nya bok, och i den fanns ”en bild han själv skrev fram”.

Är man ändå inne på frambesvärjelser måste ånyo problemet nämnas, det att folket nästan alltid väljer framför i stället för inför – även när det senare är mer korrekt, så pass mycket törs jag säga. Fundera på saken ett tag, bloggen fortsätter med "framför/inför" i morgon. Hostattacker sätter tillfälligt stopp för verksamheten.

Frös, nös och rös är väl okej, men gränsen går vid lampan "lös"

Läste något chockerande och rös. Eller ryste? Det stod i bladet så här: ”Han fryste till och blev paralyserad.” Den egna språkkänslan var det som rös, heter det inte ”han frös till”? I detta fall kan de lärde både tvista och twista sig trötta. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson kan först få påminna om om skillnaden mellan stark och svag verbböjning:

Många minns distinktionen mellan starka och svaga verb från skolan. Springa har stark böjning, springa–sprang–sprungit, medan vila har svag, vila–vilade–vilat. De starka verben byter vokal mellan olika böjningsformerna, de svaga lägger till en ändelse med d eller t.

För många verb vacklar bruket sen länge och eftersom det blir mer av allt i vår tid så vacklar det också mer. Eftersom man själv föredrar starka böjningen i de fall båda ”tillåts”, förstår man att den är den äldre varianten. L-G A berättar (Språkspalten 6/4 2024 i GP) att den är flera tusen år gammal, medan den svaga böjningen endast är ett par tusen år! Och kommer att ”vinna”:

De allra flesta svenska verb böjs svagt, och alla nya verb får svag böjning. Engelskans hint ’antyda’ lånas in och ges svag böjning: hinta–hintade–hintat. Ingen lanserar stark böjning: hinta–hant–huntit.

Men hur var det där med fryste-frös? En annan expertis svarar på en insänd fråga: "Heter det jag nyste eller jag nös, jag fryste eller jag frös?” Svarande expertis är den behändiga Frågelådan (från Språkrådet):

"Det kan heta både nyste och nös i preteritum (kallades tidigare imperfekt), liksom det kan heta både fnyste och fnös, och ryste och rös. I supinum blir det har nyst, har fnyst och har ryst. Ordet frysa kan också variera i preteritum: fryste och frös. Även i supinum kan det variera: fryst och frusit. Den svaga formen fryst brukar dock bara användas för frysa i betydelsen ’göra så att något fryser’ som i: jag har fryst in all svamp.

Frågan kvarstår: Varför rös jag när det stod om en som ”fryste till”? Ja, det beror väl bara på att jag är mer bekant med de flertusenåriga böjningsmönstren och skulle ha sagt/skrivit ”han frös till”. Å andra sidan reagerar jag inte på en annan mening i blaskan: ”USA frigör frysta tillgångar i Venezuela”. Jag borde ju föredra ”frusna tillgångar”, men så är ej fallet. Människan är i sanning mångbottnad.

De stora elefanterna bidrar inte med ett förebildligt språk precis

Den som pysslar med sbråk har att göra. Det är ju inte bara svenskan som går i putten, globala språket engelska borde också ha en skötare/vårdare. Fallet är lurigt. Det är som bekant svårt att tala förstånd med den amerikanske presidenten, och be honom vara en förebild.

Å ena sidan använder han ett språk som minsta barn förstår, vilket i sig är rena motsatsen till det moderna floskelspråket, som framför allt vidlåder (hoppsan) Viktiga Människors lingo. De superlativer presidenten begagnar sig av är barnvänliga: min bil är störst, pappa är starkast i världen, o dyl.

Trött på babbel om Big Beautiful Bills och en massa annat man inte begriper sig på som kallas vackert, historiskt, bäst, förvånas man (jag) även av att europeiska kommissionens ordförande nyligen beskrev ett handelsavtal mellan EU och Indien som ”alla avtals moder”.

Ens egna kunskaper inom handels-, affärs- och politikområden är inte de största, och vad vet man, det finns kanske anledningar till att språket över världen börjar låta svulstigt och storvulet. Men, som sagt, undertecknad ska nog hålla sig till de enklare tilltalen och lämna de stora elefanternas prat.

Och apropå ”lämna”, det verbet nämndes i går (och inte är det första gången…). Den moderna användningen utan objekt – man får inte veta vad som lämnas – kan störa en del medborgare. Dock används engelska ”leave” på just så vis.

Finns en persons namn med går det att tyda innehållet: om t ex en rubrik lyder ”Ulf Kristersson lämnar” skulle de flesta tro att det innebär att han lämnar politiken. Men utan det ”bekanta” i utsagan kan det vara svårt att förstå vad personen i fråga lämnar. Om man känner någon irritation över detta kan man trösta sig med en språkspalt i SvD. Den har rubriken ”Ovant med naket lämna” och skänker tröst för ett tigerhjärta. Bara en liten irriterande detalj: den publicerades i oktober 2010.

(Har själv aldrig använt uttrycket ”tröst för ett tigerhjärta” och var osäker på innebörden. Som är ”klen, skenbar, liten tröst”.

Välkommen till den ev nya Demens- och inkompetensbloggen!

Gårdagens och dagens ord är frapperad. Och där skulle man gå på pumpen igen. I en tidningsingress stod att en partiledare sagt ”Jag är ganska frapperad”. Inne i texten fanns en längre mening som kapats efter frapperad: ”Jag är ganska frapperad över att NN var så raljant”. Men frapperad över eller av ska det väl vara? Man får gå till de ordböcker som i ganska hög grad känns tillförlitliga: De Tre, omtjatade i bloggen.

SO ger för all del ett exempel med ”frapperas av” och så gör även den äldre SAOB, som skriver frapperas av ngt med kursivstil, antydande den vanligaste användningen. Själv har jag aldrig, som politikern i ingressen, varit ”ganska frapperad” Inte heller ”mycket frapperad” eller bara ”fapperad”, ordet har alltid följts av ett ”av” eller ”över”.

Språkrådets Frågelådan svarar en person som undrar vad ”frappant” betyder: Frappant betyder ’slående, uppseendeväckande’. Bra, bra, där hänger man med. Och skulle kunna säga: ”Visst är det frappant (eller frapperande) hur inibänken ur led tiden blivit!”

Det påminner om verbet lämna (utan objekt) i god (för oss dålig) anglosaxisk stil. Det finns fler liknande förluster, men lägga saker på minnet är inte längre en av ens bästa grenar för att, antagligen, tala modernt bildspråk. Kollar man i KB:S dagstidningsdatabas är ”bästa gren” ett nytt påfund. Kanske är det inget säkert faktum eftersom inte alla lokaltidningar var digitaliserade före 2013. Tror jag att det var, eller så har jag fel.

Det som är mest tydligt är att jag inte längre kan den svenska jag kunde förr. Eller fattar jag först nu att jag kunde mindre då? Varför är det så? Beror det på vår moderna tid? Eller egen gammal tid (d v s ålder)? Bloggen börjar alltmer likna beskrivning av ett sjukdomsfall.

Kanske bör den döpas om till Demens- och inkompetensbloggen? Nej, jag skämtar inte om demens, det är en allvarlig åkomma. Men hör här: Eftersom jag brukar hitta på egna ord då och då (som aldrig används i seriösa sammanhang) kan jag bli ett offer för mig själv.

Under många år har jag (inofficiellt!) kallat ”lyteskomik” för ”handikapphumor”. Dumt och okänsligt, ja. Men nu har det gått så långt att jag vid ett flertal tillfällen inte kommer på det ”rätta” ordet. Fick ringa informanten A som ännu inte tappat sina stenkulor (se 22/1 i år) och visste vad det heter! Det gjorde inte informanten M (också tillfrågad) som hört mitt påhittade ”handikapphumor” ett antal gånger och blivit smittad.

