Tvätta ett språk – värre än att tömma en sjö med hjälp av en sil

Vi är alla barn av vår tid, men har man vuxit upp i en annan än dagens är det konstigt att i hög ålder tvingas att bli ett barn av den tid som är nu. Ettor och nollor har, trots sin litenhet, kommit att styra våra liv. Det är utmattande och en daglig chock. Mer om tysk-rumänske författaren Paul Celan, utlovades i går. ”Jo, tjena”, som ungdomen i 50-årsåldern säger.

Det går inte att tro sig kunna fånga något alls i ett fåtal ord när nätet blivit ett hav och varje person, företeelse och händelse finns omskrivna i mängder av texter och kommentarer, fler än riskornen på schackbrädet, eller havets plankton.

Men det var ändå intressant att försöka förstå något av en person som handskades med tyskan på ett så konsekvent, medvetet och smärtsamt sätt. Anledningen var att återerövra det språk som skändats i grunden av nazisterna. Celan hade, kan man säga, ett flertal andra språk att arbeta på och med, men tyskan var modersmålet och det han kände sig ”sannast” på.

Trots att det är futtigt citeras här ändå något av allt som skrivits om Celan. Bland annat finns beskrivningen av hans tyska som ett instrument ”som han knådade, bröt ner, förvrängde. Han skapade nya ord och utvecklade en poesi som inte kunde jämföras med något från tiden före andra världskriget eller efter”.  Särskilt många texter är från 2020, hundra år efter hans födelse. I en artikel som publicerades i ett flertal svenska tidningar, skriver Thomas Kjellgren, författare, poet, översättare:

Det som kännetecknar Celans tidigaste diktning är ett surrealistiskt rikt bildspråk, det som han kallade ”denna ordlekarnas härliga tid”. Men den präglas också av begrepp som Vallmo och Minne, som också en av de tidiga diktsamlingarna heter. Efter ett par längre diktsviter, ”Trångföring” och ”Dödsfuga” blir dikterna allt mindre flöde och de får mer av en ordknapp och nästan skulptural resning. Allt detta som blir Celans unika tilltal. Dikten har blivit en viktig, existentiell ANDNINGSVÄNDNING, för att använda titeln från den centrala samlingen från 1967.

Kanske är det en orättvis och/eller oanständig jämförelse, men om nu diktare och tänkare får slita hårt för att ta tillbaka sina modersmål från diktatorer, despoter, tyranner – hur får vi nu levande tillbaka vårt funktionella och vackra språk som vi själva varit med om att förstöra?

Hur besudlat kan ett språk bli? Kan det ”räddas” av användarna?

Det är viktigt att påminna sig själv och andra om hur kul man kan ha med språk (lyssna på barn när de går loss!). De börjar bli mer tunnsått med skojet eftersom våra sätt att uttrycka oss individualiserats så in i bänken. Under kort tid. Nu skulle förstås ingen se en som ett sanningsvittne, men det måste sägas: komiker är sällan lika roliga som förr. Det handlar mest om att våga vara extra-snuskig (märkligt nog en vana hos många kvinnliga humorister), chockerande och gärna otrevlig. Så att man spräcker livstycket, som det en gång hette.

När en sån känsla drabbar även dem som i likhet med undertecknad inte är särskilt salongsfähiga eller skraja för att ta i – ja, då är det dags att hålla upp ett par varningsskyltar. Apropå det: hand i hand med den tråkiga humorn går den själlösa tv-reklamen. Branschen kunde att förutom säljande även vara underhållande. Ett tråkigt nutidsexempel är mobiltjänsten ”Vimla” som profilerar sig med en person som står och skakar. Är det ordet ”vimla” som man försöker skoja med så är det nog mer fel än långsökt.

Vi flyttar oss till de riktigt farliga hjärntvättsverksamheterna. I en OBS-essä (P1) häromdagen, beskrev Jimmy Vulovic, lärare vid institutionen för kommunikation, Lunds universitet, hur orden användes som vapen för att förbereda det nazistiska maktövertagandet i Tyskland förra seklet. Sånt sker smygande och problemet är att när ett språk börjar förändras kraftfullt, oavsett syfte, men ofta som led i ett maktövertagande, vet demokraten i en ”att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord”. Vulovic säger att

långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har /…/ orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription.

