Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) är sedan 1931 ett statligt svenskt varnings- och informationssystem som utgörs dels av ett utomhuslarm i form av en tutande tyfon, populärt kallad "Hesa Fredrik", dels av meddelanden i radio och tv
(Tyfon, inom parentestecken, betyder antingen ”tropisk cyklon”, virvelvind, eller ”tryckluftsdriven siren”.) Förutom det mer eller mindre allvarliga tutandet är luften full av ljud som ofta är avsedda att vara någon slags kommunikation. Vid undertecknads skogspromenad idag hände något som antagligen inte alla är med om: deras uppfostran/anständighet/genans hindrar dem. Nu måste tilläggas att promenaden begicks (!) på bonnlandet där ingen mänsklig varelse syntes till. En korp kraxade ovanför huvudet – det kan förresten ha varit vilken kråkfågel som helst – och det var svårt att hejda impulsen att svara den: KRA-KRA. Lite larvigt kanske, men man är väl inte den enda.
Korpar och andra (mer skönsjungande) fåglar må vara, det finns en modern kommunikation som blir allt svårare att tåla med åren. Och just den kan gå under rubriken pling och plong. Det gäller den bakgunds”musik”, muzak, som är ett av många nutida miljöproblem. I början kallades den hissmusik, men den har tagit allt större områden i besittning.
I dagarna kommer en sån här musikterror att börja. Kunder i varuhus ska plågas, för att inte nämna de stackare som jobbar där. Det finns en del av befolkningen som gillar bjällerklangandet, och det brukar vara den del som inte har så väldigt många år på nacken.
De senare, de med år på nacken, brukar också protestera mot dekorationsmusik i radio och tv. Till dokumentärer eller liknande program kan en sådan ljudprydnad förstöra mycket av programmens avsikt. Nu senast var det ett inslag där ett plötsligt och sprött plingande fick två samtidiga radiolyssnare att sluta lyssna för att i stället lystra: ”Är det min telefon som ringer? Är det din? Eller vänta, det är nog Skype som klåjnkar i vardagsrummet. Nej, förresten, det kan vara Hemglass som svänger in från stora vägen.”
Det här musikillustrerandet tycks irritera många äldre, man läser insändare, hör dem som ringer klagomurar (”Ring P1”, t ex) med samma kritik: Det är mycket svårt att koncentrera sig på berättelsen, teaterstycket, eller vad det nu gäller. Erfarenheten säger dock att inget kommer att ändras förrän de som ”har hand om’et” själva drabbas av just denna erfarenhet. Och då har de inte längre ”hand om’et”.