Det var säkert länge sedan hage-hoppandet blev till en gräns

Att inse sina gränser är lätt sagt, men vad betyder det? Det dräller av individuell gränssättning (”min gräns går häääär”) – för att nu inte tala om den som försiggår i större format: länders dito. Likaså dräller det av röda linjer och röda flaggor och varningstecken i största allmänhet.

En persons gränser kan i bästa fall påverkas av dennes begränsningar. Men var kommer jaget in? För att nu parafrasera en gammal låt från 1980-talets början, ”Var kommer barnen in”, av Hansson de Wolfe United. Särskilt den första versen kan en känslosam typ lyssna på. Eller läsa.

 

Bild av något texten handlar om.
Laura Rivera Unsplash

Till saken. Språkligt befinner jag mig nog inom de röda linjer som utgörs av kunskapliga (ja, jag hittade på ordet) begräns-

ningar. P1:s Ekot berättade om tyska soldater som uppfört sig illa, bl a genom ”olämpliga yttringar”. I sammanhanget lät det fel och jag skulle ha kunnat ta gift på att det finns en skillnad mellan ”yttring” och ”yttrande” (för soldaterna gällde dock det "olämpliga" båda).

Nejmenhej, vad man bedrog sig! Det visar en slagning i ordböckerna svenska.se/tre/. ”Yttring” är en avledning av ”yttra”. Avledning innebär bildning av nytt ord genom tillägg av prefix eller suffix. Men nu är jag utanför de egna grammatikgränserna och det är bäst att hoppa baklänges.

Förresten går inte hoppa över huvud taget i denna ålder. Informanten A berättade uppretad om hur en uppritad hage (gammal lek, hoppa hage) på gården sett lockande ut. Men A kom inte ens en cm uppåt vid ett hoppförsök. Själv är jag ganska frapperad. (Där var ledtråden till nästa inlägg.)

Läs hur Sbråkmakaren går bananas: ett par exempel av tusenden

”Det är viktigt att ha flera tankar i huvet samtidigt”! Så lyder ett samtida citat som upprepas gång på gång av människor som ibland även gör gällande att det är deras egen formulering. Klyschan inleds med ”ja, det är som jag brukar säga, att det är viktigt att ha två tankar…” För en del räcker det dock med två tankar. AI, den klipske saten svarar först när man googlar ”Ulf Kristersson” och ”två tankar”. Så här säger den spirituella artificiella intelligensen:

Ulf Kristerssons (M) uttryck om att "hålla två tankar i huvudet samtidigt" syftar ofta på förmågan att hantera komplexa, motstridiga utmaningar parallellt.

Man tackar för insikten som aldrig gått att tänka ut själv. För egen del skulle jag bli vansinnigt glad om det räckte med två (eller flera) tankar. Denna värld vräker på en tusentals tankar samtidigt. Sånt klarar bara artificiellt intelligenta kompetenser, men inte ens de kan uppträda som förebilder. Mon dieu, som fransmännen säger när de menar ”gud i himlen!”

Då påstår inte fransmännen egentligen att de vet att gud anses vara i himlen, utropet kommer sig av ett känsloutbrott av jobbig karaktär. Här och nu (samtidsklyscha) passar det finfint att komma med ett par exempel på de tusentals tankar som fyller ens arma skalle.

Med sträng språk- och moralsyn (lägg in vad ni vill i ”moral”) tycker jag inte att en rikstidning (eller vilken som helst) skulle skriva att någon ”misstänks ha mejlat en dickpic på Sveriges nya säkerhetsrådgivare – till Ryssland”. Många läsare i allmänhet vet nog inte vad en dickpick (förlåt, kunde inte låta bli att skämta) är.

Tidningen ”förklarar” så här ”känsliga bilder på NN – i synnerhet en så kallad dickpic” har mejlats till vart-det-nu-var. Vaddå ”känsliga bilder”? Skriver man dickpic får man väl förklara? Engelska ”dick” är ett ord för penis. ”Pic” är förkortning av ”picture”, som betyder bild. Vore inte hela alltet så löjligt i sig är ändå det rim som uppstår av ordsammansättningen kul.

Det var därför jag skämtade till det med ”dickpick”. Den stavningen får läsarna gissa själva hur jag kom fram till. Förhoppningsvis läser även AI det här blogginlägget och kan sen förklara också det det i en värld där mänskligheten snart inte kan läsa, förstå enkla saker, koka vatten (utan instruktioner på Youtube eller TikTok) eller skicka dickpicks helt lättsamt.

En nutida bildstormare (ikonoklast) rycker fram i full (ut)rustning

Bildspråksbabblet från gårdagen fortsätter. Det är bara att konstatera att man som åldring

(d v s jag) kan bli lika trött på den sortens bilder som övriga: de är överallt, överallt, överallt. Men som vanligt ser man saker bättre på håll, ibland räcker ett par decimeter.

Satt nyligen på en långfärdsbuss och hade då i snett sikte framförsittande persons flaxande Facebook. Fram och tillbaka skrollades och flimrade bilderna: någons söta barn (även mindre söta), folk som visar sina nya klädinköp vilket får stor del av kvinnliga allmänheten att posera som fotomodeller, maträtter en masse – det är kanske onödigt att berätta detta, alla vet hur inblickar i hela världens privatliv ser ut.

Men här skulle det ju handla om bildspråk i text. Mätt på floskler av slaget ”vi ska sitta ner och gå in och titta på det här” och tusentals liknande kan man känna sig invaderad av ja, skit, kanske? Enda utvägen är att inte gå ut (!), att inte se på tv, lyssna på radio, läsa tidningar. Eller böcker. Men det är svårt, man får trixa sig fram, detta beroendeframkallande gift måste tas i lagom doser. För nog tycks det vara en drog! Folk bingear (hur nu det stavas som betyder ”vräka i sig”) serier och filmer, kollar sociala medier och hela baletten så dagarna driver förbi i ett enda bildtöcken.

Lång inledning som vanligt, det är mitt signum. Och nu framme vid en mycket använd språklig bild: ”verktygslåda”. (Denna gång ska inte bloggen belastas med bild på en verktygslåda, man kan misstänka att läsaren sett sådan under livets gång). Vår statsminister sa i alla fall: ”Det finns många verktyg i Europas verktygslåda”.

Jajaja, tänker en otålig medborgare, sluta snacka om verktygen, sätt igång i verkstan! Och se bara, hur lätt man själv halkar in i bildvärlden! Som f ö är gigantisk och kan inte klagas på så mycket som i detta inlägg. Stora delar av ett språk är "bilder", hur man än vänder sig. Den som inte har kläm på allt slags bildspråk kan googla sig in i en annan värld, skolvärlden: Skriv bara ”bildspråk lärare.at”

Segla i konstiga vatten må vara, men tappa sina stenkulor är illa

Den massproducerade bilden har inte funnits särskilt länge i människans historia. Oförmögen att dra egna slutsatser från boktryckarkonsten och framåt (bakåt likaså, för den delen) citerar jag, angående den sortens bilder, Sandra Waller ur Historikerbloggen (13 maj, 2025):

Genombrott inom tryckteknologin på 1800-talet innebar att tidningar kunde tryckas både snabbare och i större upplagor. I Europa kan man se upprinningen till dagens mediesamhälle i den nyhetsspridning med bilder som uppstod i samband med Krimkriget 1853–1856.

