Är det den formmässigt enkla Pac-Man som äter upp ens språk?

Igår fick en statsminister bära hundhuvudet, fast nej, förresten: Det medföljde en brasklapp om att vi alla kan säga fel saker. Och i en värld när det inte är så noga längre hur man formulerar sig är det svårt att bli poppis när man beter sig som en besserwisser alt messerschmitt (den som behöver en förklaring kan googla de två orden samtidigt).

Dagen går i slapp- och slöhetens tecken och då brukar jag bara kasta in meningar jag hört, anser felaktiga och undrar mycket över. Oavsett om nu vi alla kan halka på orden är de här exemplen exempel (!) på sånt som inte borde kunna ramla så konstigt ur munnen på någon. (Här är det dubbla budskap hela tiden!)

Den första märkligheten löd ”de fick kännedom av att…” Tilläggas ska förstås att alla dessa sagespersoner var modersmålstalande svenskar! Andra exemplet: ”Och här ligger vi på framkant”. Jag trodde man låg i framkant, men det är klart: på framkanten är ju också rätt nära yttersta spetsen!
    

Nummer tre är enkel att förstå, den här personen pratar översatt engelska: ”Det är inte varför han sköts” – ”This is not why he was shot”. Vi säger lustigt nog därför och inte varför i denna meningskonstruktion! Prepositioner (och ibland adverb) kan generellt användas på ett hejsanhoppsanvis, vad sägs om ”De tvekade länge över om filmen skulle sändas”?

I de språkligt svarta stunderna kan man få för sig att Pac-Man, en formmässig icke-figur, käkar upp verkligheten, eller i alla fall vår verbala kommunikation.

När någon vållat en bekymmer vill man väl bringa klarhet i varför

”Vi vill vålla klarhet i vad som hänt”, sa en statsminister häromdan om en incident i Östersjön. Nu tror kanske någon att detta påpekande är tänkt som en pik, men det är inte fallet. Det kan faktiskt ramla ur vem som helst vad som helst, måste man veta. Ingen är ofelbar, så är det.

Det märkliga här var att ministerns uttalande åkte ut på nätet i ett antal tidningar. Här kan man konstatera ett par saker: ingen redigerare har läst igenom texten och/eller vet inte att det faktiskt inte heter så. Liknande grejer händer rätt så ofta, vilket innebär att man som läsare måste tro att uttrycket är ”vålla klarhet”.

Det intressanta är att samma tidningar som släppt igenom denna felaktighet korrigerat sig något senare, men felet ligger kvar, parallellt med den korrekta varianten. Nu vet jag inget alls om hur sånt här går till: felaktiga texter borde kunna avpubliceras, men det verkar inte ske. Eller så är kollokationen ”bringa klarhet” på väg att försvinna.

Det händer annars fortlöpande, hur ofta hör man inte ”göra åtgärder” istället för ”vidta åtgärder”? Åtgärd förklaras etymologiskt som ”göra åt” något, så kombinationen ”göra åtgärder” betyder alltså ungefär ”göra göranden”. Rätt så kokobello, om man tänker efter.

Men den inslagna vägen har många slagit in på: dubbelbubblets. Jag kallar språket så, det språk som säger samma sak flera gånger, som tuggar luft, kan man säga. En annan modern variant är ”fråga frågor” i stället för ”ställa frågor”.

Repetition: Kollokation är ” par av ord som har en benägenhet att upp­träda till­sammans och kan ut­göra ett mer el. mindre fast ut­tryck” (SO).

Det här kan eventuellt vara ett av de tråkigaste blogginläggen ever

För dem som är riktigt insatta i språknivellering (hittade på det nu, ett troligt ord i en otrolig tillvaro) kan möjligen ens dilettantfunderingar tyckas väl grunda. Men ska man gå till botten så blir det via grundan. Hoppsan, ett ord till som inte finns, förr betydde det ett badställe där småbarn fick plaska: ”Håll er på grundan, barn!”

Tillbaka till allvaret. En enkel liten mening satte igång en ganska så banal men talande tankekedja. Det var, som så ofta, en radioreporter som (i ett program om ”Norges oljemiljarder”) yttrade något som lät både lattjo och vanligt: ”Det här var Norges bästa julklapp ever”. (Man talade om när fyndigheterna s a s växte i omfång).

Varför lattjo? Jo, det låter alltid amusant när ett främmande ord trycks in lite apropå. ”Vanligt” kan man kalla det eftersom det främmande ordet så ofta är engelskt. Hur många gånger har man inte hört detta ”ever”? Och i värsta fall sagt så själv, beteendet smittar ju som bekant. Det finns många exempel på ”bästa matchen/kakan/låten ever” om man googlar.

Lika vanliga är ”vackraste/ballaste/fulaste”, d v s andra superlativer, följda av EVER! En smula måste man fundera över varför det verkar vara så självklart. Vi har ju ett ord som ännu torde vara bekant för kreti och pleti: ”någonsin”. Eller ”nånsin”, när man skriver som jag. Under "etymologi" i SAOB framgår att det förekommit sen forever (höhö), det är ”fornsvenskt”.

”Ever” sägs i ett engelskt etymologiskt lexikon ha okänt ursprung samt sakna tydliga släktskap med andra germanska språk. Jahanähä. Annars kan vissa ord vara så lika att det inte är konstigt att de kolliderar: ”bästa” och ”best”, exempelvis. Om då ett vanligt uttryck har vissa likheter till någon del kanske det är lättare att även sno över andra delar?

Säger man på engelska ”best book ever” blir det väl lätt ”bästa bok ever” på svenska. ”Vår” efterställda bestämda form (-en i boken) är också ute och jazzar, man borde snarare säga ”bästa boken ever”. Om detta, kom jag just på, handlade ett inlägg i bloggen så sent som för några dar sedan, 24 november.

Ett ord som togs in i SAOL först 1998, och som det behövts sen!

Det är verkligen inte trevligt att göra så här: skriva ner meningar ur en intervju man hört i radion. Inte för något smör alls i Småland skulle många av oss gilla ett sådant tilltag. Men så kanske vi inte heller är särskilt intressanta att intervjua, vi kanske inte är generaldirektör för en myndighet där dataschabbel förekommit.

Som vanlig nyhetskonsument höll jag sånär på att skriva (finns det inte för många ”konsumenter” av allt redan?) är det givetvis ganska irriterande att höra undanflykter som desperat kläds i politruk- och byråkratspråkets döljande sjok. Med dessa egna förklaringar överlämnar jag till läsaren de här i stort sett korrekt återgivna meningskonstruktionerna. Själva ämnet får kvitta: det här utnötta språket som nu granskas under lupp låter oftast likadant oavsett vad saken gäller:

Vi granskar alla handlingar som kommer in när de kommer in för att

säkerställa ….

Jag delar inte den bilden, vi gör en sekretessgranskning för att säkerställa att…

Vi har vidtagit åtgärder för att säkerställa…

Något har gått fel och då måste vi hantera det…

Vi håller på och tittar på de processerna och vidtar åtgärder för att säkerställa att det inte ska hända igen…

Vi måste arbeta ännu mer för att säkerställa att …

Vi har vidtagit åtgärder/…/ och haft ett arbete som är kopplat till att säkerställa…

… det handlar om att säkerställa att …

Vad man kan berätta om detta samtal är att det var cirka sex minuter långt. Så många ”säkerställa” måste rimligen innebära att myndigheten kommer att säkerställa det som behöver säkerställas.

När det gäller språkhistoria är man, visar det sig, ett riktigt blåbär

När ord och begrepp man söker på Google inte finns, inser man att ens ålder är högre än internetets. Och där kan man ändå fråga saker som ”hur skottar man snö bäst, i vilket land regnar det mest, vad heter blåbär på arabiska?” (För den som undrar är svaret på den sista frågan .توت). Några gamla sånger jag sökt har inte funnits, och nu senast var det svårt att hitta ordet ”hösom-flösom”.

Inte bara plockat blåbär, man är ett

Det kan gå till på följande vis: Plötsligt vill man svara "tja, lite hösom-flösom" på någons fråga (om hur man mår eller liknande) och lika plötsligt undrar man själv: ”Varifrån fick jag detta märkliga ord”? Svaret denna gång är kul, det första i sitt slag för en som tycker sig ha kontakt med sitt urgamla inre och minst lika urgamla ord!

Ett gammalt avsnitt av P1-programmet Språket, med Lars-Gunnar Andersson (14 november 2006), tog upp ”konstiga ord från dåtid och nutid”. Såna språkfrågor kallar jag numera ironiskt ”lite folkloristiska”, men det är mest för att det saknas allvarliga frågor om och analyser av dagens svenska i fritt fall.

