Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden. Stensäkert!

Sbråk är inte förutsägbar (även om vissa belackare anser den ensidig), så i dag ges den en religiös tejk (av ”take”, engelska för åsikt, synvinkel, "variant"). Tar höjd för det, helt enkelt! Haha, förresten, man kommer inte långt utan att håna modernt språkbruk. ”Ta höjd för”, förklarar Wiktionary så här: ”förbereda sig så att man har handlingsutrymme; ta i med råge eller marginal för att säkrare nå målet”.

Intressant. Förr behövde vi tydligen aldrig ta höjd för nåt alls. Uttryckssättet är en ny invasiv art. Men viktig, vad det verkar, det tas höjd både här och där nuförtiden. Men apropå det låtom oss återgå till den andra höjden, inte den ekonomiska utan den himmelska – även om det inte går att särskilja ekonomi från religion som det blitt i världen, ja, jösses.

Jag börjar om. Religiöst spår, var det. En kollega som växte upp i frikyrklig miljö berättade hur barnen i hennes söndagsskola sjöng en psalm som gick ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”. Vi var bara i 25-årsåldern när vi talade om saken, men skapligt cyniska redan, och småskrattade åt det barnsligt formulerade och, tyckte vi väl, skenheliga tilltalet. Men låt fan bli gammal så vet var och en hur det går: hen blir religiös!

 

Saktmodig väntan

Låt oss analysera det vi flinade åt: ”Gör det lilla du kan”. Ja, det är som ett andra namn på bloggen Sbråk. Det är ungefär vad jag kan, och jag gör det. Skulle man betrakta det ur en ekonomisk synvinkel är det löjligt: inga pengar, inget anseende.

Personligen tycker jag det är kul när människor säger om vad-det-nu-kan-vara: ”Jag har inte min tid till sånt här”! Jag brukar tänka då: ”Och vad har du din tid till, då?” Nä, gladast blir man av fågelnördar, frimärksnördar och andra med samma efternamn. Pratar man med dem inser att de verkligen har "sin" tid till motorcyklar, öletiketter, schack, porslinsdjur, med mera.

Det är jobbigt att vara samlare (hoarder) men man måste även embrejsa (embrace i betydelsen inbegripa) dem. Inte bara gör de det lilla de kan, ofta sker det även villigt och glatt.

Ordsallad? Jo: svammel, struntprat, nonsens gallimatias, goja, bl a

Och i dag ska här rassla, gnissla och kvidas av ovilja och ilska! Dock ska det inte likna någon ordsallad om någon tror det, utan enbart organiserat och välordnat tänkande. "Ordsalladen" är etablerad bland skribenter och talande journalister m fl. Upprepar: ordsallad, var det. Skriv ordet i Google och beundra den styrning (algoritmer) som ännu föser oss i rätt riktning!

T ex en träff hos Wikipedia med rubriken ”Desorganiserat tal”. När sån styrning sker hamnar man i trans av lycka och sänder tacksägelser åt det håll som fört en dit. Mitt i en förklaring av det desorganiserade talet ligger underrubriken ”Ordsallad” med en beskrivning: ”tal som är obegripligt, därför att, även om orden i sig är riktiga, så ger sättet de sätts ihop osammanhängande rappakalja”.

Den amerikanska ordboken Merriam-Webster skriver att ”word salad” betyder ”unintelligible, extremely disorganized speech or writing” plus lite mer i samma riktning. Dessutom noteras det första belägget i Nordamerika: 1904. Lite äldre än vår ”ordsallad” m a o.

Nästa: ”Polisen pratade ner honom”. Ja, i just det här fallet betydde det tydligen inte att polisen talade till personen (som var påverkad) på ett nedlåtande sätt utan på ett lugnande dito. Engelska ”talk down” har svenska motsvarigheter som ”överlägsen, förminskande, ringaktande” – och många, många fler. Men i detta fall förväntades man tolka "pratade ner" som ”lugnande”. 

En tv-journalist talade om det "höga numret" avlidna vid en katastrof. Skriver man ”antal” på Google Translate får man ”number”. Vi använder också ord som ”dödssiffra/or”, och på likande sätt som ”antal” översätts det ofta till engelska ”number” eller ”toll”. 

"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Sbråkmakaren!” (äh, det är bara ett avlednings- och dämpningsförsök genom att sno evigare rader än Sbråks: denna gång från illiaden) Och när denna ilske-eld ännu brinner – varför inte bifoga ett citat från senaste tidens politikhändelser: ”Att vara statsråd kommer med ett väldigt högt pris”.

Man kan väl få bli lite småförbannad när man under lång tid inte hört nåt komma med ett pris, inga smycken komma i presentkartonger och inga jackor komma i rött, blått och gredelin? Det är hemsk att nästan ha glömt vad svenskar sa innan vi utan prut började tala direktöversatt engelska: it comes with a price, it comes in a box and it comes in blue and green. Sjung om vreden, en gång till!

Man borde kanske grilla politiker mer när det gäller konsten att tala

Politiker och annat viktigt folk tvingas ofta tala engelska. MAN FÖRSTÅR DET. Desto större anledning att de vinnlägger sig om modersmålet (om de inte råkar vara utlandsfödda). Eller är det en orättvis tanke? Låt oss ta statsministern som exempel: allt oftare krävs att vi ”medborgare” måste kunna en hel del engelska för att förstå vad han säger.