I vår tid drunknar vi visserligen i text och tal, men särskilt mycket i bilder, det vet varje barn över ett år (eller yngre). Men även talet och skriften är bemängt med s k bildspråk, så det hela blir till en dubbeldrunkning. Naturligtvis kan man inte klaga på språkliga bilder, senast skrev jag att man drunknar i dem! Med det sagt – och här blev det stopp eftersom frasen låter misstänkt likt en engelsk dito! Mycket riktigt, i Språktidningen ställde översättaren ”Ann-Marie” följande fråga för ett par år sen:

Allt oftare hörs framför allt politiker använda uttrycket med det sagt, som någon sorts inledning av en brasklapp. Det verkar ha uppkommit som en direkt­översättning från engelskans having said that. Hur ska jag förhålla mig till uttrycket när jag översätter? Finns det bättre alternativ?

Svaret kan jag inte läsa eftersom jag inte prenumererar på Språktidningen. Minns inte heller längre vad jag ville ha sagt med ”med det sagt”. Så går det för de nernördade. Men en bild yttrad i P1:s Filosofiska rummet slog mig (mja). En av de medverkande talade om ”medvetandet”, en knepig historia att beskriva.

Barn som spelar kula, foto från 1891, Wikipedia

Bl a talades om forskning i ämnet, som för ett antal decennier sedan fick flumstämpel. När forskare spekulerade om medvetandet gavs de lätt etiketter om att ”de hade tappat sina stenkulor och var ute och seglade i konstiga vatten”. Det var väl ändå en bild som heter duga, men jag har aldrig hört den med stenkulorna på svenska.

Letande på nätet visar att uttrycket ”lose one’s marbles” (det senare avser stenkulor man spelar kula med) använts på engelska åtminstone sedan 1920-talet. Möjligen är det äldre. Då är ”segla i konstiga vatten” enklare för en svensk. Och ”förlora sina stenkulor" betyder alltså samma sak som ”tappa det”, alltså bli knäpp, galen, tokig, vansinnig. Etc, etc.

Det tar nog oerhörd träning att återta modersmålet, går det ens?

Man kan skratta ihjäl sig, fast egentligen är ”gråta ihjäl sig” mer passande att utbrista. Ett av dessa tillfällen är när man hör personer ur språkprofessionen säga att svenskan i grunden är stabil. Jo, pyttsan. Här kommer ytterligare exempel på den ”stadiga” svenskan.

Låt mig för guds skull också för tusende gången påminna om att ord och fraser som skrivs ner på denna plats kommer från svenskar som är modersmålstalare. Åtminstone som min ringa person uppfattar saken. Nå. För ett par dar sen berömde jag en tjej som jobbade på en restaurang för nåt bra hon gjorde (vad har jag glömt). Hon svarade: ”Tack, men det tar träning”. Det är naturligtvis inte hennes fel, men antagligen – om det inte är så att man själv är ute och cyklar – så signalerade hennes hjärna först: ”it takes practice”.

Hur ska en ung person kunna behärska det som är idiomatiskt, kombinationer som är typiska för svenskan, ord som ”hör ihop”? Som t ex och i detta fall uttryck som ”kräver träning/övning”? Eller ”man måste öva/träna” eller andra sätt att uttrycka det som på engelska vanligtvis blir ”it takes practice”. Hennes svenska input (skämt!) är det inte mycket bevänt med, som bekant. Intresset för hur man talar och skriver är inte stort längre. I det här svärord landet.

När vi nu ändå håller på med ”ta” kan det vara bra att påminna om att det vidunderligt osnygga ”ta din tid” vanligen (förr, i alla fall) brukat uttryckas som ”/det är/ingen brådska”. I vissa fall kan möjligen de något mer utarbetade ”ta den tid du behöver” eller ”ta tid på dig” passa, men mitt burdusa jag har antagligen aldrig uttalat såna sirliga fraser. Förresten låter de inte heller svensktypiska om man upprepar dem ett par gånger. Mitt eget språk är nog också kaputt. 

Inget är vad det synes (hörs) vara, inte ens en Göteborgshistoria

Den som gör en resa har något att berätta. Så skrev en författare (fast på tyska) nån gång efter 1740, det var då han föddes. Han är kanske mest känd numera för den meningen, som många tycker om att upprepa. Det sker även här i bloggen. Och inte är enbart denne tysks uttalande närmast en kliché: låt oss tala om göteborgarna. 

Bild Andrzej Otrebski, Wikipedia

Den muntra fördom (vitsandet) som finns om dem har ännu en gång infriats, eller vad det nu är fördomar gör. Jag gjorde en resa till Göteborg och hade inte suttit på en spårvagn mer än några minuter innan följande hände:

En äldre dam haltade in på spårvagnen där hon slog sig i slang med en man hon uppenbarligen kände. ”Här kommer jag haltande med min käpp”, sa hon. ”Tur att du har den”, sa mannen, ”annars skulle det la gå käpprätt åt helsicke”. Ja, Göteborg, som sagt, men det skulle bli ännu bättre.

Strax därpå passerade vi en byggnad där en stor skylt var uppsatt. På den stod ”Vitsen med en göteborgsk historia är att underhålla”. Jag tänkte ”jojo, men nu får ni väl dämpa er en smula”. Det tog några sekunder innan polletten trillade ner: Skylten var uppsatt av ett fastighetsbolag som berättade lite mer på Instagram:

Göteborgs Stadsmuseum huserar i det ståtliga Ostindiska Huset från mitten av 1700-talet – en gång kontor och lager för Sveriges handel med Kina. Nu rustas fasader, tak, fönster och portar upp så att huset kan fortsätta berätta stadens 

historia i många år framöver.

Museet har öppet som vanligt under upprustningen.

För en svensk är det rätt lätt att hitta uttryck som by far är spot on

Att sitta här och skriva ner diverse engelska uttryck som används lite godtyckligt (random) kan verka stupitt. Och se där, förresten, ett adjektiv som inte kan böjas efter genus, Om huvudordet är ett utrum (den-ord, på modern svenska) så heter det stupid. Stupitt är omöjligt, man måste formulera om.

Detsamma gäller adjektivet ”rädd”. En rädd katt går bra, men det gör inte ett rätt barn. Men c'est la guerre, som det heter, när man snott fraser från franska och som inte betyder vad man tror utan används ironiskt. Det går inte alltid att göra rätt när reglerna inte lyder fast man tänkt lyda DEM (det där var inte franska utan egen formulering).

Visst, ja, det gällde skriva ner (eller upp) engelska uttryck: jag snackar alltid bort mig själv. Det jag senast noterade med papper och penna (på ett kvitto) var att något var ”spot on”. Egentligen känns en del begrepp onödigt stulna – det gäller t ex när svenskan har exakt samma innebörd. Ja, i spot-on-fallet står förstås orden på motsatta platser, men ändå! Säger vi ”på pricken” är det ”spot on”!

Nästan detsamma gäller ”point taken”, som betyder att man ”fattar poängen”. Det går givetvis att förstå och förklara att de-snodda-fraserna-fenomenet är vanligare hos de människor som ofta arbetar med och på engelska och svenska jämsides, men i en önskvärd språkvärld skulle inte en riksbankschef säga att USA ”by far” är ”världens största finansmarknad”.

Man kan inte påstå att riksbankschefen är ensam (i just detta): ”By far” är ett typiskt exempel på det vanliga inslängandet av engelska idiomatiska uttryck som by far (svårt att låta bli…) kan ersättas med en mängd inhemska (och då avses svenska) begrepp: ”med god marginal, utan tvekan, med råge, tveklöst, definitivt”. På sajten Reverso går att finna minst femton svenska varianter att använda för ”by far”.