Men detta program är som synes nästan två decennier gammalt och får funka i genren skojigt-åldrig-bonnigt. Men till själva poängen: mitt minne var fel och svaret var tänkt att beteckna ”si och så”. Varifrån kom då ”hösom-flösom”?

Det beskrevs nu i alla fall av Lars-Gunnar Andersson och Anna-Lena Ringarp, med viss hjälp av lyssnare som skrivit och berättat om ordet från olika delar av landet.

En hösom-flös var en lättsinnig slösare, och hösom-flösom har förmodligen varit en variant av allt en sån typ ägnade sig åt. I Svenskt Dialektlexikon, Ordbok öfver svenska allmogespråket, som utgavs 1862–1867, finns ett stycke man kan försöka tyda (även om jag plockat bort några förkortningar som är för jobbiga att hitta förklaringar till):

Hös-óm-flös el. hösómfös, adv. slösaktigt. ”Når du tar te nået, ä dä allti så hösomfös”.
Hösomflös, ösomplös, ösomflös, höjs å plöjs, ”Leva höjs å flöjs”. Hösomflös, ösomflös, ösomplös, hösomplös.

Verbet till detta lättsinniga leverne heter Hös-óm-flösa, att misshushålla genom oordentlighet.

Kraxande korpar, pling i programmen och glassbilars gnölande

Det man får kommunicerat till sig går vanligen via mänskligt verbalspråk men även genom pling, plong och tut. Det senare meddelas t ex av bilar och båtar (nja deras chaufförer och förare, förstås) samt Hesa Fredrik som Wikipedia beskriver så här:

Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) är sedan 1931 ett statligt svenskt varnings- och informationssystem som utgörs dels av ett utomhuslarm i form av en tutande tyfon, populärt kallad "Hesa Fredrik", dels av meddelanden i radio och tv

(Tyfon, inom parentestecken, betyder antingen ”tropisk cyklon”, virvelvind, eller ”trycklufts­driven siren”.) Förutom det mer eller mindre allvarliga tutandet är luften full av ljud som ofta är avsedda att vara någon slags kommunikation. Vid undertecknads skogspromenad idag hände något som antagligen inte alla är med om: deras uppfostran/anständighet/genans hindrar dem. Nu måste tilläggas att promenaden begicks (!) på bonnlandet där ingen mänsklig varelse syntes till. En korp kraxade ovanför huvudet – det kan förresten ha varit vilken kråkfågel som helst – och det var svårt att hejda impulsen att svara den: KRA-KRA. Lite larvigt kanske, men man är väl inte den enda.

Korpar och andra (mer skönsjungande) fåglar må vara, det finns en modern kommunikation som blir allt svårare att tåla med åren. Och just den kan gå under rubriken pling och plong. Det gäller den bakgunds”musik”, muzak, som är ett av många nutida miljöproblem. I början kallades den hissmusik, men den har tagit allt större områden i besittning.

I dagarna kommer en sån här musikterror att börja. Kunder i varuhus ska plågas, för att inte nämna de stackare som jobbar där. Det finns en del av befolkningen som gillar bjällerklangandet, och det brukar vara den del som inte har så väldigt många år på nacken.

De senare, de med år på nacken, brukar också protestera mot dekorationsmusik i radio och tv. Till dokumentärer eller liknande program kan en sådan ljudprydnad förstöra mycket av programmens avsikt. Nu senast var det ett inslag där ett plötsligt och sprött plingande fick två samtidiga radiolyssnare att sluta lyssna för att i stället lystra: ”Är det min telefon som ringer? Är det din? Eller vänta, det är nog Skype som klåjnkar i vardagsrummet. Nej, förresten, det kan vara Hemglass som svänger in från stora vägen.”

Det här musikillustrerandet tycks irritera många äldre, man läser insändare, hör dem som ringer klagomurar (”Ring P1”, t ex) med samma kritik: Det är mycket svårt att koncentrera sig på berättelsen, teaterstycket, eller vad det nu gäller. Erfarenheten säger dock att inget kommer att ändras förrän de som ”har hand om’et” själva drabbas av just denna erfarenhet. Och då har de inte längre ”hand om’et”.

Man kan försöka att prata svenska, eller så kan man strunta i det

Såvitt man begriper diskuteras svenskans försvinnande fortfarande väldigt lite. Men ändå är det inte enbart bedagade gnällspikar (som tjatat länge om saken) som reagerar, även andra kan ha invändningar. Informanter kring mig ropar oftare till när de lyssnar på radio/ser på tv eller läser tidningar. Här är scenen ett köksbord med tre äldre personer runt.

En radio står och går i bakgrunden och där säger journalisten i sin dramatiserande beskrivning av en idrottshändelse för några år sen: ”Det börjar dra ihop sig för match”. Unisont ropar alla de tre pensionärerna: TILL! Det drar ihop sig till match, inte för.

En baggis, anser större delen av nutidens människor, och inget att bråka om. Vad de inte verkar inse är att sådana vacklanden i språket är legio, de är fler än färre! Och ändå ångar P1-programmet Språket och språkkrönikörer i tidningar på och ägnar sig åt folkloristiska betraktelser, gamla talesätt och ”fnissfniss, tänk så man talade förr”.

Nu radas här tre verkliga exempel ur tillvaron upp: Välj de fem viktigaste områden. Polisen uppger att alla tre skjutningar hör ihop. Vi flyttar de här två grupper. Det blir åter till att vända blicken mot vårt östra grannland för att citera Monica Äikäs, språkvårdare (tidigare Svenska avdelningen, Institutet för de inhemska språken, Helsingfors):

Svenska språket gör skillnad mellan bestämd och obestämd form. När det gäller att markera bestämdhet har svenskan ett rätt invecklat system. Bestämd form av substantiv anges med ett bestämdhetssuffix, en så kallad bestämd slutartikel, som fogas till substantivet: stol-en, stolar-na. Men det räcker inte med detta, utan när substantivet kombineras med ett adjektiv markeras bestämdhet hos hela nominalfrasen på flera olika sätt samtidigt: den röd-a stol-en, de röd-a stolar-na.

Exemplen, nyss nämnda, ska alltså lyda ”Välj de fem viktigaste områdena. Polisen uppger att alla tre skjutningarna hör ihop. Vi flyttar de här två grupperna”. Så heter det på svenska och det är bara att finna sig i faktum. Men vi människor är oerhört fria i dag, så det går förstås finfint att skita i det också.

Hur uppfattar man sin ställning på en påhittad samhällsstege?

Några gånger per år återkommer jag gärna med en mild men dock vrede till vad som enklast kan kallas blajblajord och dito språk. Det griper omkring sig, kan man lätt påstå, och följer antagligen den mänskliga principen ”oh, det där lät elegant och flott och så ska jag också börja säga”. Det är inte direkt klassbestämt utan ljuder ur såväl slott som koja.

Det senaste jag hörde i den här vägen var när någon intervjuades med anledning av ”Black Week” (eller Friday eller Month, det fenomenet har också svällt) och sa att ”om man nu de facto ska köpa något…” Här kommer en ”översättning” av meningen: ”om man nu faktiskt ska köpa något…” Även detta är egentligen mer än vad som behövs, personen menar ”om man nu ska köpa något…”

Dessutom slog samma språk till igen, nyss och via mejlboxen. Där kom en enkät om hur människor uppfattar sin egen roll, eller ställning, i samhället, vad ens politiska preferenser är och dylikt. En fråga löd ”Var placerar du dig själv på stegen givet var du befinner dig i livet just nu relativt andra människor i Sverige? 1 är längst ner och 10 är högst upp”.

”Givet var jag befinner mig”? ”Relativt andra människor”? Ja, givetvis (!) skulle jag väl placera mig på stegen "där jag befinner mig" i livet – vad är sånt här annat än blahablaha? Och ”relativt andra människor”? Jo, det tror jag mig också ha klurat ut: om tanken var att placera sig som man anser sin ställning på en stege i samhället vara så gör man just det, ”relativt” vaffanken som helst.

Vid närmare eftertanke är det inte ett blajblajspråk, det är ett gediget ingenting. Givet de tankar man får är det de facto ingenting. Nolla, nolla, nolla: 0 0 0. Och så vidare. Hur jag placerade mig på skalan? Kan någon läsare undra. Det var en av de dummaste frågor jag fått, men en sjätteplats lät bra: Fem losers under och fyra winners över. Fast femte hade dugt, om man tänker efter. Eller tredje eller sjunde.

