Om helgon, skurkar, vanligt folk, frälsta får och förtappade själar*

Den sista måltiden av Simon Usjakov (1685). Alla Jesu lärjungar utom Judas Iskariot räknas som helgon, och brukar därför avbildas med gloria. (Wikipedia)

Mitt antivirusprogram talar ibland till mig på ett språk som är allvarligt, högtidligt och lite skrämmande. Så här kan det låta: Dessa reliker kan innehålla säkerhetshål som hotar din säkerhet. Jag upprepar nyckelbegreppen i detta korta meddelande: reliker, säkerhetshål, hotar säkerhet. Herregud, dessa fyra ord skulle kunna vidgas till en fantasy-roman där huvudpersonen hotas av urgamla helgon som går igen och blir lurad ner i ett säkerhetshål, lite som Alice i Underlandet och hennes fall genom kaninhålet. ”Reliker”, tänker man, ”hm”. Hummandet bollas vidare till Wikipedia som skriver:

Reliker kallas kvarlevor eller föremål som kan knytas till helgon. Ordet härstammar från det latinska ordet reliquiae som betyder kvarlevor och som är en form av verbet relinquere som betyder lämna kvar

Cambridge dictionary säger om ”relic” att det betecknar ”ett föremål från det förgångna”. Kontaktar en översättare som kallar det ”vanligt förekommande” i såna här dator- och virussammanhang. Bättre förmår jag inte beskriva, men det dräller av engelska ”relics” i branschen (om man googlar). Bland vad man vill tro är mer traditionella betydelser av ordet nämns bl a (förutom relik): lämning, fragment, minne.

Hur som helst tycks engelskan ha föst ordet längre in i den bildliga sfären än svenskan gjort så här långt. Men visst händer det att man skämtar till det och hänvisar till de ursprungliga helonlämningarna. Vi var några gamla kompisar som brast ut i minst lika gamla sånger (efter ett par glas) och någon föreslog att vi skulle bilda en sånggrupp med namnet Relikerna.


*Rubriken är en partiell stöld ur texten till låt av Kjell Höglund, en av våra främsta artister i musikbranschen