Vet inte om jag skrivit det förr (ironi), men det tycks gå ganska lätt i längden att krympa det svenska ordförrådet riktigt rejält.

Icke, vårt gamla "inte", har tack och lov inget att göra med ”ick”

Ibland kan man undra om mänskliga känslor och beteenden är universella och icke-tidsbundna. Även om ens barndom ligger långt bort kan man förstå ungar som inte är våldsamt intresserade av skolan och framför allt inte vill gå upp i ottan för att ta sig dit. I dag väste en kompis på vattengympan (i sidled, så att vattnet inte skulle föra kommentaren för långt): ”Just den här jäkla rörelsen får mig att minnas hur jag haaaatade idrott i skolan!”

Ett radioinslag flyttade mig många decennier tillbaka, till såna tillfällen när vuxna ville övertala en att göra något tråkigt. De talade inställsamt, man riktigt kände hur de "sänkte" sig till det som var ett vanligt rudimentärt barn-jag, ibland låtsades de tala ens språk och använde dåtidens ungdomliga modeord för att lura en.

Radioprogrammet handlade om ett projekt som vill påverka barns läsning: få dem att läsa böcker. Projektet kallas ”Läsa äger”. Efter att ha drabbats av medlidsamma paroxysmer kollade jag projektet. Det är stort, startade 2018 och det står en mängd fina saker att läsa om det. Entusiaster har jobbat som fanken. De menar väl. Jag vet att de menar väl.

Men, man kan fråga sig om barnen säger att saker ”äger” ännu. Det har de ju gjort i långt mer än ett decennium. Måste väl tillstå att detta vuxenförsök, ”äger”, är vad som tar mig hårdast. Det hade varit hederligare att kalla projektet nästan vad som helst utan att fjanta sig. Föräldragenerationer förr var sällan så oerhört intresserade av att tala ungdomsspråk som nu. Det hör väl ihop med att ungdomsfixeringen numera krupit långt upp i åldrarna.

SVT-programmet Skavlan och Sverige hade nyligen titeln ”Ick med killar som har matlåda”. Det känns lite konstigt att ett sådant slags program flirtar med ungdomstermer. ”Ick” har nog funnits ett bra tag, men det verkar nu ha fått skjuts av äldre och kommer väl att leva längre som modeord på grund av dem.  

Vi mycket äldre behöver inte kapa ordet eftersom vi har synonymer som ”känna äckel, avsmak, vämjelse” m fl. "Icket" kommer givetvis från Amerika och är inget annat än ”usch, isch, fy, blä”. Det amerikanska ”ick” har ordsläktingar som ”eww, yuck” och säkert många fler som också är ljudhärmande för nåt man tycker är äckligt eller frånstötande. Stjäla ord från andra språk är en sak, men snor man ljud låter det riktigt ”ick”. Och är ”cringe” (pinsamt).

Tro det den som vill: på moppe kan få på moppe av på moppo!

Lång- och mödosamma insikter för äldre, och ett fåtal yngre: det man själv lärt sig och ”vet” är inte alltid det sanna och rätta. Ofta finns varken det sanna och/eller det rätta, det börjar bli alltmer tydligt när de som klamrar fast sig för hårt vid dessa ”dygder” samtidigt är såna man inte vill lära känna.

När en reporter nämnde att någon kunde "få på moppen", hoppade ens inre korrekturläsare, trots tidigare åthutning, upp och ropade: ”på moppe, säger man”. Vad det än heter i idévärlden är det intressant. Vilken ”moppe” man kan "få på" om det inte är moped- eller golvmoppen?

SAOB skrev om ordet 1945 och gav det två betydelser. En kunde vara en vardaglig benämning på hunden ”mops”. Den andra förklarades så här: (vard.) i uttr. ge l. få på moppe, förr äv. på moppen, ge l. få på tafsen l. på pälsen l. på ”käften”.

Man har alltså förr, eventuellt också här och där, sagt ”på moppen”. Som låter ”fel” i mångas öron. I julaftonens samling av Disneyfilmer har en översättare för länge sen skänkt en ”italiensk” variant åt ordet, när Lufsens restaurangkompis vill ”giva” kompisen ”på moppo”. Det får lämnas åt sidan till förmån för vår moppe alternativt moppen.

Sara Lövestam, som brukar gå till botten med språkgrejer, skrev i sin språkspalt i SvD (2022) om denna moppe. Hon hänvisade till att SAOB som etymologisk kommentar skrev ”okänt ursprung”. Trots det fick Sara L ihop ett troligt ursprung till ”moppen” och använde hunden mops som utgångspunkt:

Rasen tros ha fått sitt namn av en germansk ordstam med den ungefärliga betydelsen ”grimas” – att jämföra med medelhögtyskans mupf för ”grimas, hängande mun”, eller danskans måbe för ”gapa”. Svenskans verb att mopsa sig har samma ursprung, liksom engelskans mope, ”tjura/hänga läpp”.

Det har kombinerats med det gamla svenska att ”ge någon på truten/käften” och mopsens tillplattade nos har givit uppslag till nytt ord. Eller nåt. Därefter har den amerikanska underhållningsvärlden som vanligt vunnit segrar. I och med julaftons-Kalle tycks han som vill ”giva” kollegan ”på moppo” vara på väg att ändra talesättet. Som Sara L fyndigt skriver:

Folket har sagt sitt. I takt med att moppe börjat beteckna moped har en översättares tolkning av italiensk brytning gett svenskan ett nytt ord. På moppe har fått på moppe av på moppo.

Är det konstigt att äldre svenskar har svårt för amerikanskt uttal?

Det är bara att konstatera: AI är inget att hålla i när det blåser. Inte heller större delen av de svenska språkvetarna. Långt från alla medborgare håller med om den saken. Det lyssnar på det lätt småfnissiga P1-programmet Språket och tycker att det är jättetrevligt. Är det ”trevligt” man är ute efter stämmer deras iakttagelse. Vi tråkmånsar söker mer av allvar.

Vi diskuterade saken, några informanter och jag. Hade inte träffat dem på år och dag, men de instämde i min envetna klagan. Liksom undertecknad är dessa mänskor inga hårdföra, njugga eller orättvisa kritiker. Båda jobbar inom medievärlden och vill bara, precis som jag själv, att språket ska vara ”korrekt rätt” (såg den kuliga frasen i ett inlägg nånstans).

Vi är medvetna om att ”korrekt rätt” sällan existerar i verkligheten, alla har olika åsikter och käpphästar, men maken till slarv även i stora riksmedier, hade vi för några år sen inte kunnat föreställa oss. Samt att SÅ många språkproffs okejar SÅ mycket.

Ett av de senare Språket-avsnitten heter ”Engelskan fortsätter att ta plats i svenskan”. En lyssnare ringer och vill fråga varför s k talk-show-programledare uttalar ”talk” som ”tak”. Experten i Språket säger att ”det har gått mot ett mer öppet a och lite mer rundade läppar”.

Hon snävar in samtalet på att diskutera olika sätt att säga ”talk” i diverse engelskspråkiga länder. Här brast förståelsen personerna emellan, antagligen beroende på deras respektive ålder. Vad kvinnan som ringde in reagerade mot var antagligen att amerikanskt uttal nu dominerar när engelska ord används i svenskan.

I henne sitter säkert, som i mig, en gammal känsla och en (kanske?) outsagd överenskommelse om att svenskar använder sig av brittiskt uttal. Sådan engelska undervisades länge i skolan, vilket gör att barn och barnbarn numera skrattar sig fördärvade åt äldres engelska uttal.