Om helgon, skurkar, vanligt folk, frälsta får och förtappade själar*

Den sista måltiden av Simon Usjakov (1685). Alla Jesu lärjungar utom Judas Iskariot räknas som helgon, och brukar därför avbildas med gloria. (Wikipedia)

Mitt antivirusprogram talar ibland till mig på ett språk som är allvarligt, högtidligt och lite skrämmande. Så här kan det låta: Dessa reliker kan innehålla säkerhetshål som hotar din säkerhet. Jag upprepar nyckelbegreppen i detta korta meddelande: reliker, säkerhetshål, hotar säkerhet. Herregud, dessa fyra ord skulle kunna vidgas till en fantasy-roman där huvudpersonen hotas av urgamla helgon som går igen och blir lurad ner i ett säkerhetshål, lite som Alice i Underlandet och hennes fall genom kaninhålet. ”Reliker”, tänker man, ”hm”. Hummandet bollas vidare till Wikipedia som skriver:

Reliker kallas kvarlevor eller föremål som kan knytas till helgon. Ordet härstammar från det latinska ordet reliquiae som betyder kvarlevor och som är en form av verbet relinquere som betyder lämna kvar

Cambridge dictionary säger om ”relic” att det betecknar ”ett föremål från det förgångna”. Kontaktar en översättare som kallar det ”vanligt förekommande” i såna här dator- och virussammanhang. Bättre förmår jag inte beskriva, men det dräller av engelska ”relics” i branschen (om man googlar). Bland vad man vill tro är mer traditionella betydelser av ordet nämns bl a (förutom relik): lämning, fragment, minne.

Hur som helst tycks engelskan ha föst ordet längre in i den bildliga sfären än svenskan gjort så här långt. Men visst händer det att man skämtar till det och hänvisar till de ursprungliga helonlämningarna. Vi var några gamla kompisar som brast ut i minst lika gamla sånger (efter ett par glas) och någon föreslog att vi skulle bilda en sånggrupp med namnet Relikerna.


*Rubriken är en partiell stöld ur texten till låt av Kjell Höglund, en av våra främsta artister i musikbranschen

Jumpersarna verkar på tillbakagång, kanske dealsen är desto fler?

”Dealsen väntar!” Detta glada tillrop mejlades mig av en klädaffär. Och då börjar man ju tänka på alla deals, så vanligt i svenska språket att inte ens undertecknad reagerar särskilt våldsamt.

I våra ordböcker finns förstås ordet deal sen länge: SAOL och SO anser båda att det betyder ”överenskommelse”, och det gör det säkert i nån mening. Men mina deals som väntar och de flesta andra deals vi är omgivna av brukar vara ”kap, fynd, erbjudande, bra köp”.

Överenskommelsebetydelsen är för all del också ofta förekommande i vardagsspråket: ”Deal!” eller ”It’s a deal!” säger vi svenskar lättare till varandra: förmodligen anser vi ”överenskommet” alldeles för långt och jobbigt. Vad gäller fynden i butiker är de danska tillbuden (Nej: ”tilbud”) inte så farliga som de låter, men många svenskar har nog reagerat första gången de läst danska motsvarigheten till deal –”erbjudande” – i annonser och på skyltar.*

Tillbaka till ”dealsen” som knappast är ensamma om att få dubbel plural. De första exempel jag personligen noterade var jumpersarna. Antagligen var denna lite tunnare tröja en tidig klassmarkör: beresta och hyfsat utbildade visste säkert att man inte skulle säga en jumpers, engelska ord stod inte som spön i backen ännu, men nog för att det börjat dugga av dem.

Märkligt nog är ”jumper” ursprungligen inte amerikansk engelska, utan brittisk, och namnet hade först betecknat en sporttröja. Annars hade Amerika börjat koppla greppet och svenskt dammode var propert och gulligt: pastellfärger och ett och annat jumper-set. Kanske vår tids moderna (d v s bakåttittande) s k soft-girls går runt i sånt. Det enda vettiga på den tiden var f ö de blygsamma taxklackarna, skyhöga stilettklackar har vanligen suttit på kvinnor med andra ambitioner. Fats det är väl fördomar, man ska ha det man vill och som är bekvämt…

I alla fall visar en amatörsökning i KB:s dagstidningsregister att jumpersarna gjorde sitt intåg vid 1900-talets början och sen ökade rejält i antal från 50-talet och framåt. Vad gäller dealsen tycks de ha dykt upp runt 2010 och därefter blivit väldigt många, om än inte i just den formen.

*Tilbudet hör till de mängder av ”falska vänner” som existerar i de nordiska språken. Wikipedia har en lista som är kul att läsa när andan faller på

Internetet är ett flyktigt fluidum, men centrallinjen är i alla fall stabil

Saken är säker: säker går det aldrig att vara. Som bekant svajar det betänkligt i medierna och det uppfattas numera som normalt. Informanten M berättar om en sedan länge förgången tid när den digitala revolutionen började snabbas upp. Under ett föredrag inom den gamla mediebranschen talade sig en amerikan varm för de nya medlen och metoderna. Snabbheten skulle naturligtvis innebära att en del felaktigheter slank med, men det gjorde inget, ”för det var bara att korrigera i efterhand”.

En annans tråkiga inställning är att nyheter helst ska korrigeras på förhand, d v s innan de publiceras. Folk får i våra dagar, om man hårdrar saken, vänja sig vid att dubbelkolla vanliga nyheter i vanliga tidningar. Nu till ett exempel som inte är superflagrant (så kan man väl inte säga?), men som ändå fick en att hoppa till en stund.

En av rikstidningarna hade underrubriken ”Biden ger grönt ljus för långdistansrobotar från USA”. Det "stoppade upp" läsningen, något medier annars är rädda för: ”Va? Ska USA börja använda långdistansrobotar?” hann man tänka. Halvskapligt insatt förstår man efter några sekunder vad som menas, men skadan är skedd!

Som vanligt kollade jag några gånger med viss tid emellan och formuleringen låg kvar ett bra tag. Sedan togs den bort från nätet och ersattes av: ”Biden uppges ge grönt ljus för långdistansvapen mot mål inne i Ryssland.” Även den har avlägsnats och ersatts av ytterligare formuleringar. Strunt samma nu, men dylika händelser (de är förhållandevis vanliga) kan ju få en att misstro de vanligaste medierna. Särskilt trist som en känd gubbe-i-lådan gärna hoppar upp och hoar sitt ”fake news”: man vill inte gärna instämma i något han ropar ut.

Men ibland har man fel om ett och annat, här ett uns av självrannsakan, eller i alla fall en berättelse om hur man kan gå vilse i sin egen visshet. I ett tidigare blogginlägg citerades en ”kulturprofil” som talade om ”linje” men menade ”versrad” (som på engelska heter ”line”). Ickesportkunnig uppfattade jag häromdan (från tv-n) något om en ”lina”, det handlade om curling. Hann förstås beskärma mig inne i det organ som kallas hjärnan: ”Det heter säkert linje, och man säger nog line på engelska, därav lina!” På en curlingklubbs hemsida ligger ”Figurspelsregler Klassisk” som skänker en en mycket lång näsa:

En liggsten placeras på tee (stenläge 2). Om spelarens sten passerar hoglinjen och stannar högst 6 tum (täcker eller tangerar sidolinje) från centrallinjen ("linan") utan att helt ha passerat tvärlinjen (2 fot framför boet) räknas 2 poäng.

Centrallinjen kallas linan, ja, så är det förstås, det borde man ha räknat ut.

Att stöta på lejon fast man egentligen inte är på jakt efter dem

Man kan verkligen inte förvänta sig att folk har samma slags humor om de inte tillhör en trängre krets och påverkat varann. Ibland faller jag för lite skämtsamheter i den här bloggen, fast de är kanske inte så himla kul, men äsch. Förrförra inlägget avslutades med en sådan fras som kritiserats tidigare i texten, förhoppningsvis lägger någon märke till dylikt?

Och i går löd slutet ”om du frågar mig?” som är en av vår tids återkommande översatta små instick som egentligen inget betyder alls. Eller jo, det betyder ”anser/tycker jag”, fast med ett onödigt dribbel. Ursprunget går lätt att gissa. If you ask me.

Språkletande leder fram till djurens konung. Bild Renato, Unsplash

Men! Bäst som jag skrev om serendipiteter uppenbarade sig en sådan. Man blir nästan religiös.

I sökandet efter ordets etymologi dök ett namn på sanskrit för Sri Lanka upp, Simhaladvipa, ungefär ”ön där lejonen bor”. Några av ens fåtaliga associationsbanor började plötsligt trafikeras (vilken liknelse, va?) och fick mig att googla "lejon" och "Simba", en av ”skådisarna” i filmen Lejonkungen.

I sökandet dök en kort, tre år gammal Reddit-tråd upp. Där ställer någon frågan: Varför är ordet för "lejon" så likt på swahili, malajiska/indonesiska och olika sydasiatiska språk? Sen fortsätter frågeställaren, insatt i ett och annat: På swahili är lejon "simba". På malajiska och indonesiska är det "singa". På språken i Sydasien är det någon variant av "sinha". Är detta bara en slump eller finns det något lånordsspel i gång? Alla tre av dessa kulturer var historiskt sammankopplade genom Indiska oceanens handelsnätverk, så jag kan tänka mig att det är fallet. Men det väcker frågan om varför swahili eller indiska språk skulle behöva låna ett ord för lejon eftersom lejon historiskt sett har funnits i dessa två regioner.

