Bloggen blir bara bistrare och bistrare, fördragsamheten bleknar

Nej, nu struntar jag i om bloggen citerar ”vanligt folk” vid sidan om dem man förväntar sig ett mer städat språkbruk av. Här får ju alla vara anonyma utom en del utvalda politiker, skribenter och andra "kommunikatörer". Tyvärr accelererar språkraset ihop med mycket annat, stort som smått. Man känner nästan av en ond makt – men det är väl som vanligt Människan bakom allt? Med lite mer religiös fostran i bakgrunden skulle man kunna frukta att satan är lös.

Tack och lov tycks allt fler språkarbetare, bland dem s k undertextare, på senare tid ha larmat om situationen med större allvar än förr. Mer om dem en annan dag, men vi delar antagligen uppgivenheten, främst inför engelskan som ramlar in helt okontrollerat.

En ”vanlig” kvinna, kanske i 40-årsåldern, sa: ”Jag lägger inte den extra efforten” vilken effort det nu handlade om. Vad man säga? ”Ansträngning” är förstås ett längre, ord, men ”möda” är kort. Tyvärr är det nog inte längden på orden som avgör: påfallande många svenskar pratar ett halvt språk, inget snack om saken.

Tidningarna bryr sig inte om saken. Sedan länge. Det tar tid för dem (och andra medier) att göra svenska av det som ofta är gallimatias. Och tid är pengar, ifall nån undrar. I en rikstidning återgav journalisten ett citat:

– Du vill inte vara hunden som skäller för alla andra, för du är den som kommer bli skjuten, säger en vd för ett amerikanskt bolag till tidningen.

I en annan artikel skriver samma skribent: ”Donald Trumps rådgivare Elon Musk säger att han i slutet av dagen vill se ett frihandelsavtal mellan Nordamerika och Europa”. I rättvisans namn: skribenten har ett utländskklingande för- och efternamn och kan ha ”närmre” till engelskan. Men bör kanske inte skriva för svenska tidningar, då? Å andra sidan hittar man vid en allmänkoll en hel massa ”i slutet av dagen” här och där. Bakom ligger ”at the end of the day”, som betyder ”när allt kommer omkring, till syvende och sist”, och antagligen även de enkla ”hur som helst, i alla fall”.

I ett boulevardblad (kvällstidning) stod rubriken: ”Linnéa tog ut sina fillers efter fyra år: De migrerade”. Migrera vete faderuttan om man vill, men emigrera, kanske? Frågan är om det finns nåt hörn av världen kvar där en människa kan eller vill vistas? Åka med Musk till Mars låter inte som en option. Om nu nån ser vad jag menar.

Här skriver en dinosaurie/boomer på sitt redan fossiliserade språk

Del av bild under uppslagsordet "fossil" (Wikipedia), upplagd av Adgberg

Det händer att ungdomar stoppar in en i ett fack som har namn från ett annat språk: ”typiskt för er boomers”. Det där ”boomers” är så löjligt att man saknar ord. Nästan. Här kommer några i alla fall: varför tillgripa ett engelskt begrepp för folk som hör till efterkrigsgenerationen (läste att den är född mellan ungefär 1945 och 1965)?

Vad som menas är ”äldre, gamla” och kanske ”åldringar”, som nog också kan heta ”äldreäldre”. Det där sista är ett roligt påhitt. Antagligen hör man själv ännu till de ”yngreäldre”. Generellt är folk känsliga vad gäller ålder. Själv kallar jag mig omväxlande ”gammal kärring” eller ”gammal tant” beroende på vem som lyssnar.

Då händer det att människor studsar till och säger: ”Du ska inte dissa dig själv”. Det är konstigt. Eller reagerar de på ”kärring” och ”tant”? Nej, man kan misstänka att det är ”gammal” som låter fult. Man påminns om det där försöket att kalla gamla för ”årsrika”. Vem blir lurad av det, kan man undra. Det blir bara som med andra genanta sanningar: ”vi hittar på ett annat ord så låter fenomenet inte så illa som vi tycker att det egentligen är!” Lycka till med de försöken! Nej, såna tankar måste nog opereras bort, var de nu sitter: i lill-, stor- eller reptilhjärnan.