Varför inte presentera den enkla förklaringen för lyssnare som eventuellt inte följer med i språkavvecklingen? Något lite nämndes om att engelskpåverkan är som störst från USA, men detta är så självklart för de yngre generationerna (experten i Språket är 42 år) att de inte kan förstå hur de äldres reaktioner ens kan uppstå.

Programmet fortsatte att, som vanligt, vara en uppvisning i medgörlighet inför mängden av  amerikanska ord som regnar över svenskan. Experten finner ofta förklaringar till att de ”tagits upp” – som t ex att de tillför något, ger en annan ton eller bibetydelse till det svenska ordet. Och så vidare. Att väldigt många utmärkta svenska ord försvinner i det här ”amerikanska regnet” verkar bekymra få språkmänniskor. Det kan bli regrets.

Våra dagars alla hushållsnamn/-ord är fler än himlens alla stjärnor

Nej, ordet hushållsnamn finns inte i något svenskt lexikon. Förmodligen, är bäst att tillägga, säker kan man aldrig vara i denna panta rei-tillvaro*. Men används flitigt gör det. (Bloggen skrev om det 25 maj förra året.) Någonstans föreslår en person att det skulle kunna översättas med ”folkkär”. Men hushållsnamn måste inte nödvändigtvis beskriva trevligt folk. Engelska ursprunget, ”household name”, betyder ”ett namn som alla känner till” som är ”välkänt” eller ”allom bekant”. Så kan man säga med en gammal kvarvarande dativform i pluralis. 

Det var en journalist i ett av radions kulturprogram som talade om ett "hushållsnamn", vilket det nu var. Dessutom frågade hen en bokrecensent som var där för att tala om en roman: ”Hur skrivs relationen fram?”. Detta ”fram” har blivit till ett ordklassernas hushållsnamn: Det är gott om ”skriva fram” där man förr bara ”beskrev, berättade om, skapade”. Det finns även måla fram (konst), dansa fram (balett) och spela fram (teater och musik).

Man kan inte räkna dem alla. Bild: Free Nature Stock, Unsplash

Själv sitter man och skriver fram en stillsam vrede över det instrumentella språk som ofta, märkligt nog, blir kulturens. Om det ginge att räkna alla ”berör” i senaste decenniers kulturtexter skulle de vara fler än himmelens alla stjärnor. All jordens kärnor också, för den delen.

*Panta rei – mycket användbart som hushållsord. Det är grekiska för "allt flyter", ett begrepp som kan användas i varje sekund av vår nuvarande tillvaro 

Hur bra går det för en när omgivningen undrar över den saken?

Påpasslig som en rättshaverist ryckte jag till när den äldre mannen sa: ”Går det bra för dig?” Kommentaren var avsedd för hustrun vid självskanningen i matbutiken. Sen gick någon timme åt till att registrera och sortera de egna känslorna. Det var kanske bara en vänlig fråga, varför lät den ändå inte bra?

Nu vänder oss inåt: in i den individuella förståelsen och tolkningen av budskap omkring oss.

I min omgivning (familj, kompisar, bekanta) har den frasen, okänd för några decennier sen, känts småspydig, ironisk och lite von oben. Om än inte hemskt elak, det måste påpekas.

Mig har den mest drabbat när något gått lite fel, man har tappat nåt eller klantat sig i köket, 

t ex. ”Går det bra för dig?” Är det man själv som är överkänslig? Men läsaren känner mig: Googlar genast frågefrasen i sin helhet. Intressant så det räcker och blir över, först ligger givetvis AI:s svar (som antagligen kommer att sabba hela världens tankeverksamhet och kommunikation på kort tid):

AI: "Går det bra för dig" är en vanlig svensk fras som betyder "How are you?" eller "Is everything okay with you?" på engelska, en artig fråga för att kolla läget med någon, och det är även titeln på en låt av den svenska gruppen Eskalator.

Intelligensen fortsätter med brist på vad den heter: ”Det är ett informellt sätt att fråga om någons välmående, precis som 'Hur mår du'?" Därefter upprepas låttiteln samt beskrivs användning av frasen: ”Du kan använda det för att visa omsorg när någon kanske ser ledsen ut eller för att bara inleda ett samtal”.

Ponera att någon med annat modersmål än svenska får tag i denna ”information”! Men, men, det finns de med liknande tankar som ens egna. I nästa Google-svar finns Jenny Nordberg (utrikeskorrespondent, författare m m ) som skrev om saken i en krönika (SvD, 2016). Den handlade om hur det känns att vistas omväxlande i USA och Sverige samt drabbas av att båda ställena ibland framstår som mycket främmande.

Hon har kommit på sig ”med att inte helt begripa saker i Sverige. Som varför försäljare på NK har börjat säga ’går det bra för dig?’ som hälsningsfras”.

Någonstans ifrån är denna hela fras hämtad, det är jag säker på. Varför skulle annars en så stor mängd svenskar ungefär samtidigt börja säga ”går det bra för dig?” i banala situationer?

Knäckefrågan och frågeteckenet: Vilket pålägg ska man välja?*

Att märka ord är inte vackert. Ändå ska det nu ske litegrann, den här bloggen är ju inget annat än ett förtvivlat ordmärkande! Men låt oss skita i moralen en stund, vi åker alla på pumpar och får på moppe samt lär oss därvid att stå ut. Kompisen K sa att jag skulle sluta "anmärka på ord". Då fick han uppleva "märka ord" en gång till.

Men, för att mildra: i minnet kom frasen ”sådant läder ska sådan smörja ha”. Gammalt som tusan, antagligen, är detta talesätt. Önskar man sig varierad formulering/stavning kan man söka på "Finlandssvenska ordspråk och talesätt" och hitta massor: "Slika lädär ska slikån smörjå haa" (Östra Nyland) eller "Tocke läder ska tocken smörjo ha" (Åland).

Mest handlar det om att dåligt beteende ska bestraffas, men det kan väl få gälla vilka korrigeringar som helst? Och här måste mitt försvarstalet dras igen: När det gäller personer som har språk som arbetsredskap kan man väl få märka ord? Och förvänta sig att enklare delar av språket behärskas av yrkesfolk?

Efter den vanliga brasklappen kommer nu klaget (som egentligen heter "klagomålet"). Ett märkligt stort antal journalister kan inte säga "program", det blir "pogram". De har inga talproblem i övrigt, eller annat modersmål. En av dessa kunde inte få fram ordet "frågetecken"

i bestämd form, utan sa ”frågeteckenet”.

Många skulle inte reagera, men det gör jag. Vill man skämta kan man säga att om r-et förvinner i program, så kommer e-et till i ordet frågetecknet. Som inte är särskilt komplicerat, men vad vet en annan numera? Ett svårare ord kommer snart.

En uppläsare av nyheter meddelade följande: ”Det estimeras att 400 passagerare påverkas”. Det borde vara en smal sak att i stället säga ”uppskattas”. Men antagligen stod det engelska ”estimated” i ett pressmeddelande från utlandet.

Förresten, ljudmässigt likt det inledande frågeteckenet är ett annat roligt ord, nämligen det någon uttryckte var ”en knäckefråga”: en typisk folketymologisk ordbildning. Slå upp ”folketymologi” på Wikipedia, där finns kul exempel, helt andra än de gamla vanliga.



*Inget vidare till skämt, förstår det knappt själv!

Tyvärr väldigt långt blogginlägg, orsakat av en ai-genererad skräck

Skrev i Googles sökruta ”tappa det svenska” och menade då att jag ville ha en synonym för "tappa det" på svenska. Formuleringen är inte bra, vilket visade sig av svaret som AI-översikten gav. Det citeras här för att visa på "storheten" i den artificiella intelligensens vansinne:

"Tappa det svenska" är inte en standardfras, men kan tolkas som att förlora greppet om språket/kulturen, glömma bort svenskan eller släppa taget om något svenskt, ofta med negativ konnotation som att man blir mindre svensk eller tappar intresse/förståelse för svenska ord, uttryck eller traditioner”.