De följande två kommentarerna lyder: ”Wiktionary säger att simba kommer från Proto-Bantu. Singa/Sinha kommer från sanskrit, som var inflytelserikt i Sydostasien”. Och en tredje säger att ovanstående kommentar ”svarar på frågan” men att namnet på ”Sinhala-folket (den största etniciteten) i Sri Lanka också betyder lejon”.

På Wiktionary finns flera andra betydelser (från språk man inte känner till) och de rör sig runt ”makt, styrka, auktoritet” etc. Tja, inte för att man letade efter lejon, men jakten får sluta där: djuret blev i sig dagens serendipitet: ”en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat.” (Wikipedia)

De tre prinsarna kom på nåt viktigt plus det är bra att vara coolugn

Om man blickar bakåt, t ex på gårdagens inlägg, finner man två huvudämnen: serendipity och hjärntvätt. Är inte klar med dem än, bl a måste vi glo på etymologin för serendipiteten som, för att citera mig själv, inte har nåt ”med ’pity’ att göra”. Kuliga upplysningar finns på en engelskspråkig etymologisida, som berättar att begreppet myntades av författaren m m Horace Walpole (1717–1797). Han säger sig ha bildat ordet efter en persisk saga, ”De tre prinsarna av Serendip”, vars engelska version utkom 1722.

De tre prinsarna var med om särskilda upplevelser och lärdomar av händelser och företeelser de inte sökt sig till, eller som SAOL förklarar det svenska ordet: ”förmåga att göra värde­fulla upp­täckter av en slump”.

Serendip, eller Serendib, är det gamla engelska namnet för Ceylon, ”vårt” Sri Lanka, i sin tur från arabiska Sarandib samt från sanskrit Simhaladvipa, som på engelska betyder "Dwelling-Place-of-Lions Island." Det senare får väl fantasin översätta. Hur eller hur, som smålänningen säger och menar hur som helst, tog det lång tid för ordet att leta sig in i ”engelskspråkiga” lexikon, men nu finns det där!

Och så var det lite hjärntvätt kvar. Om den inte begås med våld men ändå s a s fungerar så att människor byter mindset, som jag just gjorde och menade ”inställning, tankesätt/tänkesätt”, så kan den kallas det något trevligare ”anpassning”. Det vete sjutton förresten, hur trevligt det är, vi anpassar oss lite till mans väl mycket. Men man kan inte begära att folk i allmänhet ska hoppa upp och hojta om språkgrejer som ett fåtal oss gör.

En av bloggens informanter, M, kan visserligen reta sig på sånt ibland men är samtidigt kolugn (eller coolugn, den moderna varianten). Trots sin relativa stillsamhet var M upprörd efter att ha hört en intervjuad person i ett nyhetsprogram: ”Hon använde en jädrans massa engelska uttryck och översatte dem sen till svenska, liksom medan hon pratade!” Till saken hör att hon var svensksvensk och ämnet var inte språk.

Undertecknad, mindre coolugn, förklarade att detta är mycket vanligt. Ibland talar de som den kvinnan, översätter sin engelska till svenska, ibland gör de tvärtom, ännu märkligare: talar en vanlig och bra svenska men översätter vissa fraser och ord till engelska. Det är en anpassning som gränsar till hjärntvätt. Om du frågar mig.

Varför inte läsa om begreppet serendipitet eftersom man kan det?

När det gäller (eller ”när det kommer till”, som större delen av befolkningen skulle säga) hjärntvätt finns en del att fundera över. Det är lätt att se hur andra människor, för att inte tala om andra länders befolkningar, påverkas av s k auktoritära system. Dessa folk har en mer eller mindre inskränkt frihet som är plågsam i olika grader beroende på hur förtrycket ser ut.

Detta är inte platsen för smaklösa jämförelser, men det finns även skapligt ”fria” länder som får folk att hålla inne med åsikter. En inre censur kan bli förhanden lite här och där. Men vad vet en annan om frihet? Och så finns en sådan som sällan ifrågasätts och ofta har den att göra med pengar. På utrikiska brukar den typen av fria människor hänvisa till ”because I can” eller ”because I’m worth it”. Om nu nån skulle fråga dem varför de handlar (!) som de gör.

Sen finns det en slags frihet som likaså ganska få grubblar över, och det är varför de låter sig svepas med av så mycket. I en värld som vår torteras man sällan, eller får något straff, för att låta sig svepas med. Dessa svepningar (medvetet!) är futtigheter i jämförelse. Men ändå.

Följande meningar är vanliga i medier av alla slag: ”Här är tv-serierna du måste se, böckerna du ska läsa, deckarna du bör läsa”. Eller ”om du bara ska läsa en bok/se en film ska det vara den här”. Det verkar som om vårt samhälle är lämpat och ämnat för sådana råd, för många följer dem glatt. Vem som skrivit dem? Ja, det kan vara en kulturjournalist eller vem som helst som gillar dessa böcker, filmer etc.

Engelska ordet serendipity har inget med ”pity” att göra, om man fattar rätt. I sin direkta översättning, serendipitet, passar det ovanligt bra i våra ordböcker: begreppet är viktigt. I jakten på uttrycket finner man en text som rektorn Ingemar Berglund (1932–2022) skrivit på sidan Skola och samhälle (S.O.S): "Serendipity”. Ska du läsa något alls i dag, låt det bli den!

Gör vad du vill, men säg inte busshållsplats eller skogsvaktare

När vi ändå är inne på språkets mindre (men viktiga) detaljer, se gårdagens särskrivningsprat, är det lika bra att göra som SVT/SR och ta in en repris: foge-s-et. I någon mening kan det kallas motsatsen till särskrivning, men det gör inte problemet lättare. För många slingrar sig s-et (eller icke-s-et) undanglidande hit och dit: det finns regler men även slumpen spelar in.

Foge-s-et har varit i bloggens fokus nyligen, den 23 oktober. Där finns tips om ställen där man kan lära sig mer om saken. Rätt skojigt att just jag sitter och tipsar om sådant, med tanke på att jag ytterst sällan följer den sortens råd.

Men denna gång lydde jag de egna råden och läste om (inte ”läste om”, utan ”läste om”) vad de förträffliga Språkkonsulterna.se säger om saken under rubriken ”Tre regler för foge-s i sammansättningar”. Anledningen till denna omläsning var gårdagsinläggets ”en återbuds tid” och ”en grönskas dräkt” (som samma dag var svar på en fråga i På spåret, tänk så det kan bli). De båda fick mig att undra om det eventuellt fanns någon genitiv (beträffande foge-s-et) som låg och skvalpade i forntiden.

Detta tar Språkkonsulterna upp, de citeras här: ”Ibland säger också någon att s:et skulle vara genitivattribut, alltså att det skulle beteckna ägande, och att chefsinstruktör då skulle betyda chefens instruktör”. Men de avvisar en sådan förklaring med att ”reglerna kring sammansättningar är ganska få och oftast är det slumpen som avgör om sammansättningen får ett s, eller inte”. De säger sig vara säkra på att det ”lilla s:et inte är ett genitivattribut”. Men brasklappen (vi har alla stora förråd av sådana) kommer: ”Det är århundraden sedan vi använde s:et i sammansättningar av den anledningen”.

I vilket fall som helst ger konsulterna sina ganska enkla tre regler för foge-s att slå ens eventuella motståndare i skallen med. Fast i dag, i den mest individualiserade av tider, gör man som man vill, det är lätt att glömma. ”Gör vad du vill, ska vara enda lagen” troooor jag ett citat ur en missförstådd svensk roman, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, lyder.

Men inte heter det krigsföring, skogsvaktare och busshållsplats utan krigföring, skogvaktare och busshållplats!

Lite spejsat (kolla i SO!) om rik grönska och novembers grå dagar

Nog för att det är vanligt att upprepa sig. Särskilt om man sitter och skriver om språkjox som en besatt. Men det är ett antal detaljer i detta jox som vanligen andra får sköta. I min ålder behövs inte ytterligare en person som klagar på ”starta upp”. Själv har jag lagt till (”adderat”, säger nutidssvensson) mängder av nya partikelverb med ”upp”, det senaste var ”tärna upp” som i ”tärna upp morötterna”.

Andra förändringar som likaså har flera decennier på nacken är distinktionen mellan före/innan, som märkligt nog inte stör mig mycket. Frågan är om jag ens kan den, man nöts ner jämsides med det ”gamla” språket. Den riktigt stora frågan om de, dem, dom tas inte heller så ofta upp i bloggen. Tillräckligt många diskuterar den, i sig är den ett jätteproblem. Tillsammans med försvinnandet av sin, sitt, sina.