Dött blev mycket riktigt det tyska språket för många författare och poeter. Efter krigsslutet ansåg en falang att tyska inte längre kunde användas. Filosofen Theodor Adorno (1903–69) formulerade saken som att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Andra tyckte snarare att det var ett måste att ”ta tillbaka” språket.

En som förfäktade detta motsatta beteende var tysk-rumänske poeten Paul Celan (1920–70). Mer om honom och lite annat i morgon. Det blir bara åsikter om sånt många känner till och det är bäst att påminna om för vem denna blogg skrivs främst: Mig själv. Vi kan kalla den ett försök att i bästa fall behålla en viss grad av mental friskhet.

Lite fredagsmys med grisdeg och annat vi människor kan behöva

I går förutskickades en text om hur nazisterna knådade språket för att anpassa det till en ny ”verklighet”. Och det som hände därefter. Men innan jag sparkade i gång (mja) hjärnan för den uppgiften kastade jag en blick på dagens Dagens Nyheter och rubriken "Madeleine är näringsidkande grisch för Sverige i tiden". Man må säga (som Kalle Stropp ofta utbrast på sin tid) att det väntas mycket av en läsare i dag.

Försökte hejda eftersökningsimpulsen, men prövade ändå att konsultera delar av internetet. Ordet finns inte, som var och en förstår, i någon ordbok. En av de ”svenska tre” försökte hitta på något (som inte heller fanns): "förslagsprogrammet" skapade förhoppningsfullt "gris-deg”.

Grisch är tydligen inte engelskt (och stavningen antyder tyskt), men Wikipedia, som utgörs av alla oss ”språkbrukare”, ger besked: ”Grisch-stilen handlar om att klä sig snyggt och klassiskt”. Se där på fan, häpnadsväckande upplysningar! Oret tycks motsvara engelska ”posh”, och en person i min ålder kan, förutom de redan använda adjektiven, säga "flott, flådig, tjusig, elegant". Synonymer.se föreslår ytterligare runt 35. Det finns med säkerhet fler.

En invändning mot DN:s rubriksättare är användningen av ordet som substantiv. Wikipedia beskriver det som en ”beteckning” eller ”stil”, utan att ange ordklass. En kommersiell sida som säljer ”grischa” saker står för fler upplysningar:

Ursprunget till ordet grisch är mycket oklart, men enligt en del har det sina rötter i det svenska ordet gris, och att det är en hyllning till att leva livet fullt ut eller nästan lite grisigt som uttrycks på SVT:s Morgonstudion. Grisch är att stå ut i folkmassan, att vara självklar och att omfamna din stil. Men en sak som vi på GardeGrisch vill ta i akt att förtydliga är att man absolut inte behöver vara grisig bara för att man klär sig grisch!

Enda vettiga i det här icke-sammanhanget är förslaget från ordbokssidan svenska.tre (men som tyvärr inte fanns på riktigt): Grisdeg. Det är ett ord som fattas i våra lexikon och det skulle kunna användas för mängder av företeelser. Allvarstexten skjuts upp ännu en dag, men det är ingen brådska, vi bor i en långsamverkande apokalyps.

Vi flyttar oss långsamt från makrillen till fasligare och fulare fiskar

Inte särskilt populär hos alla. Bild Hans Hillewaert, Wikipedia

  

I dessa dagar önskar man sig en rolig historia att berätta, nästan om vad som helst. Se där, i minnet dök faktiskt upp en, med flera decennier på nacken, men vad gör det? Informanten K återberättade den häromdagen, det är vad vi åldringar gör: berättar samma saker om och om igen för varann. K hade kommit hem efter jobbet och frågade sin son om han ätit något. Sonen, i den mellantonårsålder när man inte orkar säga så många ord till föräldrar, skrek inifrån sitt rum: Makrill!

K ställde frågan igen och fick samma svar, vilket var besynnerligt: fisk var inte vad ynglingen brukade äta. Konversationen fortsatte en stund med ett flertal: ”Va? Makrill!” När tonåringen till slut illvrålade ”MAKRILLEN!” sa K att ”du brukar väl aldrig äta fisk?”

