Dagens språkliga bild: Vi sitter i en lökhackare som går i rekordfart

Vad är vi nutidsmänniskor egentligen utsatta för vad gäller IT-samhällets stormar? Vi drunknar (en bild jag använt i övermått) i information oavsett om vi vill eller ej. Det går inte att komma undan om man inte gör sig en koja i skogen och sitter där. Men en bättre språklig bild för känslan dök upp: Man är som en lök i en lökhackare!

Brutaliteten finns där, liksom omöjligheten att komma undan. Och så blir man sönderhackad (och då avses hackad i den enda betydelse som fanns förr): inte så där andligt-fint som sönderdelning av lök kan beskrivas: ”Ett ganska vanligt sätt att bildligt beskriva livet är att beskriva det som en lök, där man skalar av lager för lager och ibland så gråter man”. Så skrev en annan bloggare, ”rektor Vicky”.

Ack ja, här sitter man och ondgör sig emellanåt (rätt ofta) över folks bildspråk, men säg den grop man inte själv faller i. Nåväl. Det var som om min organism inte blev färdig med gårdagens pluralfilosofi, det där med studiosarna och mountainbikesarna.

En av de ”språkvetare” som kan vara svåra att hålla med är Språktidningens Anders Svensson, men här är en (jag) som besinnar sig. Eftersom största invändningen nu gällde rubriken, måste här upprepas en sanning (som vanligen gäller, men ej till 100 procent) som skrevs om i bloggen häromdan: ofta formulerar inte skribenten rubriken på sin text, det gör redigerare.

Redigeringskonsten är mycket svår. Förfiningen och underhållet av den upphörde samtidigt med annat som försvann i medier (korrekturläsare, ofta även fotografer m fl). I dagens DN lyder språkspaltens rubrik: Nu får man säga avokados, sambos och containers.

Det där med vad ”man får” trycker alltid på en uppretningsnerv. Säga får vi (än så länge) precis vad vi vill. Vad A S skriver är att SAOL accepterar en massa s-pluraler, Detta (skriver jag) beror på att engelskan griper djupare in i såväl syntax som ortografi. Vi kan (får) skära upp både avokadorna och avokadosarna (även om de senare ogillas av stavningskontrollen). 

Folk med lite ryggrad kan fortsätta säga avokador, studior och sambor utan att polisen tar dem. Vad som händer år 2084, i en skönare och nyare värld, kan vi bara ana oss till. Och förresten sker det väl ännu tidigare med tanke på den hastighet tiden fått. Vad än Einstein säger.

En blandning av knepiga pluralformer och musik-återhållsamhet

Det började med att en radioreporter sa att man bytt ut lite folk i studiosarna. Genast sattes man på det intressanta pluralspåret. Det har ju länge varit snack om vad studio och avokado heter när de är flera. Från Svenska Akademien berättades i dagarna om den nya utgåvan av SAOL. Där har man moderniserat sig och varit än lättsammare än förr: bruket hos språkanvändarna vinner förstås, och beträffande den pluralböjning som förr rekommenderades vid ordet mountainbike, mountainbikar, föreslås nu engelska pluralen "mountainbikes".

”Avokado” kan få såväl -r som -s i plural. ”Studio” enbart -r. Man ser att envisheten varit mer utpräglad förr, att tidigare språkarbetare fått igenom -r i plural för dessa båda (och fler med liknande ordslut). Nu har säkert den nämnda radioreportern inte genast anammat nya SAOL:s ändringar, men ”studiosarna” blir förstå ett resultat av att ge sig inför engelskans pluralform. Då måste även de tuffa cyklarna heta mountainbikesarna i bestämd form.

Nog om detta. Gamla gnällspikar måste emellanåt ta till lite positivare tongångar, annars tröttnar folk på en. Det skulle jag göra. Och därför ska nu berättas om hur en låtskapare kan tala om sin musik utan att falla i nonsens- och floskelträsket.

Får först anmäla min starka avoghet mot alltför romantiskt-känslosamt tal som gärna dyker upp i musiksammanhang. Men den här låtskrivaren (Loney Dear) använde i en P1-intervju ett ovanligt eget bildspråk för sin musik. Bl a talade han om att ha ”fler färger i kastrullen” vid sitt skapande och att producenten hjälpt honom att ”dra ner på antalet penseldrag på skivorna”.