Men säg den som inte kan ändra sig. Därför ska dagens epistel handla om särskrivning, ett annars omtyckt klagoämne. För dyslektiker är det en svår sak, så mycket går att begripa. Men det tycks som om även icke-dyslektiker inte förstår problem komplexet (problemkomplex är ett dumt ord, men det fungerar bra som exempel). Ändå är det super enkelt! Man säger högt det man vill skriva och i detta fall blir det superenkelt. Super enkelt gör mången, men det är en annan historia!

Hittade f ö en bloggare, Pia Gyllin, som plitat ner en liknande, okomplicerad regel: Det hela är mycket enkelt: är det en sak är det ett ord. Punkt. Det finns ingen större hemlighet än så. En sak = ett ord.

Det finns dock knepiga fall där konsekvensen vacklar – om den funnits – och det gäller ord och uttryck som mittemellan/mitt emellan, alltfler/allt fler, igår/i går. I det senare fallet vidgår jag själv ett hattande beteende. Frågelådan hos Språkrådet erbjuder svar, sök på samma fråga som en vetgirig ställt: ”Hur vet man om ett uttryck ska skrivas ihop eller isär?” I svaret hänvisas dessutom till en annan frågeställares undran: ”Ska man skriva ihop eller isär flerordsuttryck som i dag/idag och mitt emellan/mittemellan?”

Det här Sbråkinlägget kom till efter ett meddelande från sjukvården: kunde jag tänka mig att ”ta en återbuds tid?” Hjärnans synapser började tralla på ”En vänlig grönskas rika dräkt”, och då börjar man ju undra. Men så kan det bli. ”En återbuds tid” låter poetiskt, men från sjukvården? Och i ”en grönskas rika dräkt” är inte ordet ”grönskasrika”. Men en svensk kan tänka sig adjektivet ”grönskarik”, eller hellre ”grönskerik”. Särskilt under november dagar.

Inte en Verdi-opera men väl en programmerardotter till Lord Byron

Det händer många nu för tiden: Man blir rasande, eller åtminstone upprörd, över resultat av fenomen man inte fattar ett dyft av. Här ett exempel från häromdan när en nyhetsnotis berättade om konstnärsroboten Ai-Da som fick 10 miljoner kronor för sitt utauktionerade porträtt av matematikern och en av fäderna till moderna datavetenskapen, Alan Turing. 

Konsnären Ai-Da med självporträtt. Leemurz, Wikipedia

Inte så att jag blev arg på Ai-Da, som inget rår för. Man blir inte arg på datorer på det viset, även om man ibland slår på dem, nej, inte slår PÅ dem, utan ger dem en tjottablänga. 

Men en viss ilska la sig som ett moln över ens annars klarblå himmel (mja). Utan att vara så insatt i skapande människors liv, slås man ändå av den njugga tilldelningen och inställningen till kulturell verksamhet.

Men ändå! Att man döper en robot till Ai-Da, det är väl ändå nån slags tribut? Till operakonsten? Och Verdis Aida? Fel, fel, fel. Men rätt kul visar en koll, för roboten har fått namnet av brittiska 1800-talsmatematikern Ada Lovelace, världens första programmerare. Hon var f ö dotter till en av de främsta poeterna inom engelsk romantik, Lord Byron.

Att en robot kan ”skapa” porträtt är inte förvånande, det var länge sen man slutade förvånas över vad ettor och nollor kan åstadkomma, och förresten har jag ingen aning om vad dessa uträttar. förutom ett par nollor. Men tillbaka till Alan T och ett test som bär hans namn, Turingtestet, vilket förklaras (av ”AI-bloggen”) som: "Tanken är att en maskin som klarar Turingtestet ska vara så bra på att imitera mänsklig kommunikation att den inte kan skiljas från en riktig människa i en textbaserad konversation.

För egen del besväras jag av att många helt vanliga, f d genomsnittsmänniskor börjat tala som datorer och liksom sprungit AI-världen tillmötes. Varför inte skapa det omvända testet där:

Tanken är att en person som klarar människotestet ska vara så bra på att imitera digital kommunikation att den inte kan skiljas från en riktig maskin i en textbaserad konversation.

Vårt modersmål: luddigt, suddigt och dimmigt, fast väldigt svängigt

Den språkliga arkeologi jag ägnar tid åt skänker samtidigt en viss självinsikt, jag måste vara korkad. Så här: Ibland är det svårt att avgöra vad som är värst med det språkliga bortnötandet. I denna blogg ryas ofta om mer eller mindre översatta lånord och -begrepp. Likaså skriks här om det moderna politikruk- och byråkratpladdret, d v s frågan lyfter, den här idén flyger, vi måste sätta oss ner och stå upp för saker, göra omtag och göra om samt göra rätt plus miljoner liknande klyschor.

Den skiten går att sucka åt samt bortse från. Värre är det när helt vanliga ord används på ett sätt som gör meddelanden och nyheter luddiga, suddiga och dimmiga. Rubriken hos en morgondrake löd ”Tecken på sväng i Kina – kan få enorma effekter”. Man måste dechiffrera som varande kokobello, se ovan. Vad är egentligen ”tecken på sväng”?

I ingressen står sen ”Klimathotet från Kinas utbyggnad av kolkraftverk kan vara på väg att minska. Mycket tyder på att utsläppsjätten är på väg att passera ’peak utsläpp’ – vilket kan få enorma effekter framöver”. Det går nog att gissa sig till vad som meddelas, men är det svenska?

Vid det nyligt timade valet i USA ojade jag mig över ”svängstater” (på engelska ”swing states”). Följande stycke ur en annan morgondrake (20 okt) visar hur ranglig den nutida svenskan är: ”När presidentvalkampen nu går in i slutspurten fokuserar kandidaterna på dessa ’swing states’ eller ’battleground states’ som de kallas på amerikansk politikerjargong. På svenska skulle man kunna säga svängstater eller slagfältsstater, eller mera korrekt, vågmästarstater.”

Allvarligt talat: Försiggår inte väldigt mycket på fler språk än ett (1) i svenska medier? Kanske följande tre (3): svenska, engelska och jargong (hos diverse olika kretsar i samhället)? Drabbar dessa tankar enbart mig? Det verkar ju faktiskt som om hela omgivande samhället (ett fåtal gamlingar undantagna) inte alls har några problem.

Samma drake (som senast citerades) publicerade även följande rubrik: Överläkare avbröt regionens pressträff: ”Det är helt katastrof”. Det är inte svenska utan borde heta ”det är helt katastrofalt” eller, halvanglifierat, ”det är en total katastrof” (”it is a total disaster”). Nu är den här överläkaren av utländsk härkomst och kan därför ha sagt precis som det står, det vore inte konstigt alls. Språket borde dock hyfsats till –andra lyckades omformulera sig!

Ironiskt nog handlar artikeln om att ett nytt journalsystem vid ett sjukhus varit omöjligt att hantera av olika skäl, bl a för att det var avfattat helt på engelska och att alla som skulle hjälpa till med systemet (de kallades för övrigt ”floorwalkers”) enbart talade engelska. Överläkaren hade rätt som kallade arbetet på avdelningen en katastrof och stormade ut.

Julens glada budskap förmedlas i år med personaliserade linjer!

När det sinar i ens digitala anteckningsbok – ja, ett Worddokument som klottrats i – så är det bara att ta en sväng runt huset för att hitta de analoga excerpterna. Här görs en blygsam jämförelse med hur man arbetat under tidernas lopp med enorma mängder av excerptlappar för att sammanställa den jättestora SAOB. De utgjorde alltså grunden: på dem stod uppslagsorden och vad som kunde tänkas höra till dessa glosor.

Mina motsvarande anteckningar ligger och dräller överallt, det är klotter på reklamblad, på tidskrifter, kvitton eller vilka små lappar som helst som ännu inte skrivits in i Worddokument. En av dessa anteckningar är ganska så ny. Det var en kulturpersonlighet (tv) som samtalade med en poet och sa: ”det finns en linje som går så här…”. En "rad" på engelska, en textrad eller sångrad, heter ”a line”.

Så här låter större delen av befolkningen, beroende på hur genomdränkt den samtidigt är i anglosaxiska språk. Den övriga delen tycker nog bara att man pratar konstigt. Som i följande kommersiella budskap (tv-reklam!) om en adventskalender. Nu skriker och lyser det visserligen översättningar samt nordamerikansk kultur över sådant, men tilltagen påverkar framför allt barn, eftersom de, i det här fallet, är målgruppen.