Det visade sig att han hela tiden sagt ”mackgrillen” och menat smörgåsgrillen, samt därmed ansåg sig ha menat att han nyss ätit ett par mackor han tillagat i denna grill. Nu är detta ett speciellt fall av ett inte alltför starkt intresse av att bli förstådd, men något säger det om mänsklig kommunikation.

Det vore förfärligt att efter en sådan rolig språkhistoria ta ett kliv in i det slags språk som autoritära regimer arbetar med för att föra människor bakom ljuset och därför kommer det inte att ske förrän i morgon. Ett tips som förberedelse: Tänk på en amerikansk president som ljuger utan att skämmas, dock beskyller andra för lögn och gör en hel värld osäker.

Ytterligare ett tips: gårdagens OBS-essä i P1 om "när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak”.

Vi får ytterst sällan någon tårta, Eric Blair och undertecknad

Ett par inlägg nyligen har handlat om George Orwell, eller, som han hette på riktigt, Eric Blair. Han lär ha varit en riktig språknörd, långt innan det ordet fanns. Så mycket i hans språkresonemang (förutom det rent synska) i romanen 1984 är träffande så att det visslar om det. Undrar om man inte är hans inkarnation.

Hur mycket bevis behövs? Han avled samma år som undertecknad föddes. En liten tidslucka på några månader mellan oss – äsch. I den tibetanska dödsboken beskrivs hur en avliden själ irrar runt ett tag innan den finner ett nytt hem. Kanske låter inte dessa fakta hundraprocentiga, men om man anser sig tycka det så är det väl så?

Det har jag lärt av samtiden och vad som i dag kallas faktagranskning. Radioprogrammet om Eric Balir häromdan beskrev bl a hur dödstrött han var på sin tids klyschor och återkommande plattityder. Det går att ana sig till hans mentala morrande när han klagade på snön som föll i november och en medmänniska sa: Jamen, det blir ju så mycket ljusare!

Eller när Blair klagade på sin förkylning i juni och folket runt honom sa: "Och tänk, dessa sommarförkylningar som aaaaldrig går över". Nja, det där var lite friserat, det är inkarnationen Blair som säger så genom sitt medium (eller vad det kan heta), nämligen mig.

Hans eget modersmål, amerikanska varianten av det, skulle bli en plåga för oss som levde ett antal decennier efter honom, i andra länder. Med ens sa folk ”trevlig kväll” till varann, eller ”ha en trevlig helg”. Sånt önskade vi varandra förr, fast tyst: det var självklart att alla skulle ha det trevligt. Värre är ”Ha en fortsatt trevlig dag” av någon som inte vet hur dagen börjat för en. ”Fortsatt trevlig” kan utlösa vrede och ”önskaren” riskera en tjottablänga mellan lysmaskarna.

Den senaste plågan i tv- eller radioprogram, då! ”Jaha, tack, Kajsa Lundmark för att du kom hit och berättade om snytbaggen!” I hundra fall av hundra säger Kajsa Lundmark: ”Tack för att jag fick komma”. Det enda vi begär, Eric och jag, är en pytteliten avvikelse. ”Kul att jag fick vara med”, t ex. Den gång det händer ska det noteras i bloggen samt får vi tårta.

Kan den småchica kamratkretsen tävla med Ferlin i att negga?

Med en dåres envishet upprepar jag en brasklapp som gäller denna blogg. Här kan allsköns språk förekomma Det kan vara ålderdomligt, ha snotts av ungdomarna, vara svordomar, oegentlig- och felaktigheter. På ett sånt här ställe har man carte blanche, serrni!

Se mig som en konstnär – en blid och from önskan. Vad sa han, C J L Almqvist? Jo, ”Så jag målar, donna Bianca, / Ty så roar mig att måla”. Det är lätt för oss skönandar att säga så, vi uppträder bara på platser där inget annat krävs än att vi gör skojiga (eller kassa) konster. Skriver vi ett nyhetsblad är det en annan femma. Då tarvas ett renodlat språk, så tydligt som bara går. Om syftet är att nå många. Finns inte det målet kan man skriva som Almqvist och jag.