Vidare sa han sig inte vilja ”maximera” sina låtar mot slutet, detta för att ”undvika formen av en karamellstrut”. Trots sitt ”blommiga” språk förespråkade han ändå ”återhållsamhet”. Därefter kom en beskrivning av 1990-talets konstmusik vars ”avsikt inte var att röra upp känslor”. Den diskussionen gick över mitt huvud, men kvar blev idén om återhållsamhet: något av en lisa när svensk underhållningskultur under alltför lång tid framöver starkt kommer att präglas av kommersiell icke-återhållsamhet.

Den här tjatbloggen är vad gamla klagande satmaror är till för!

Nu ska här spekuleras som aldrig förr! Och det är bäst att genast och i preventivt syfte be eventuellt utsatta grupper om ursäkt. Då kör vi. Utbildade journalister har ofta och numera ett ganska otydligt språk (men en del skriver rätt bra, och Japp är en chokladbit, men det finns även Dajm). Det är lätt att tro att journalistutbildningen inte lägger lika mycket krut som förr på själva verktyget, språket.

Det finns även en misstanke (hos mig) om att redigerare ofta är yngre än skribenterna. Generellt, alltså, det finns alltid undantag. Så här löd rubriken på en ledare (i en stor tidning): ”Det här är vad vänner är till för”. Det låter väl fint, flott och fiffigt, tycker många. Speciellt kanske de som i sitt undermedvetna överst har den engelskidiomatiska frasen ”That’s what friends are for” (känd låt, dessutom).

Förstå nu allvaret i det här: Det är klart att det går att skriva en sådan rubrik, man begriper vad som menas och det låter bra. Men det finns en fara i att färdiga och direkt översatta uttryck och fraser kommer farande in och snabbt som attan skapar en ny svenska som gör att den något äldre går förlorad.

Det finns inget egenvärde i att språket låter gammalt, men det är angeläget att medborgarna kan tillgodogöra sig sitt lands språk sen några decennier tillbaka, gärna längre. Historielös-

heten börjar bli riktigt ruggig. Något sånt hade mitt tonåriga jag inte kunnat skriva: historia var ett av de många ämnen som inte föll mig på läppen (”exmerades”, skulle informanten R säga).

Det är inte första gången man ser rubriker som består av anglicismer eller felaktig svenska. Och här är spekulation nr 2: redigerare, alltså de som "lägger upp" texter, är generellt yngre. I det här fallet – liksom i flera andra – finns inte samma uttryck inne i ledaren och är alltså inget citat ur den.

En annan rubrik löd: ”Liv går i spillror”. Svenska frasen är ”går till spillo”. Däremot brukar man tala om att ting eller företeelser – även "liv" kanske – slås i spillror. Och är det något som slås i spillror nu så är det svenska språket. Klagomålet ska f ö inte gå ut över de yngre: ointresset för språket som kommunikationsmedel är STORT och har pågått i många decennier.

Hur många sidor finns det i världen om man nu gitter tänka efter?

”Men vad är baksidan?” Meningen togs från en tidning. Sammanhanget spelar ingen roll, inte blaskan heller. Jag som inte är så bra på att värdera världens nya sidor fäste mig vid ”baksidan”. Man är givetvis bemängd med sitt tidigare och långa livs sätt att hantera språket.

Skulle nog själv föredra att säga ”Vad är nackdelen?” istället för ”Vad är baksidan?” För att nu vara väldigt transparent (jag larvar mig lite ibland och använder dagens floskelspråk) med det egna tänkandet: tanken på ”baksidan” dök upp för att det finns så många moderna sidor. Det var säkert en ekonom som skrev nästa sido-exempel: ”Det finns mer uppsida än risk neråt”.

En uppsida, en ner-, en fram- och en baksida plus två till
Bild Brett Jordan, Unsplash 

Jodå, klart man förstår – men vad är det för snack? Varför sa han inte ”mer uppsida än nersida”? Och fullbordade sitt sidospråk för oss fåkunniga? Framsida, baksida, uppsida, nersida, och snart en uppochnedsida. Samt en framochbaksida. Om bloggaren nu låter lite anfrätt av vansinne så är det rätt misstänkt.