Alltnog. Här handlade det om en tomte som ”har fyra personaliserade meddelanden” till köparen av denna produkt. Ett antal snabba sökningar ger följande resultat: man kan nog på svenska säga ”personliga meddelanden”. Nätet har miljarders ”personalized gifts”, muggar, kammar, kuddar, nyckelringar som det står ”Lisa” eller ”Lasse” på. I kalendern önskar säkert tomten god jul till ”Kevin” eller ”Cassandra”. Läsaren har nog sett och hört en mängd gåvor av detta slag och som näppeligen överraskar någon nu levande människa.

I vilka språkliga sällskap vill man helst vara? Röda presidenters?

Det är lätt att bli knäpp i skallen av alltför ingående funderingar kring språket, dess roll och användare (visst ja, brukare, heter det nu). Man är väl vad som förr i världen kallades förläst. Egentligen användes ordet om dem som de flesta inte kunde förstå eftersom de (de förlästa) hade andra kunskaper i något än gemene man. Nu gäller det förstås inte undertecknad, det modernare ordet nördig är nog mer korrekt.

En slagning på "förläst" ger ett roligt resultat från SO, som är ”en deskriptiv definitionsordbok utgiven 2009 av Svenska Akademien; en ny utgåva utkom digitalt 2021. Den är betydligt mer detaljrik än den vanliga ordlistan (SAOL), då den innehåller betydelsebeskrivningar och många exempel på användning.” (Wikipedia)

I denna digitala utgåva beskrivs ”förläst” så här: ”som ägnat sig åt intensiva bokliga studier och där­igenom ofta blivit något världs­frånvänd, opraktisk etc”. Bokliga studier är att ta i, men kanske har ens ögon och öron blivit felkalibrerade av att vistas i en språklig djungel. Det som bättre beskriver saken (d v s mig) är som sagt odet ”nörd”. SAOL: ”person som har ett stort special­intresse och som där­för kan verka ngt enkel­spårig”.

Enkelspårig, varför inte? När man går djupt in i orden och grammatiken är det ofrånkomligt att även skärskåda sitt eget enkelspåriga språk. Går det att förstå? Kanske skulle man ge sig på ”automatisk skrift”? En sådan är ”en litterär metod som innebär att man försöker direkt återge vad som kommer fram ur det omedvetna eller från yttre krafter såsom andeväsen”.
     

Aha, andeväsen. Då blir det svårt även för en enkel nörd. Men här fortsätter beskrivningen: ”tanken är att ’skapa’ utan kontrollerande förnuft och utan estetiska och moraliska överväganden”. (de två citaten är från Wikipedia). Men det låter inte så lockande som när man i ungdomen första gången hörde talas om den automatiska skriften. Nu påminner det mer om en amerikansk f d samt nyvald presidents språkhantering.

För att upprätta sbråkbloggens något vimsiga stil är det bättre att benämna den ”inre monolog”, eller som det heter på utrikiska, ”stream of consciousness”. Då hamnar man automatiskt (!) i bättre litterärt sällskap än röda presidenters.

Inte lätt att förstå den som skriver, talar eller vevar med armarna

I går utlovades självkritik. Här är en portion. Genast ska sägas att detta inte är någon variant av den kinesiska självkritik som andra s a s tvingade en att genomgå. Nu är det ändå svårt, av olika skäl, att uttala sig om just den kinesiska sysslan, men min egen självkritik har också väldigt lite att göra med miljarder nutida psykologtips och allsköns KBT-läror (sa inte att ALLA är fel!).

Men mycket i genren är jolm och inte rekommenderbart. En terapeutisk inrättning säger: ”Försök att stötta och uppmuntra dig själv när du möter svårigheter. I stället för att bli självkritisk och 'straffa' dig själv när det inte går som du tänkt, ta ett djupt andetag och slappna av”. OK, för många ligger det något lite i det, men det är inget för oss allvarligt självkritiska!

Efter förrförra Sbråkinlägget inträffade nämligen något som händer ibland. Jag råkar läsa texten efteråt och tanken återkommer: ”Så konstigt jag skriver”! Det här är allvarligt menat, ibland förstår jag inte hur jag tänker. Eller vad och varför. Logiken kan halka efter när huvudet går för fort. Det är kanske inte bokstäver enbart i ens texter, det kan vara lite bokstäver i en själv också (skrev jag i går). Ska man låta bajgonns vara bajgonns, det vore enklare.

Men man måste se det från läsarens sida: hur ska den förstå nån som blandar neandertalare och klockor lite hipp som happ. Å andra sidan lär mycket går förlorat i skrivet språk eftersom kroppsspråket sägs spela så stor roll. Men hjälper det hur man ser ut när man babblar på om flera olika saker: det kanske skulle bli ännu värre?

Hur som helst är jag inte bara självkritisk utan väldigt nyfiken också och googlar ordet ”kroppsspråk”. Och HAHAHA, som mycket annat är snacket om det en överdrift och myt! Säger i alla fall sajten Framfot, som även vill att man prenumererar på ”Framgångsmagasinet”. Då osäkrar man sin pilbåge och lägger sig i skydd ett tag. Men samma sak berättas på en mängd andra ställen, och det är inget nytt. Leta på ”kroppsspråk" och läs om hur myten uppstod!

Som om alla ens tillkortakommanden inte vore nog: egna engelskan ligger ibland överst och föreslår ”låt bajgonns vara bajgonns”! Originalet, ”let bygones be bygones” kan ha en mängd svenska översättningar beroende på sammanhanget: ”Låt svunna tider vara (skit alt strunta i det som varit), begrav gamla synder, glöm gammalt groll, glöm den snö som föll i fjol”.

Låg hastighet och hinder i vägen: använd då tjugo-i-fyra-greppet!

Hur man talar om klockan var på tapeten i gårdagens inlägg. Det finns andra aspekter av tidsangivelser som virvlat runt i undertecknads skalle några år. Vi som fick lära oss tiden av och på analoga klockor har en kunskap, känsla, kanske, som yngre inte kommer att erfara. De får väl annat av den här världen, men det är svårt att veta vad.

I alla fall: jag har tidigare skrivit om de första gångerna moderna fenomen dykt upp i omgivningen. En sådan var en gubbe som talade i mobiltelefon – då helt nytt för mig. Minnet är fastetsat: vi satt i en tågkupé och gubben var viktig. Det förstod man av hans höga röst och alla länder hans firma ”körde på”. Hur det nu såg ut i verkligheten var svårt att föreställa sig: ”Vi kör på Spanien och Tyskland”, meddelade han personen i andra änden av luren – och oss andra i kupén. ”Lur” finns inte längre, även om man kan höra ungdomar (som en lattjo språkdetalj?) kalla mobilen för ”luren”.

Ytterligare en-första-gången-jag-hörde-eller-såg-nåt-nytt. Vi var ett antal obekanta som stod i en hiss. En person ställde frågan till oss alla: ”Vet någon vad klockan är”? En ung kille svarade "13.10" och det lät ovanligt och komiskt. Naturligtvis skedde det här i en annan era, men det gick att räkna ut där och då (mitt favorithatuttryck) att detta var slutet för de läro- och leksaksklockor (stora!) vi utsattes för som barn i undervisningssyfte.

Frågan är hur kommande släkten ska uppfatta en beskrivning som att ”man ska hålla händerna tio-i-två på bilratten”. Å andra sidan, om man googlar ”tio i två” kan man hos Mekonomen (m fl ställen), få läsa att greppet inte funkar bra i dagens bilar med krockkuddar: "Undersökningarna har anvisat att man istället ska hålla ratten i ett kvart-i-tre-grepp – eller rentav tjugo-i-fyra-grepp om man kör i låg hastighet och har många hinder i vägen". De gamla klockorna är alltså ännu användbara, om inte för tidsangivelser, så för positionsditon.

Egentligen hade jag tänkt klaga på mig själv som skribent, men tiden kom i vägen, så det skjuts upp i vanlig ordning. Det är inte bara bokstäver i texten, det är lite bokstäver i en själv också.

Vilket språk var neandertalarnas, och hur ofta slog deras klockor?

Så roliga saker man kommer på om man inte har höga anspråk på underhållning. När man tittar på ordet neandertalare och dess bestämda form neandertalaren samt – detsamma i plural – neandertalarna, kan man få för sig att de talade neander. Men så var det inte (vad man vet), deras namn kommer från platsen där de hittades, Neanderthal. 

Äldre släkting. Wikipedia

Neanderthal hette något annat före mitten av 1800-talet och dessutom, vid en senare stavningsreform (runt 1900), togs h-et bort och namnet skrevs Neandertal. Det märker man inte på nätet där många håller fast vid den äldre stavningen med th. Tyskans der Tal (eller Thal, då) är vårt svenska dal och i just ”Neanderdalen” hittades för inemot ett par hundra år sen fossil av våra förfäder, som levde några hundratusen år före oss. Kanske borde vi kalla dem neanderdalare. Vad och hur de talade vet ingen. Wikipedia skriver:

Både anatomiska och genetiska rön tyder på att neandertalarna hade åtminstone någon form av talat språk. Hur komplext deras språk var är dock omöjligt att säga säkert. Känt är att neandertalarna hade genen FOXP2, som har betydelse för språkutvecklingen, och särskilt den grammatiska förståelsen.