Man kan som omväxling kalla sig själv dinosaurie eller fossil. De förra dog ut för 65 miljoner år sen, de senare, cyanobakterier från arkeiska stenar i västra Australien, är 3,5 miljarder år gamla. Med tanke på deras ålder känns det märkligt att ens eget modersmål hinner bli ett fossil inom ens egen livstid, även om man är en boomer.

Det är i de utsprickande trädlövens tid. Eller lövträdens, kanske?

Trädlöv. Trädblad. Ska man tro ens stavningskontroll, vilket i och för sig är lite osäkert, så finns inte ”trädlöv”, men ”trädblad”. Ibland skälver jorden utan att amerikanska presidenter skakar på den. Ett svenskt barn som deltog i en utflykt/undervisningssituation där barnen skulle lära sig om växter i naturen, sa: ”vi skulle identifiera trädlöv”. (Radioprogram, förstås, därifrån kommer mycket till Sbråks samling.)

Nu är det här inte ett fall där man tar fram sin strängaste tantröst. I bloggen målsöks (va? Krigsterminologi!) endast proffsskribenter/-talare med långa utbildningar. Föreställer man sig i alla fall med tanke på vilka yrkeskategorier det brukar gälla. Med barn och vanligt folk bråkas här icke (normalt). Nej, vad som nu uppenbarade sig var min egen perplexitet inför det skedda. Och hör nu här:

”Trädlöv” finns inte i någon av de svenska tre stora ordböckerna. Ej heller ”trädblad”. Samma gäller "perplexitet". Jo, förresten, det sista ordet finns belagt (i SAOB) på några ställen mellan (ungefär) åren 1600 och 1800. Ibland överraskar en språket rejält, det må man säga.

Kanske har ingen känt behov av att utpeka ”trädlöv” – när det talats om löven på träden. Eller bladen. En ytlig kontroll av saken visar att bladen och löven kan användas synonymt. Fast vid närmare eftertanke går det inte att säga boklöv och mena bladen i en bok. Å andra sidan kan såväl boklöv som bokblad vara bladen, löven, på en bok, trädet, alltså  Det är tur att folk inte läser så mycket: problemet kommer inte att behöva uppstå.

Vad gäller ”perplexitet”, som inte heller finns, så har engelskan dock substantivet ”perplexity”, det man kan känna inför allt möjligt. Detta är första gången jag kan använda språkvetarnas vanliga, glädjefyllda, knep, när ett ord beter sig så här. Tänk er att jag är ett språkproffs och mitt riktiga jag klagar inför detta proffs: ”Perplexitet” finns väl för attan inte på svenska?” Då svarar det språkfolk jag tillfälligt föreställer: Joho, det gör det visst, SAOB har med belägg!”

Hör ”slagning” till det svenska ordförrådet? Och vad betyder det?

Det är väl klart om korvspad att man fattar att det inte går att sitta och skriva i sin blogg att ord man hör och läser står i någon ordbok. Det där ordbokeriet är något som måste fasas ut. Vad folk säger och hur de pratar är väl upp till dem själva? (Den nu anade en ironi anade rätt.)

Man kan väl ändå få tycka att det är sorgligt att se ens modersmål sjunka? Egentligen går det bra att jämföra med bilden av Östersjön. Fram till för ett drygt halvsekel sen var det ett innanhav med vackert vatten och siktdjup som gjorde att man kunde kika ner på abborrarna genom bryggspringor (och lära sig att det inte var så smart att kasta ner metreven mellan dessa springor. Det hände att en abborre var för stor för att dra upp.)

En rikstidnings rubrik lyder: ”Polisens slagningar stoppas akut – kan bryta mot lagen”. Naturligtvis är ens eget problem det faktum att man levt för länge i en analog värld. Men ändå. Vet läsekretsen (mediekonsumenterna) vad ”slagning” innebär? Det som ligger närmast just det här ordets innebörd lyder (SAOL): ”upp­slagning i bok”.