Läsare! Streta emot allt du kan! Låt inte denna sköna nya värld äta upp ditt språk! Om inte de utropen  var ett credo vet jag inte vad credo är. Frågar AI vad "credo" är. "Min personliga credo är att alltid vara ärlig." Exemplet ges av AI:s översteskit. Va? Jag frågar naturligtvis då om huruvida det heter en eller ett credo och översteskiten svarar: ”Det korrekta är ett credo, eftersom ordet böjs som ett t-ord (ett-ord) i singular”.

Jamen varför skrev den dumme AI-n inte ”mitt personliga credo" som svar på min första fråga? Och varför fjantar Intelligensen på med t-ord och n-ord när genusen heter utrum (eller reale) och neutrum. Exemplet credo är neutrum, ett t-ord. Artificiell intelligens är ett utrum, ett n-ord, för att fortsätta Intelligensens förenklade språk.

Vi äldre lärde oss att säga ”reale” och ”neutrum”. På den tiden fanns en tilltro till MI (mänsklig intelligens). Säkert hade folk även då svårt för okända och knepiga ord. Förmodligen tänker många ännu så här: Vaffanken, är detta reale eller neutrum? En färdig mall i skallen lösgör sig ur hjärngyttret och rabblar snabbt som attan: han, hon, den, det. Därpå översätts ramsan (fortfarande av MI) till maskulinum, femininum, reale och neutrum.

Att termen "reale" bytts mot "utrum" är inget problem. Förklaringen finns hos Wikipedia, sök på ”utrum” och undvik för guds skull den påträngande AI-n. Förutom att dess svar ständigt svajar på märkliga sätt (vilket märks om man ställer samma fråga med aningens annan formulering) så kan den svara så här angående hur man sorterar färgade servetter:

Färgade servetter återvinns oftast som restavfall (vanliga soppåsen) eller ibört matavfall om de är rena och inte starkt färgade/impregnerade, men vissa kommuner (som Härryda) rekommenderar att undvika dem i komposten på grund av färgen

På frågan till ChatGPT varför den använder det konstiga ordet ibört blir svaret:

Varför blev det just ”ibört”?

Det är ett typiskt AI-fel där modellen:
tappar slutet av ett vanligt ord (ibland),
ersätter det med en ”svenskklingande” ändelse (-ört, -bört),
och resultatet råkar se ut som ett substantiv eller adverb, trots att det inte finns.
Det är inte dialektalt, inte ålderdomligt och inte fackspråk inom avfallshantering — bara ett hallucinerat ord.
Bra att du reagerade 👍
Den här typen av fel är ovanliga men extra luriga eftersom de kan se ”rimliga” ut vid snabb läsning.

Eftersom jag ibland använder Kryssakuten när jag fuskar i diverse ordspel, bad jag denna akut om förslag på svenska ord med den "svenskklingande" ändelsen -bört. Kryssakuten sa: "Noll svenska ord som slutar på BÖRT".

Var riktigt försiktig med AI, som ännu hallucinerar för mycket.

Text baserad på multifaktoriella orsaker och dito känsloprocesser

Efter en brutal händelse som blivit mycket bevakad och omtalad, diskuterades i P1-programmet Medierna problemen med hur gärningspersonen beskrevs i just olika medier. En intervjuad sa så här: ”Det är alltid multifaktoriellt – ett tråkigt svar, men sanningsenligt”.

Inte ovan vid knepiga ord kan man ändå studsa till inför ”multifaktoriell”. Och intresserad av att utöka sitt ordförråd googlar man förstås ordet. Först skippar man den s k ”AI-översikt” som tagit ett totalgrepp om nästan samtliga nätsökningar. Den är nämligen inte så översiktlig som den utger sig för att vara, mer om det senare.

En massa träffar som följde på den handlade mest om yrsel, multifaktoriell sådan. Det visade sig väldigt svårt att gräva fram en förklaring till själva ordets betydelse. En halvbildad kan förstås gissa sig fram: det handlar om många faktorer. Vad gör förresten inte det i dessa dagar?

Sen blev det ett långt harvande genom åldersrelaterad faktoriell yrsel – där det f ö gick att stanna till här och där av egna åldersrelaterade multi-intresset för diverse sjukdomstillstånd. Hur som helst var det, som vi sa förr, lögn i helvete (eller faan), att finna någon annan innebörd än den som ovan nämnda halvbildade gjorde: ”många faktorer”.

Det betyder alltså att saken var komplicerad, hade många ingångar (en annan poppis klyscha) och gick att se på ett flertal sätt. Kanske gick det även att tala om många variabler? Är rentav multifaktoriell detsamma som multivariabilitet?

En van läsare av bloggen (alla fem säkert) hör nu på tonfallet att den som skriver dessa rader är på väg att ”tappa det”. Ordet ”det” kan här betyda ”förståndet”. Det finns fler uttryck som alla känner till, men de kommer ändå snart att sluta använda dem: ”bli galen/tokig/ vansinnig/

knäpp” alternativt ”få spader/raptus”. Eller tiotals andra.

(Tyvärr slutar utbrottet inte här utan fortsätter i morgon, AI-n har, mot min vilja, retat upp mig igen. T o m blodtrycksmätaren ger utslag.)

Hur var det nu igen med mödan, målet, meningen och vägen dit?

En kliché kan vara löjlig och tröttande för en person, vacker sanning för en annan. Det är bra att veta när man vräker ur sig ironi och spydigheter. Denna blogg har små men dock likheter med det faktum att många inte (v)aktar på vad de skriver i skydd av eventuell anonymitet.

Bild: Paul Raillard, Unsplash

Här vilar en liten gloria över det egna jaget. Eftersom jag befunnit mig i olika sociala sammanhang, olika samhällsklasser, t ex, finns en insikt som inte är i vägen: hur olika klyschor kan uppfattas. En typisk kliché är Karin Boyes väldigt ofta citerade rader om det där med vägen och mödan och målet. Dikten heter ”I rörelse”, om nu detta läses av någon som aldrig hört den.

Den blev intressant nog aktuell genom en resebyråannons vid en busshållplast. På bilden satt människor i en för svenskar exotisk miljö. Det var det vanliga, nån palm, pool och pina colada. Det verbala meddelandet löd: ”Längtan dit är nästan lika härlig som att vara där”.

Man suckade där man stod i snömodden och tänkte: ”Ni har nog inte längtat till så många ställen som ni också kommit fram till”. Alternativ tanke: ”Ni har aldrig råkat ut för biljettkrångel, rånförsök (eller fullbordade sådana), inställda flyg

och tåg och längtat efter att bara ha suttit

och längtat på ett så härligt vis som reklamtexten antyder.

Egentligen är den ovanligt dum för

att tjäna som reseannons.

Hur lugna ner sig? Gå ut för en kaffe kanske är för det bästa

”Det här är för det bästa”, sa en svensk, vem och var det nu var. Snart sagt varje ord, fras eller hel mening skapar osäkerhet, i alla fall i undertecknad, en typiskt överspänd typ. Hur slarvig och tjohejsan man än kan vara till sin konstitution, kan man kanske ändå få anse det oerhört värdefullt att ett land (eller vilken gemenskap som helst) använder ett språk som gruppen ifråga är överens om innehållet i. Överens, förresten, det är mer och mer ett ord att glömma.