För min egen del har inte FOXP2 slagit igenom, men en härm-gen kan lära en att tala och skriva skapligt utan att för den skull begripa den abstrakta grammatiken. Detsamma är fallet med matematik, man klarar de fyra räknesätten. Däremot blir det värre med sinus, cosinus och partiella differentialekvationer.

Klockan kan man också. Så pass att det låter konstigt när en programpresentatör i radio säger: ”Klockan slår nu 12.44”. Men vad vet man, kanske neandertalarnas klockor slog varje minut.

Man misstänker att neandertalarna också tärnade upp grönsaker

Något mystiskt vilar över adverbet, eller snarare verbpartikeln, ”upp”. Om jag har rätt (50-50!) så var upp-et med bland de första småord som snabbt började omhuldas och användas i svenskan för några decennier sen. Många äldre minns särskilt ”starta upp”. Sen kom ”öppna upp” och fler som är svåra att fiska upp (haha) ur minnet.

Svenskan har väldigt många s k partikelverb med ”upp” som partikel: lägga upp, sätta upp, skiva upp, skriva upp. Det finns dock ett finlir i upp-andet, vi slår upp (igen!) det på Wiktionary, kallad ”den fria ordboken”, som berättar att detta "upp" beskriver något av följande: 1) från liggande till stående läge. Exempel: Hon satte sig upp. Klockan är åtta, dags att kliva upp. 2) från slutet till öppet läge. Exempel: Dansösen rev upp hela kjolen på en spik.

Sen kommer det komplicerade: 3) allmänt perfektiverande verbpartikel - i denna användning ibland utbytbart mot ned eller ner. Exempel: Vi delade upp päronen mellan oss. Vem skall ringa upp honom? Jag har skrivit upp det i anteckningsblocket (även: skrivit ned eller skrivit ner ned samma betydelse).

Perfektiverande? Här måste en annan instans anlitas. SAOB klassar ordet "perfektiverande" som språkvetenskapligt (förstås!): ”om verbforms aspekt eller aktionsart: angivande ett fullbordande, ett inträdande, en vändpunkt, en övergång, ett resultat o. dyl.” Det vore att ta i att ropa JAHA, PÅ DET VISET! Förklaringen överlämnas till dem som är kapabla att förstå.

Ursprunget till dagens drapa fanns i ett recept som föreslog att man skulle ”tärna upp” brödet. Den urgamla språksjälen hoppade högt: ”tärna upp”? Visst låter det någorlunda bekant, men ändå fel, såtillvida att undertecknad enbart ”tärnat” saker utan minsta ”upp".

Och här kommer nåt konstigt. Ordböcker (av skapligt seriöst slag) ger enbart ”tärna smör, rödbetor, äpplen” och annat tärnbart. Engelska verbet tycks vara ”dice” (samma som substantivet för ”tärning”) och här föreslår även engelska ordböcker ”dice the butter/beetroots and apples”, likaså utan ”up”. Letar man utanför dessa lexikon tärnar folk upp grejer hej vilt, såväl de svensk- som engelskspråkiga. De senare använder alltså ”dice up”. Är längtan efter ett ”upp” lika stark i andra länder, är det en neandertalgen som talar? Och vill tärna upp?

I huvudet sjunger gamla poplåtar att man ska släppa ner sitt hår

Ägnade lite tid ytterligare åt uttrycket från i går: ”samma samma”. Många verkar vara inne på min åsikt, att det borde heta ”samma lika” på svenska. Man hittar rätt många av den frasen på nätet, däremot mindre av engelska ”same same” (utan den tydligen ”thailändska” varianten som fortsätter ”but different”), men det är näst intill omöjligt att tolka ord, begrepp etc i den textsmet som vår tids digitala framgångar vispat ihop.

I slutändan bestämmer och skapar varje individ sitt eget språk, ett tidigare mer enhetligt dito lyser allt starkare med sin frånvaro. En del av oss äldre använder en del vändningar som började som slang och etablerades allt mer för att sen tyna långsamt bort. Många ungdomar förstår inte "pjuck, plånka, barr".

Det var också i kraft av ålder det gick att tolka en skribent som uppmanade (det gällde sport eller en konsert) folk att ”släppa ner håret lite”. Det klingar av gammaldags poplåtar i ens skalle och de sjunger sånt som ”let your hair (hang) down”. Nån gång gick det väl även upp för en del av oss att det inte handlade om det rent konkreta ”släppa ner/ut håret”.

Om uttrycket ännu används vete tusan, men i Cambridge Dicitonary står det först om ”let your hair down” att uttrycket är ”old-fashioned, informal”. Innebörden beskrivs så här: ”to allow yourself to behave much more freely than usual and enjoy yourself.” Förr (och kanske även nu) har det hetat ”släpp loss, lite, vetja”. Till exempel.

Sbråk släpper aldrig loss utan vandrar oavbrutet och mödosamt på språkets smala väg, den väg som till helvetet bär (hoppsan, där kom forntiden och klippte till igen!). Nå. Efter att ha hört tusentals som ”vaknar upp” när de bara menar ”vaknar” utan att ha legat i en dvala som de vaknar upp ur, kunde ännu ett upp-ande-beteende läggas till mina övriga samlingar.

Men detta får vänta till imorgon. Man är väl smart och vet vad klipphängare innebär för att hålla spänningen vid liv.

Vad skulle döda ha sagt och tyckt om de levat? Samma samma?

Man måste ibland ställa sig på de dödas sida. I dag börjar inlägget med det som ofta är lika förfärligt som språkets yttre (dess form), och det är innehållet. Tycker jag alltså, är bäst att tillägga, likt public service: för det finns ju andra som tycker annat! Det rör ändå just ett radioprogram i dag, ett som jag snabbt stängde av eftersom det inledningsvis beskrevs på ett rätt så dumt sätt med knepiga spekulationer.

Dessa gällde visserligen fiktiva personer, men ändå! Här misstänks att Karl-Oskar och Kristina (Vilhelm Mobergs utvandrare) ”hade röstat på Trump”. Nu lyssnade jag alltså inte på programmet, så någon liten brasklapp ska väl hållas upp (eller vad man nu gör med dem), men själva idén är ändå befängd.

Första gången det här slog mig var när någon, ett antal år efter Tage Danielssons död, hade mage att säga: ”Så här skulle nog T D ha sagt”. Den som levt några år vet att vissa förutsättningar för vad man tycker ändras och rubbas på. Det kan ske av yttre förändringar, större eller mindre: personliga ställningstaganden kan inte alltid vara ristade i sten.

För en del människor är inte livet, åsikter, känslor samma samma alltid. Nej, det där var inget språkligt förbiseende, man hör det gång efter annan, och nu var det en journalist som skrev att något var ”samma samma”. Sånt kan få en att börja tänka. Visst har svenskar ibland sagt ”samma lika” för att lite småskojigt betona att något är exakt likadant?

Ja, och vad säger en ens tankar då? Jo, ofta hör man även ett engelskt uttryck: ”same same but different”. Här tar något intressant vid när man söker efter det: uttrycket sägs mest användas i Thaliand! Exemplet som ges är (på flera ställen, t ex i Urban Dictionary) att en kund frågar en försäljare: "Is this a real Rolex?" och försäljaren svarar: " Yes sir, same same but different".

Utan att ha annat på fötter än en gammaldags och utgången språkkänsla, anser jag att ”samma lika” vore bättre än ”samma samma” som ovan nämnde journalist skrev.

Citat om bakfoten och konstiga mullvadar på ryggen, AI, hjälp oss!

Visserligen är mullvadar inte så stora, men på ryggen vill man inte ha dem. Bild: Dieder Plu, Wikipedia 

Vanligen och för det mesta, sysslar sbråkbloggen med de mer relevanta och allvarliga problemen som dyker upp i nutidssvenskan. Men det är svårt att låta bli roliga felöversättningar och andra lattjolajbansformuleringar. Ofta skriver jag ner sådant utan att notera eller minnas källan, och här är ett par sådana. Den första: Hon skapar roligt innehåll om böcker.

Den typen av mening är kul så det räcker, men med vetskap om hur underlig världen är googlar jag orden ”skapa innehåll”. En översatt sida på Wikipedia säger att ”innehållsskapande omfattar olika aktiviteter, inklusive underhåll och uppdatering av webbplatser, bloggande, artikelskrivning, fotografi, video, onlinekommentarer, konton i sociala medier och redigering och distribution av digitala medier”.