Men det finns fler framgrejer att skriva om. Ingen har väl missat (har skrivit om det ett par gånger) att författare i dag ”skriver fram” händelser, personer samt fan och hans moster. Skådespelare ”spelar fram” samma saker och i bloggen klagas det fram. Ett radioprogram handlade om en författares nya bok, och i den fanns ”en bild han själv skrev fram”.

Är man ändå inne på frambesvärjelser måste ånyo problemet nämnas, det att folket nästan alltid väljer framför i stället för inför – även när det senare är mer korrekt, så pass mycket törs jag säga. Fundera på saken ett tag, bloggen fortsätter med "framför/inför" i morgon. Hostattacker sätter tillfälligt stopp för verksamheten.

Frös, nös och rös är väl okej, men gränsen går vid lampan "lös"

Läste något chockerande och rös. Eller ryste? Det stod i bladet så här: ”Han fryste till och blev paralyserad.” Den egna språkkänslan var det som rös, heter det inte ”han frös till”? I detta fall kan de lärde både tvista och twista sig trötta. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson kan först få påminna om om skillnaden mellan stark och svag verbböjning:

Många minns distinktionen mellan starka och svaga verb från skolan. Springa har stark böjning, springa–sprang–sprungit, medan vila har svag, vila–vilade–vilat. De starka verben byter vokal mellan olika böjningsformerna, de svaga lägger till en ändelse med d eller t.

För många verb vacklar bruket sen länge och eftersom det blir mer av allt i vår tid så vacklar det också mer. Eftersom man själv föredrar starka böjningen i de fall båda ”tillåts”, förstår man att den är den äldre varianten. L-G A berättar (Språkspalten 6/4 2024 i GP) att den är flera tusen år gammal, medan den svaga böjningen endast är ett par tusen år! Och kommer att ”vinna”:

De allra flesta svenska verb böjs svagt, och alla nya verb får svag böjning. Engelskans hint ’antyda’ lånas in och ges svag böjning: hinta–hintade–hintat. Ingen lanserar stark böjning: hinta–hant–huntit.

Men hur var det där med fryste-frös? En annan expertis svarar på en insänd fråga: "Heter det jag nyste eller jag nös, jag fryste eller jag frös?” Svarande expertis är den behändiga Frågelådan (från Språkrådet):

"Det kan heta både nyste och nös i preteritum (kallades tidigare imperfekt), liksom det kan heta både fnyste och fnös, och ryste och rös. I supinum blir det har nyst, har fnyst och har ryst. Ordet frysa kan också variera i preteritum: fryste och frös. Även i supinum kan det variera: fryst och frusit. Den svaga formen fryst brukar dock bara användas för frysa i betydelsen ’göra så att något fryser’ som i: jag har fryst in all svamp.

Frågan kvarstår: Varför rös jag när det stod om en som ”fryste till”? Ja, det beror väl bara på att jag är mer bekant med de flertusenåriga böjningsmönstren och skulle ha sagt/skrivit ”han frös till”. Å andra sidan reagerar jag inte på en annan mening i blaskan: ”USA frigör frysta tillgångar i Venezuela”. Jag borde ju föredra ”frusna tillgångar”, men så är ej fallet. Människan är i sanning mångbottnad.

De stora elefanterna bidrar inte med ett förebildligt språk precis

Den som pysslar med sbråk har att göra. Det är ju inte bara svenskan som går i putten, globala språket engelska borde också ha en skötare/vårdare. Fallet är lurigt. Det är som bekant svårt att tala förstånd med den amerikanske presidenten, och be honom vara en förebild.

Å ena sidan använder han ett språk som minsta barn förstår, vilket i sig är rena motsatsen till det moderna floskelspråket, som framför allt vidlåder (hoppsan) Viktiga Människors lingo. De superlativer presidenten begagnar sig av är barnvänliga: min bil är störst, pappa är starkast i världen, o dyl.