I tidningsartikeln står vidare ”Orsaken är att Polismyndigheten har upptäckt att de slagningar som myndighetens egen säkerhetsavdelning gör för att kontrollera personalen, kan bryta mot lagen”. Det handlar alltså om att man ”slår” i olika register för att kolla Polisens egen personal.

En kör av röster kanske ropar: ”det är klart att man förstår vad slagning är!” Mja, jag är inte så säker på att många svenskar begriper sättet de talas till av medier. Å andra sidan hörs inga stora protester, så de gör väl det då.

Tänkte utföra något halvt oetiskt nu och använda ett citat från Carl-Oskar Bohlin, ministern för civilt försvar, på ett otillbörligt sätt. Han talade om något helt annat, men formuleringen passar som hand i handske för undertecknads skräck inför modersmålets framtid: ”Har man inte tagit det här ansvaret över tid är det hög tid att göra det nu”.

”Över tid” kan i det här fallet  läsas som det vanligare, svenska, "tidigare".

Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden. Stensäkert!

Sbråk är inte förutsägbar (även om vissa belackare anser den ensidig), så i dag ges den en religiös tejk (av ”take”, engelska för åsikt, synvinkel, "variant"). Tar höjd för det, helt enkelt! Haha, förresten, man kommer inte långt utan att håna modernt språkbruk. ”Ta höjd för”, förklarar Wiktionary så här: ”förbereda sig så att man har handlingsutrymme; ta i med råge eller marginal för att säkrare nå målet”.

Intressant. Förr behövde vi tydligen aldrig ta höjd för nåt alls. Uttryckssättet är en ny invasiv art. Men viktig, vad det verkar, det tas höjd både här och där nuförtiden. Men apropå det låtom oss återgå till den andra höjden, inte den ekonomiska utan den himmelska – även om det inte går att särskilja ekonomi från religion som det blitt i världen, ja, jösses.

Jag börjar om. Religiöst spår, var det. En kollega som växte upp i frikyrklig miljö berättade hur barnen i hennes söndagsskola sjöng en psalm som gick ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Vi var bara i 25-årsåldern när vi talade om saken, men skapligt cyniska redan, och småskrattade åt det barnsligt formulerade och, tyckte vi väl, skenheliga tilltalet. Men låt fan bli gammal så vet var och en hur det går: hen blir religiös!

 

Saktmodig väntan

Låt oss analysera det vi flinade åt: ”Gör det lilla du kan”. Ja, det är som ett andra namn på bloggen Sbråk. Det är ungefär vad jag kan, och jag gör det. Skulle man betrakta det ur en ekonomisk synvinkel är det löjligt: inga pengar, inget anseende.

Personligen tycker jag det är kul när människor säger om vad-det-nu-kan-vara: ”Jag har inte min tid till sånt här”! Jag brukar tänka då: ”Och vad har du din tid till, då?” Nä, gladast blir man av fågelnördar, frimärksnördar och andra med samma efternamn. Pratar man med dem inser att de verkligen har "sin" tid till motorcyklar, öletiketter, schack, porslinsdjur, med mera.

Det är jobbigt att vara samlare (hoarder) men man måste även embrejsa (embrace i betydelsen inbegripa) dem. Inte bara gör de det lilla de kan, ofta sker det även villigt och glatt.

Ordsallad? Jo: svammel, struntprat, nonsens gallimatias, goja, bl a

Och i dag ska här rassla, gnissla och kvidas av ovilja och ilska! Dock ska det inte likna någon ordsallad om någon tror det, utan enbart organiserat och välordnat tänkande. "Ordsalladen" är etablerad bland skribenter och talande journalister m fl. Upprepar: ordsallad, var det. Skriv ordet i Google och beundra den styrning (algoritmer) som ännu föser oss i rätt riktning!

T ex en träff hos Wikipedia med rubriken ”Desorganiserat tal”. När sån styrning sker hamnar man i trans av lycka och sänder tacksägelser åt det håll som fört en dit. Mitt i en förklaring av det desorganiserade talet ligger underrubriken ”Ordsallad” med en beskrivning: ”tal som är obegripligt, därför att, även om orden i sig är riktiga, så ger sättet de sätts ihop osammanhängande rappakalja”.

