Tillbaka till allvaret. En enkel liten mening satte igång en ganska så banal men talande tankekedja. Det var, som så ofta, en radioreporter som (i ett program om ”Norges oljemiljarder”) yttrade något som lät både lattjo och vanligt: ”Det här var Norges bästa julklapp ever”. (Man talade om när fyndigheterna s a s växte i omfång).
Varför lattjo? Jo, det låter alltid amusant när ett främmande ord trycks in lite apropå. ”Vanligt” kan man kalla det eftersom det främmande ordet så ofta är engelskt. Hur många gånger har man inte hört detta ”ever”? Och i värsta fall sagt så själv, beteendet smittar ju som bekant. Det finns många exempel på ”bästa matchen/kakan/låten ever” om man googlar.
Lika vanliga är ”vackraste/ballaste/fulaste”, d v s andra superlativer, följda av EVER! En smula måste man fundera över varför det verkar vara så självklart. Vi har ju ett ord som ännu torde vara bekant för kreti och pleti: ”någonsin”. Eller ”nånsin”, när man skriver som jag. Under "etymologi" i SAOB framgår att det förekommit sen forever (höhö), det är ”fornsvenskt”.
”Ever” sägs i ett engelskt etymologiskt lexikon ha okänt ursprung samt sakna tydliga släktskap med andra germanska språk. Jahanähä. Annars kan vissa ord vara så lika att det inte är konstigt att de kolliderar: ”bästa” och ”best”, exempelvis. Om då ett vanligt uttryck har vissa likheter till någon del kanske det är lättare att även sno över andra delar?
Säger man på engelska ”best book ever” blir det väl lätt ”bästa bok ever” på svenska. ”Vår” efterställda bestämda form (-en i boken) är också ute och jazzar, man borde snarare säga ”bästa boken ever”. Om detta, kom jag just på, handlade ett inlägg i bloggen så sent som för några dar sedan, 24 november.