Trött på babbel om Big Beautiful Bills och en massa annat man inte begriper sig på som kallas vackert, historiskt, bäst, förvånas man (jag) även av att europeiska kommissionens ordförande nyligen beskrev ett handelsavtal mellan EU och Indien som ”alla avtals moder”.

Ens egna kunskaper inom handels-, affärs- och politikområden är inte de största, och vad vet man, det finns kanske anledningar till att språket över världen börjar låta svulstigt och storvulet. Men, som sagt, undertecknad ska nog hålla sig till de enklare tilltalen och lämna de stora elefanternas prat.

Och apropå ”lämna”, det verbet nämndes i går (och inte är det första gången…). Den moderna användningen utan objekt – man får inte veta vad som lämnas – kan störa en del medborgare. Dock används engelska ”leave” på just så vis.

Finns en persons namn med går det att tyda innehållet: om t ex en rubrik lyder ”Ulf Kristersson lämnar” skulle de flesta tro att det innebär att han lämnar politiken. Men utan det ”bekanta” i utsagan kan det vara svårt att förstå vad personen i fråga lämnar. Om man känner någon irritation över detta kan man trösta sig med en språkspalt i SvD. Den har rubriken ”Ovant med naket lämna” och skänker tröst för ett tigerhjärta. Bara en liten irriterande detalj: den publicerades i oktober 2010.

(Har själv aldrig använt uttrycket ”tröst för ett tigerhjärta” och var osäker på innebörden. Som är ”klen, skenbar, liten tröst”.

Välkommen till den ev nya Demens- och inkompetensbloggen!

Gårdagens och dagens ord är frapperad. Och där skulle man gå på pumpen igen. I en tidningsingress stod att en partiledare sagt ”Jag är ganska frapperad”. Inne i texten fanns en längre mening som kapats efter frapperad: ”Jag är ganska frapperad över att NN var så raljant”. Men frapperad över eller av ska det väl vara? Man får gå till de ordböcker som i ganska hög grad känns tillförlitliga: De Tre, omtjatade i bloggen.

SO ger för all del ett exempel med ”frapperas av” och så gör även den äldre SAOB, som skriver frapperas av ngt med kursivstil, antydande den vanligaste användningen. Själv har jag aldrig, som politikern i ingressen, varit ”ganska frapperad” Inte heller ”mycket frapperad” eller bara ”fapperad”, ordet har alltid följts av ett ”av” eller ”över”.

Språkrådets Frågelådan svarar en person som undrar vad ”frappant” betyder: Frappant betyder ’slående, uppseendeväckande’. Bra, bra, där hänger man med. Och skulle kunna säga: ”Visst är det frappant (eller frapperande) hur inibänken ur led tiden blivit!”

Det påminner om verbet lämna (utan objekt) i god (för oss dålig) anglosaxisk stil. Det finns fler liknande förluster, men lägga saker på minnet är inte längre en av ens bästa grenar för att, antagligen, tala modernt bildspråk. Kollar man i KB:S dagstidningsdatabas är ”bästa gren” ett nytt påfund. Kanske är det inget säkert faktum eftersom inte alla lokaltidningar var digitaliserade före 2013. Tror jag att det var, eller så har jag fel.

Det som är mest tydligt är att jag inte längre kan den svenska jag kunde förr. Eller fattar jag först nu att jag kunde mindre då? Varför är det så? Beror det på vår moderna tid? Eller egen gammal tid (d v s ålder)? Bloggen börjar alltmer likna beskrivning av ett sjukdomsfall.

Kanske bör den döpas om till Demens- och inkompetensbloggen? Nej, jag skämtar inte om demens, det är en allvarlig åkomma. Men hör här: Eftersom jag brukar hitta på egna ord då och då (som aldrig används i seriösa sammanhang) kan jag bli ett offer för mig själv.

Under många år har jag (inofficiellt!) kallat ”lyteskomik” för ”handikapphumor”. Dumt och okänsligt, ja. Men nu har det gått så långt att jag vid ett flertal tillfällen inte kommer på det ”rätta” ordet. Fick ringa informanten A som ännu inte tappat sina stenkulor (se 22/1 i år) och visste vad det heter! Det gjorde inte informanten M (också tillfrågad) som hört mitt påhittade ”handikapphumor” ett antal gånger och blivit smittad.