Foge-s-et har varit i bloggens fokus nyligen, den 23 oktober. Där finns tips om ställen där man kan lära sig mer om saken. Rätt skojigt att just jag sitter och tipsar om sådant, med tanke på att jag ytterst sällan följer den sortens råd.
Men denna gång lydde jag de egna råden och läste om (inte ”läste om”, utan ”läste om”) vad de förträffliga Språkkonsulterna.se säger om saken under rubriken ”Tre regler för foge-s i sammansättningar”. Anledningen till denna omläsning var gårdagsinläggets ”en återbuds tid” och ”en grönskas dräkt” (som samma dag var svar på en fråga i På spåret, tänk så det kan bli). De båda fick mig att undra om det eventuellt fanns någon genitiv (beträffande foge-s-et) som låg och skvalpade i forntiden.
Detta tar Språkkonsulterna upp, de citeras här: ”Ibland säger också någon att s:et skulle vara genitivattribut, alltså att det skulle beteckna ägande, och att chefsinstruktör då skulle betyda chefens instruktör”. Men de avvisar en sådan förklaring med att ”reglerna kring sammansättningar är ganska få och oftast är det slumpen som avgör om sammansättningen får ett s, eller inte”. De säger sig vara säkra på att det ”lilla s:et inte är ett genitivattribut”. Men brasklappen (vi har alla stora förråd av sådana) kommer: ”Det är århundraden sedan vi använde s:et i sammansättningar av den anledningen”.
I vilket fall som helst ger konsulterna sina ganska enkla tre regler för foge-s att slå ens eventuella motståndare i skallen med. Fast i dag, i den mest individualiserade av tider, gör man som man vill, det är lätt att glömma. ”Gör vad du vill, ska vara enda lagen” troooor jag ett citat ur en missförstådd svensk roman, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, lyder.
Men inte heter det krigsföring, skogsvaktare och busshållsplats utan krigföring, skogvaktare och busshållplats!