Den amerikanska ordboken Merriam-Webster skriver att ”word salad” betyder ”unintelligible, extremely disorganized speech or writing” plus lite mer i samma riktning. Dessutom noteras det första belägget i Nordamerika: 1904. Lite äldre än vår ”ordsallad” m a o.

Nästa: ”Polisen pratade ner honom”. Ja, i just det här fallet betydde det tydligen inte att polisen talade till personen (som var påverkad) på ett nedlåtande sätt utan på ett lugnande dito. Engelska ”talk down” har svenska motsvarigheter som ”överlägsen, förminskande, ringaktande” – och många, många fler. Men i detta fall förväntades man tolka "pratade ner" som ”lugnande”. 

En tv-journalist talade om det "höga numret" avlidna vid en katastrof. Skriver man ”antal” på Google Translate får man ”number”. Vi använder också ord som ”dödssiffra/or”, och på likande sätt som ”antal” översätts det ofta till engelska ”number” eller ”toll”. 

"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Sbråkmakaren!” (äh, det är bara ett avlednings- och dämpningsförsök genom att sno evigare rader än Sbråks: denna gång från illiaden) Och när denna ilske-eld ännu brinner – varför inte bifoga ett citat från senaste tidens politikhändelser: ”Att vara statsråd kommer med ett väldigt högt pris”.

Man kan väl få bli lite småförbannad när man under lång tid inte hört nåt komma med ett pris, inga smycken komma i presentkartonger och inga jackor komma i rött, blått och gredelin? Det är hemsk att nästan ha glömt vad svenskar sa innan vi utan prut började tala direktöversatt engelska: it comes with a price, it comes in a box and it comes in blue and green. Sjung om vreden, en gång till!

Man borde kanske grilla politiker mer när det gäller konsten att tala

Politiker och annat viktigt folk tvingas ofta tala engelska. MAN FÖRSTÅR DET. Desto större anledning att de vinnlägger sig om modersmålet (om de inte råkar vara utlandsfödda). Eller är det en orättvis tanke? Låt oss ta statsministern som exempel: allt oftare krävs att vi ”medborgare” måste kunna en hel del engelska för att förstå vad han säger.

Det här gäller inte bara Sverige, f ö, utan många av jordens länder: deras politiker och företrädare bör tilltala ”undersåtarna” på landets språk. På sina håll existerar flera språk med likvärdig status, men det har inte vi i rikssammanhang. För våra minoritetsspråk gäller en lag som ” innehåller bestämmelser om de nationella minoriteternas rätt till information och inflytande, och rätten att i sina kontakter med myndigheter få använda sitt eget språk”. (Kunskapsguiden, webbplats med kunskapsstödjande produkter från Socialstyrelsen, andra myndigheter och aktörer.)

Det är inte första gången Ulf Kristersson pratar svengelska, och det senaste (?) exemplet är ”Europa ska ta större ansvar för försvaret av Europa, jag tror att det har rubbats in nu med en tydlighet som inte ska missförstås”. Många, särskilt de människor som gärna grillar, förstår vad som menas med ”rubbas in”. 

Antagligen inrubbat. Paul Hermann, Unsplash

En hel del kött ”rubbas in” med det ena och det andra, om man kollar Google. Som grillare kan man alltså förstå politikerns mening och vet att det betyder ”gnida in” (bl a). Man hör ibland dem som talar ett halvt språk säga till någon som påpekar deras begångna fel om och om igen: ”Ja, rubba in det bara!” Översättningssajten bab.la ger ”gnugga, skava, stryka, skrubba, frottera”. Det finns nog många fler, kanske ”smörja” som i "smörja in ansiktet med hudkräm".

Nu har statsministern och grillare (jag sa inte stekare) oturen att det finns ett svenskt ord som heter ”rubba”. Det känner de flesta till som försökt rubba något tungt i sina dar. För att vara rättvis: 1846 står i SAOB ett exempel där ”rubba” betyder ”gnida”: Mången morgon, då jag ännu knappt hunnit rubba sömnen ur mina ögon. Men det var nog inte en sådan rubbning som Kristersson menade.