Som gammal avdankad idiot kan man minnas de dagar då de flesta lärde sig en svenska av och i skolan, en som givetvis inte talades exakt likadant på rasterna. Men den var ett underlag som i bästa fall var jämlikt och, likaså i bästa fall, förberedde barn och unga på det språk de skulle mötas av i radio, tv och från  myndigheter av alla slag.

Många tror att detta ännu är fallet. Det kan man fetglömma. Där använder jag ett ord som säkert redan är på väg ut ur ungdomens språk, men som lika säkert stannar hos de äldre. Själv lattjar jag med modeord som kommer och går, men det vore finfint om en kraftfull kärna blev kvar, om det funnes diskussioner om språket, mer än en halvtimme i veckan i P1. Samt, och inte minst, om språkvetare upphörde med sitt eviga ”språk förändras”. Här kommer något lika tjatigt: ja det är klart att de förändras, men det får inte ske på en pisskvart, som pöbeln säger.

Det vore för det bästa, nämligen, om världsanden till jorden kunde sänka ner språkmedvetna människor, översättare, undervisare och vem som helst som var inne på ett omvårdande – tänkande – spår. I en film sa en person precis samma sak som i det inledande citatet, men då på engelska: ”this is for the best”. Översättaren hade just här valt ”det här är nog bäst”.

En svensk kan säkert forma meningen på annat, individuellt, men idiomatiskt passande sätt. För egen del stör mig engelskans ”för” som slentrianmässigt tas över. Jag minns första gången nån sa: ”Jag ska gå ut för en kaffe”. Va? Vad hände med ”jag ska gå och fika”? Som för övrigt turistbranschen trycker på servetter och brickor: ”Swedish fika”.

Små variationer gör att man ändå känner igen engelskan i botten. Eller gör man inte det? Osäkerheten börjar bli stor, det blåser i språket, blåser upp till storm.

Så fort kan en portion glatt humör förvandlas till en portion vrede

Personer som följer denna superintressanta blogg vet att skribenten intresserar sig för det meteorologiska språket då och då. Nåja, meteorologiskt och meteorologiskt, det är väl att ta i, vi kan nöja oss med att mena det språk som nyttjas av meteorologer i kommunikationssyfte.

Har inte en del av dessa termer börjat likna det som på utrikiska kallas ”corporate bullshit” och på svenska ”företagsskitsnack” eller ”företagsfloskelspråk”? Det skiljer sig från fackspråk, men det orkar jag inte tänka kring nu. Men börjar från början i denna vädergloseresa (guuuuuud vad man kan avsky denna användning av ”resa”).

Första observationen (!!!) var att meteorologerna börjat säga ”uppklarning” istället för som tidigare ”uppklarnande”. Kan för mitt liv inte förstå varför. Det går däremot att göra inför det senaste jättekonstiga: ”En ny portion kraftiga snöbyar är på väg in söderifrån”, som en väderperson sa häromdan.

Förlåt för femtielfte gången en åldring: ”portion med snö” (har hört det fler gånger, men inte fått totalraptus förrän nu)? Det visade sig komma från ett annat språk, gissa vilket och vinn en resa till Prato Nevos med snödjup på 280 cm just nu. Där har de fått snöportioner, vill man lova, inte det fjuttiga ”snömängd” som man sagt förr i det här j-a landet. Det har kunnat modifieras med ”stora” eller ”små” eller ”mellanstora snömängder".

Den är inte klar än, denna portion vrede. Den nya mobilen säger så här på sin skärm (display, för de språkstörda): ”Snöbyar under eftermiddagen. Högsta –3 på –1 och lägsta –5 på –3”. Angående formuleringen vände jag mig med lågt förtroende till AI som förklarade:

Högsta –3 på –1": Det blir -3 grader, vilket är kallare än vad som är normalt för den här tiden på året (där -1 normalt vore), enligt Nordanstigs kommuns arkiv för 5 jan 2026.

Klickade på det blåmarkerade (här i texten blev det rött) "Nordanstigs kommuns arkiv" där inget av detta stod att finna. Medge att en del av oss gör ansträngningar för att förstå vad myndigheter och medier upplyser om! Är det nån som är på en resa så är det undertecknad. Till jordens medelpunkt? Hjärtlandet? Nattens ände?

Jinxa inte med snöord: förbannelsen kan komma fallande ur skyn

Snön har vräkt ner och orden har vällt in. Trots känslan av skaplig koll för ens ålder dyker det hela tiden upp okända ord och begrepp som började användas i Sverige för tio, femton år sen, kanske längre tillbaka än så. Villfarelsen om att vara ”uppdaterad” får stryka på foten.

Tänkte först slänga ur mig ett ungdomligt nonchalant ”man får inte hålla på och jinxa” – men tanken ovan fick mig att söka på ordet. Verbet (eller dess substantiv) finns inte i våra tre stora ordböcker, men väl i en text hos Sveriges Radio. Från 2012: ”Att säga något som kan medföra något negativt, det är att jinxa, ett ord som kan förknippas med skrockfullhet.”

Det kan inte bara förknippas, det kan även kollas i amerikanska uppslagsboken Merriam-Webster, som daterar det första belägget till 1902. Där kopplas det ihop med skrockfullhet och förbannelse, så sant, så sant. Samt visar att det är engelskt och skulle kunna heta nåt med "trolleri" eller "förbannelse" på svenska.  

                                                 

I vilket fall som helst är det dags att sluta jinxa, vilket skedde i bloggen den 2 januari. Där handlade det bl a om mobilens ”poetiska” väderupplysning, som också fick utgöra stommen till ett av ens mycket sällan förekommande lyriska infall/

utbrott. Som i sin tur föranleddes av det intressanta ordet ”snöansamling”.

Knappt hade jag tamejtusan skrivit ner det förrän det uppstod en snöansamling på den plats jag befann mig: en ansamling av snö som jag och övriga närvarande aldrig tidigare sett. Men det kan väl ändå inte vara farligt att citera vädret ur radion i dag, läst av en riktig (eventuellt) människa?

Det lät så här: ”I dag får Götaland moln och snöbyar varvat med klara stunder”. Inte kan ”varvat med klara stunder” framkalla ett uns av jinxande? Är det något man önskar sig så är det en hel tillvaro varvad med klara stunder.

Vad än slutstavelsen -ik betyder: fy för politik, teknik och heraldik!

Man kan säga att det finns större problem i världen än hur och att svenskan avvecklas. Sant. Men det kan vara intressant att diskutera svårigheter som språk, ALLA språk, börjar få, även om det ännu går att kommunicera skapligt på och med dem.

I värsta fall blir det som i ”land of the free, land of the brave”: språket, vad man säger, spelar ingen roll. Andra länder har ännu andra åsikter, mål, regler. Det skiter ledaren för ”det fria landet och landet för de tappra” i. Och det är därifrån vi importerat såväl idéer och snabbmat som språk och underhållning. Vi borde kanske se upp.

Tar ett par ord och uttryck därifrån för ovanlighetens skull (den som inte förstår den högre skolans ironi ska nog läsa någon annan text). Insnöad på fler sätt än ett satt man och hade ont om exempel till bloggen. Vad gör man då? Jo, sätter på radion.

Inom ett par minuter hade jag exempel 1): ”man behöver inte vara upfront med att man är den sortens artist”. Y-front, känner en del läsare till, men vad är ”upfront”, undrar de kanske. Jo, det betyder "ärlig, öppen, tydlig med sina avsikter". Rätt besvärliga svenska ord, så man tar ett från engelska i stället (ironin fortsätter, konstigt nog).
    