I tidningar har tydligheten varit bruklig, comme-il-faut, korrekt och passande. Men om det nu inte längre går att förstå det som står i medierna, är det då deras fel? Eller ens eget? Man kan ha halkat så långt bak tiden att man på sin höjd är en anakronism.

Två exempel från en rikstidning, det första ur en debattartikel om höga matpriser: ”Marknaden har under många år kritat maten och skjutit de riktiga kostnaderna på framtiden”. Jovisst, man är ju inte korkad: krita kommer från ”kredit”, som i ”köpa på krita”. Men kritat maten?

Den närmaste användningen av verbet krita har med ett skrivdon att göra. Nils Ferlin skrev 1939 dikten När skönheten kom till byn. Där beskrevs mänskorna lika tröga som de är i dag: ”Nu sitter de där och spindlar* så smått och så grått / och kritar för sina lador och hyllor”.

I samma nyhetsblad som kritandet skriver en krönikör om sig och sina kompisar som brukar träffas för att negga (utan citattecken): ”att negga tillsammans är basen för vår vänskap”. Ungdomarna (i 40-årsåldern) har kommit på det festliga i att klaga på saker (negativitet, ni vet). Inte så nytt. Många av oss äldre har flera medaljer i neggning.

För att dra ett varv till på negg-kvarnen citerar krönikören den österbottniska gruppen KAJ: ”Skippa peppen och embrace att livet kanske inte är så kul hela tiden, var deras tips till svenska folket.” Hur korrekt citatet är framgår ej. Om du skulle råka vara runt 70 och läser detta: Bli poppis! Negga mera, skippa peppen och embrace att saker inte alltid är så kul! Yeah.


*Rör sig spindellikt, enligt SAOB

Här skriver en solstråle som kanske inte plisar alla, vid eftertanke

Det är svårt att plisa alla, sa rösten i radion. Så sant, så sant, det vet var och en som försöker pleasa alla (både ”plisa” och ”pleasa” rödmarkeras av stavningsprogrammet, förvånansvärt alert). Det är nästan lika svårt att göra alla nöjda.

Utom just i dag, kanske, eftersom man tycks vara den enda människa som inte fallit för popgruppen Kent. Fjättrad (mja, lite frivilligt) vid radioapparaten kan man frestas tro att det bara finns en skapligt levande människa förutom man själv i tillvaron. Den andra blir jätteglad av Kent. Nästan mer skrämmande än romanen 1984.

Det är en rasande tur, som Evert Taube skrev, att man inte ”är” på Facebook (den andra delen av meningen skrev han inte). De som är språkligt överkänsliga skulle kunna gå mer bananas än vad som redan är fallet av mänskliga läten och utrop.

Informanten K sitter dock och uppdaterar sig med De Mångas göranden och låtanden och kunde häromdagen berätta att om någon är sjuk får den ofta (i FB-familjen) uppmaningen ”krya dig”, ibland bara "krya". Vi som vuxit upp f FB (före Facebook) vet att ”krya” inte går att säga så, uttrycket är ”krya på dig”. Enbart ”krya”, eller ”krya dig”, har inte funnits i det här språket. SAOB ger ett exempel från mitten av 1800-talet, visserligen, men det låter lattjo: ”Det ligger något, Gud vet hvad, som kryar/ I detta skimmer (från brasan), något ljust och gladt”.

Åter igen, fast ingen direkt bett om ens åsikt: det är nästan värre med den här nya klämkäcka svenskan som ett antal tongivande och glada influerare samt deras jämlikar får till. Jämfört med plisa, t ex. Då har ju bara någon fått problem med sin tvåspråkighet.

Eftersom det är en sån dag i dag ska även påpekas att det inte hjälper om Astrid Lindgren skrivit skojiga ord som av nån anledning spritt sig högt upp i åldrarna. Hennes hittepå-ord kan man avstå från, hur roliga böcker hon än skrivit. (Hittepå – ryyyys!)

Varför finns det de som undrar över varför svenskar inte längre kan skriva och läsa så vidare värst? Det finns knappt något språk kvar. Ju.