Det finns m a o även de som skapar roligt innehåll om innehåll, eller hur man ska uttrycka saken. Man känner sig enkel, men nästan bra till mods av allt man inte förstår. Nästa skojighet fanns på en AI-app om hudåkommor. Det verkar som om exempelmeningen (dagens andra) skickats in av en person (alternativt är påhittad) till denna app och där stod: Jag ville berätta att jag såg en konstig mullvad på ryggen på min bror och jag kollade det med …/.

Problemet för såväl svenskans som den artificiella intelligensens vidkommande i detta fall är att engelskans ”mole” kan betyda såväl ”mullvad” som ”leverfläck”. Men det här ska väl AI snart klara av. Vem vet, kanske är man behjälplig bara genom att skriva om saken här? Det är mycket man inte kan räkna ut med örona. Och för guds skull, AI: ”räkna ut något med örona” måste hanteras försiktigt, annars kan det bli fel.

Det skulle komma mer här, men eftersom bloggarens hjärna kokat över får det anstå till morgondagen. Och på tal om det skrev Lorenzo de’ Medici följande ”Gör dig glad, men skynda bara, morgondagen känner ingen”. Fast på italienska. På något ställe påstods Cristiano Ronaldo ligga bakom citatet. Det är farligt att googla.

Vi är många som inte har mycket att säga men ändå gör det

För att ha insikter om att det är svårt att ha bestämda åsikter om NÅGONTING är man förvånansvärt babblig. Men vad göra, det är allas vår lott. Mja, förresten, många vet inte hur fastnaglade vi är lite till mans i vår egen tid och vårt eget rum. Och varför börjar man tänka på en sån sak? Jo, man läser andra tvärsäkra åsiktsmakare. Som exempelvis Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen, där han i en DN-krönika meddelar följande om du-reformen:

Det finns en föreställning om att Sverige skrotade tilltal med ni och unisont gick över till du på 1960-talet. Så var det inte. Visst växlade den stora majoriteten över till du. Men trots du-reformens genombrott levde ni kvar i en del sammanhang.

Det eventuella ”ni” som A S påstår ”levde kvar” förde efterhand en rätt tynande tillvaro. Klart man inte kan säga att hundra procent av invånarna slutade med ”ni”, men personligen, och ett kvarts sekel yngre än A S, minns jag nästan inget niande alls efter 60-talets slut. Vad som däremot hänt är att bruket av ”ni” snarare återuppstått.

För ett par, tre decennier sedan började folk i allmänhet – kanske dock mest varianter av medelklassen – anamma det som tidigare varit de än ”högre” klassernas bruk av vanor som hade med mat, vin, golf, kläder, vett och etikett att göra. Förstå detta rätt: människorna dessförinnan var inga slarviga sluskar, men oj, vad de (vi) plötsligt började värdera annat i livet. Ytan blev viktigare och viktigare i nya egocentrerade tider.

Personligen har jag länge suttit med tappad haka (flera stycken, egentligen) de senast gångna decennierna. Och då måste man ju ändå anses vara ett vittne, åtminstone till NÅGOT, om man nu känner av en tydlig förändring. A S fortsätter att kommentera nuläget så här:

Ni används i synnerhet i servicesituationer och till främmande personer. Dessutom tycker yngre i betydligt större utsträckning att ni är artigt medan äldre ofta uppfattar det som nedlåtande. Den negativa synen på ni är en kvarleva från tiden före du-reformen när det var ett tilltal som främst användes uppifrån och ner i den sociala hierarkin.

Åter tillbaka till mina tankar: ”Ni” låter i mina öron tillgjort och larvigt, men påminner inte om några hierarkier eftersom jag personligen och som mycket ung – när du-reformen tog fart – inte kände av dem så starkt.

Vad det här inlägget försöker säga att det kan vara vanskligt att tala om flydda dagar samt vad de som levde då tänkte och tyckte. Det gäller också de ännu levande som var med om turerna kring "ni" och "du". Att de unga i dag anser niandet vara artigt är fullt möjligt, men vad de i övrigt tycker om/känner inför ”du” respektive ”ni” är svårt att veta.

Faller för jämnan i försåtliga fällor trots försök att förhindra dem

Att det äter sig in är otäckt. Man måste skita i det, men det kan bli skrämmande. Störst problem erbjuder de enkla orden och deras möjliga kombinationer. Ta det enkla ”gå efter någon”. På svenska innebär det dels att man ”går och hämtar” någon: ”Gå efter Lasse, det här kan han säkert”. Dels kan det handla om en position: ”Jag gå efter Susanne här på stigen".

Och så har vi den engelska importen ”gå efter” som kan betyda ”jaga, ge sig på, följa efter, försöka få tag i” med flera. Här ett citat ur en tidning i den verkliga världen: ”Jag tycker nog att man i första hand ska gå efter dem som är mer drivande i brottsligheten”. Kanske har jag fattat fel, men man hör då och då detta ”go after” i engelskspråkiga filmer när det handlar om att jaga en skurk eller liknande.

I en sms-konversation häromdagen skulle vi, ett par stycken, bestämma tid och plats för att gå ut och fika. När vi var överens svarade en av kompisarna ”can’t wait”. Det är, ifall någon missat den saken, ett uttryck för glädje över vad som bestämts och att man önskar att ögonblicket för denna fikastund redan vore inne.

Den mest relevanta översättningarna är ”jag kan inte ge mig till tåls, jag kan knappt bärga mig, jag längtar/tills vi ses/”. Det senare är mer lämpligt vid romantiska möten: är det kompisar som ska träffas låter nog längtandet lite överspänt. Grundbetydelsen kan förstås sägas vara ”jag kan inte vänta”, men nu är det så här det står till med särskilda uttryck som alla språk är fulla av och som inte alltid kan översättas ord för ord.

För vaddå ”jag kan inte vänta”? Det kan/måste man vanligen. Om någon däremot säger ”I can’t wait all day” – ja, då betyder det på svenska det enkla ”jag kan inte vänta hela dan”. Kanske hittar AI på nåt sätt att överlappa dessa glapp, vad vet man i dag? Men det blir nog ett grovt förenklat mänskligt kommunikationssätt, så hjälp oss alla milda makter.

Rädslan för språklig påverkan slår emellanåt undertecknad, och det som hände i dag, ska nu beskrivas. Vi satt i en bil och glodde på gps-en, men för det område som var målet kändes den föreslagna  riktningen felaktig. Då sa min egen röst: "Vilken konstig [dörekkschönn]". Rösten kom från en som tvingas bli ödmjukare för var dag som går. Ingen kommer undan. Än värre var det amerikanska uttalet, föredrar man brittiska varianten (jag), så heter den [dairekschönn]. Fast på svenska säger man som sagt ”riktning”. OMG m a o.

Något om mode samt även om ode, som det till en grekisk urna

Fortsätter kasta upp fynd på utgrävningsbordet. Eller vänta nu, hur menar jag? Det arkeologiska i bloggen skulle ju bestå av de gamla svenska ord och begrepp vi använde förr för det som i dag sägs på engelska. Jamen, kalla det nutida utgrävningar, då. Dagens exempel kan komma från vem som helst, det är inte alltid som sagespersonen tagits med i mina anteckningar. Nu börjar vi:

”Det är bra för att deala med de vi har omkring oss”. Sa någon och det visar sig drälla av formuleringen ”deala med” när man letar på internetet. Varje gång man tänker en längre stund än en sekund på såna här engelska glosor som flyger runt och ur oss lite till mans är det väldigt underligt. ”Deal with” erbjuder inga problem att översätta till svenska: "hantera, handskas med, ta hand om, sköta, behandla” med flera möjligheter.

 

Keats teckning av en urna.
 Wikipedia

”Nu är man i katastrofmode, vi får ta en sak i taget”, yttrades av någon som var med om svåra händelser. Sånt kan bli knepigt, det var inte mode, som i klädstil, personen menade – trots att det uttalades så – utan det engelska ”mode”. Detta kan närmast översättas med ”läge”, men det finns som vanligt fler möjligheter: ”position, ställning”, bland dessa.

Lustigt nog hörde jag samma dag någon prata om det ovanliga ”ode”. Och det komiska i kråksången var att det uttalades på engelska – [öud] – när ordet på svenska utsägs precis som det skrivs, ”ode”. Wikipedia beskriver det som

en högstämd lyrisk dikt till för att hylla något eller någon. Ursprungligen var den rytmisk men orimmad, i likhet med all klassisk litteratur från antiken. Denna grekiska form av hyllningsdikt framfördes som ett ackompanjerat recitativ.

Här nämns också några kända oden, bland dem ”Ode till en grekisk urna” (1819) av den brittiske poeten John Keats. 

Jähäpp, det var dagens skörd.