Exempel 2) var en gubbe som tyckte att något var ”emblematiskt”. Man kan tänka att mjaaa, "emblem", det vet man väl vad det är. Men se! Det gamla lexikonet SAOB hade redan med ”emblematisk” i sin artikel om ordet från 1922. Det betyder ”sinnebildlig, symbolisk”, skriver ordboken, men har enbart exempel från tidigt 1700- fram till tidigt 1800-tal.

Roligaste förklaring till adjektivet har SO som skriver: ” som har att göra med emblem”. Bussigt nog finns även ”emblem” att söka på:

bild eller tecken som ut­gör symbol för till­hörighet, sam­hörighet, makt eller värdighet i form av märke, insignier m.m.; ofta i heraldiska samman­hang

Uttröttad av politik, teknik (ny mobiltelefon!) och heraldik, anser jag det vara nog för i dag.

Dåligt "yttre" språk må vara, men dåligt innehåll är nog värre

Det händer att bloggen kantrar och svänger om från att enbart innehålla tjat om språkets form, och formas om till tjat kring språkets innehåll. Pensionärsgnäll, skulle kanske allmänheten kalla det. Hur som helst: det kom ett mejl med några korta rader:

Från och med 2026-01-21 gör vi en justering av ditt prenumerationspris. Prisjusteringen möjliggör att vi kan fortsätta ge dig de senaste nyheterna från Sverige och världen samt fördjupande reportage om politik, kultur och ekonomi. Det bidrar också till att vi kan fortsätta att utveckla vår produkt för en ännu bättre upplevelse för dig.

Dessa meddelanden har man fått sen eoner tillbaka, som t ex när Posten ropade ut att det skulle bli billigare att skicka brev när det i stället blev dyrare. De flesta människor har fått såna meddelanden, som sagt, och det spelar ingen roll vem just denna avsändare är.

Men varför detta skitsnack? Varför kalla prishöjningar prisjusteringar? Det är förolämpande: som om man inte kunde tänka! Just prishöjningen är det väl som möjliggör att tidningen kan fortsätta ge mig de senaste nyheterna från Sverige och världen, för att inte tala om allt fördjupande och alla analyser. Medier förr hade bättre självförtroende, kanske t o m när de inte var experter på ”analys och fördjupningar” som mantrat lytt ett antal år. Höj priset, kalla det vad det är, och många av oss blir mindre arga, det är ett råd.

I dagarna kom även ett pappersbrev som ett jättelotteri inte tvekar att skicka i parti och minut – främst till äldre, förmodligen. Lotteriet ringer också ständigt och jämt i samma ärende. När man nu inte svarat alls under flera decennier, vore det inte bra om de avförde en från listan då?

Senast skrev lotteriet utanpå kuvertet – kanske anar det att man aldrig öppnar dessa brev – att man skulle få ”1 000 kr tillbaka” om man ”inte vinner på 6 månader”. Alltså, hallå! som ungdomen sa förr, det är väl inte mycket till lotteri! Det låter mer som ett försäkringsbolag.

Värst av allt är att man kan lista ut vad som händer: Någon gång under detta halvår vinner man ett presentkort på hundra spänn, eller en extralott! Efter den gången har man ”vunnit” och kan alltså inte få några 1 000 spänn. Och allt som behövts innan dess är att man köpt lotter för 

1 128 kronor (öppnade kuvertet och tog reda på villkoren). Vilka fula knep! Och vilket dumt lotteri! I lotterier kan det hända att man aldrig vinner, det är villkoren för företeelsen!

Trist: Noll koll på vad Carolina Gynning sa när hon åt upp sin kanin

Speciella slags tankar letar sig ibland in i hjärnvindlingarna. Inte direkt på grund av årstiden och vädret, nej, snarare har det med samtidens nya klädsel att göra: mentalt, intellektuellt, underhållningsmässigt. I skrift, bild och vad som helst.

ALLT ser mycket annorlunda ut jämfört med för 60, 70 år sen (mycket längre bakåt klarar inte egna huvudet). Eller låt oss säga 40, 50 år tillbaka, säkert även 20, 30. De speciella tankarna uppstår oftast genom dagens medier, t ex följande rader på en stor tidnings "kultursida":

Quiz | Kultur
Vad minns du av kultur- och nöjesåret 2025?
Vad sade Carolina Gynning efter att ha ätit upp sin kanin? Vems grav pryds av Labubudockor? Testa om du har koll.

OK. Dessa tidningssidor kallas "kultur & nöje" sen 1990-talet. Menigheten blev förnärmad och provocerad av att man skilde på ”nöje” och ”kultur”. Allt var med ens kultur, något som långt tidigare framhölls av 1960-talets ”nyenkla” poeter. DÅ instämde folket inte i stridsropet, men nu har det blivit av: utan protester har kultur och nöje mötts i ett totalokejat blandäktenskap.

Med hjälp av en inre tidmaskin kan man förflytta sig till, exempelvis, år 1977. Om man då kunde visa de ovanstående raderna ur en ”kultursida” från framtiden, hade en 70-talsperson nog utbrustit ”Men vad i h-e?” Resten av tankegodset överlåts åt läsaren. Denne förstår eventuellt inte vad som menas. Men här räknas inte heller med förståelse.

Ytterligare en tanke kommer lite från sidan! Tänk om den förkättrade artificiella intelligensen kan höja de mänskliga tankeverksamheter som fått stryka på foten under senare decennier. Utan att vet om det! För AI vet ju inget självt, men hör bara:

Min nya mobil, full av festliga funktioner (inte minst ett bank-ID man fick kassera sin inte urgamla förra mobil för) har ett eget poetiskt tilltal som leder tankarna till det lyriska 1900-talets främre hälft. Så här vackert talar telefonen om vädret:

Snöblask fortsätter sannolikt
25 cm snöansamling förväntad
Människorna bidar inomhus
Fast i en rörlig bildvärld

Åålrajt, ålrajt, endast de två första raderna stod i mobilens väderangivelse, men ändå!

Tiaradiplomati: dra fram guld och allt som glimmar till presidenten!

Ska man för en gångs skull använda sitt lenare tonfall och skriva om det mjuka maktutövande som kallas tiaradiplomati? Innehållet kan förstås ses föraktfullt på, men ändå beskriver ordet ypperligt vad det är frågan om. Inte alldeles nyskapat, vad man förstår, men det kom verkligen i svang när den amerikanske presidenten i höstas besökte Englands kung.

Verksamt för politiken?  Bild: Sarah Penney, Unsplash

Att detta slags diplomati fungerar bra på nämnde president är allom känt, han är svag för guld, glitter och kungligheter. Samt den air som dessa omges av och han själv är i avsaknad av. Det är lite som den moderna pedagogiska form som kallas ”lågaffektivt bemötande”. Det beskrivs bl a innebära ”minskade krav och begäranden från stödpersoner för att reducera potentiella konfliktorsaker kring en individ”.

Metoden används främst på barn (men även äldre) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Inser man att omgivningen behandlar en på det viset skulle man kunna skämmas – om man nu var en ganska fungerande individ, men så är inte fallet med presidenten. Därför är termen ”tiaradiplomati” mycket belysande och bra.

Fler positiviteter: komikern Robert Gustafsson fick mig att känna mig mindre ensam. I en tv-talk-show beskrev han sin syn på mediepersonligheters (främst kvinnliga) sätt att tala med extremt surrande i-n. Fenomenet kallas Viby-i inom lingvistiken och beskrivs f ö underhållande hos Institutet för språk och folkminnen i en text med rubriken ”Det surrar i Sverige”.

En sista klyftighet. I sitt Vinter i P1 citerade en annan komiker, Claes Eriksson, författaren George Orwell, som lär ha sagt: ”Att slarva språket gör det lättare att äga dumma tankar”.