Det här gäller inte bara Sverige, f ö, utan många av jordens länder: deras politiker och företrädare bör tilltala ”undersåtarna” på landets språk. På sina håll existerar flera språk med likvärdig status, men det har inte vi i rikssammanhang. För våra minoritetsspråk gäller en lag som ” innehåller bestämmelser om de nationella minoriteternas rätt till information och inflytande, och rätten att i sina kontakter med myndigheter få använda sitt eget språk”. (Kunskapsguiden, webbplats med kunskapsstödjande produkter från Socialstyrelsen, andra myndigheter och aktörer.)

Det är inte första gången Ulf Kristersson pratar svengelska, och det senaste (?) exemplet är ”Europa ska ta större ansvar för försvaret av Europa, jag tror att det har rubbats in nu med en tydlighet som inte ska missförstås”. Många, särskilt de människor som gärna grillar, förstår vad som menas med ”rubbas in”. 

Antagligen inrubbat. Paul Hermann, Unsplash

En hel del kött ”rubbas in” med det ena och det andra, om man kollar Google. Som grillare kan man alltså förstå politikerns mening och vet att det betyder ”gnida in” (bl a). Man hör ibland dem som talar ett halvt språk säga till någon som påpekar deras begångna fel om och om igen: ”Ja, rubba in det bara!” Översättningssajten bab.la ger ”gnugga, skava, stryka, skrubba, frottera”. Det finns nog många fler, kanske ”smörja” som i "smörja in ansiktet med hudkräm".

Nu har statsministern och grillare (jag sa inte stekare) oturen att det finns ett svenskt ord som heter ”rubba”. Det känner de flesta till som försökt rubba något tungt i sina dar. För att vara rättvis: 1846 står i SAOB ett exempel där ”rubba” betyder ”gnida”: Mången morgon, då jag ännu knappt hunnit rubba sömnen ur mina ögon. Men det var nog inte en sådan rubbning som Kristersson menade.

Tvätta ett språk – värre än att tömma en sjö med hjälp av en sil

Vi är alla barn av vår tid, men har man vuxit upp i en annan än dagens är det konstigt att i hög ålder tvingas att bli ett barn av den tid som är nu. Ettor och nollor har, trots sin litenhet, kommit att styra våra liv. Det är utmattande och en daglig chock. Mer om tysk-rumänske författaren Paul Celan, utlovades i går. ”Jo, tjena”, som ungdomen i 50-årsåldern säger.

Det går inte att tro sig kunna fånga något alls i ett fåtal ord när nätet blivit ett hav och varje person, företeelse och händelse finns omskrivna i mängder av texter och kommentarer, fler än riskornen på schackbrädet, eller havets plankton.

Men det var ändå intressant att försöka förstå något av en person som handskades med tyskan på ett så konsekvent, medvetet och smärtsamt sätt. Anledningen var att återerövra det språk som skändats i grunden av nazisterna. Celan hade, kan man säga, ett flertal andra språk att arbeta på och med, men tyskan var modersmålet och det han kände sig ”sannast” på.

Trots att det är futtigt citeras här ändå något av allt som skrivits om Celan. Bland annat finns beskrivningen av hans tyska som ett instrument ”som han knådade, bröt ner, förvrängde. Han skapade nya ord och utvecklade en poesi som inte kunde jämföras med något från tiden före andra världskriget eller efter”.  Särskilt många texter är från 2020, hundra år efter hans födelse. I en artikel som publicerades i ett flertal svenska tidningar, skriver Thomas Kjellgren, författare, poet, översättare:

Det som kännetecknar Celans tidigaste diktning är ett surrealistiskt rikt bildspråk, det som han kallade ”denna ordlekarnas härliga tid”. Men den präglas också av begrepp som Vallmo och Minne, som också en av de tidiga diktsamlingarna heter. Efter ett par längre diktsviter, ”Trångföring” och ”Dödsfuga” blir dikterna allt mindre flöde och de får mer av en ordknapp och nästan skulptural resning. Allt detta som blir Celans unika tilltal. Dikten har blivit en viktig, existentiell ANDNINGSVÄNDNING, för att använda titeln från den centrala samlingen från 1967.

Kanske är det en orättvis och/eller oanständig jämförelse, men om nu diktare och tänkare får slita hårt för att ta tillbaka sina modersmål från diktatorer, despoter, tyranner – hur får vi nu levande tillbaka vårt funktionella och vackra språk som vi själva varit med om att förstöra?

Hur besudlat kan ett språk bli? Kan det ”räddas” av användarna?

Det är viktigt att påminna sig själv och andra om hur kul man kan ha med språk (lyssna på barn när de går loss!). De börjar bli mer tunnsått med skojet eftersom våra sätt att uttrycka oss individualiserats så in i bänken. Under kort tid. Nu skulle förstås ingen se en som ett sanningsvittne, men det måste sägas: komiker är sällan lika roliga som förr. Det handlar mest om att våga vara extra-snuskig (märkligt nog en vana hos många kvinnliga humorister), chockerande och gärna otrevlig. Så att man spräcker livstycket, som det en gång hette.

När en sån känsla drabbar även dem som i likhet med undertecknad inte är särskilt salongsfähiga eller skraja för att ta i – ja, då är det dags att hålla upp ett par varningsskyltar. Apropå det: hand i hand med den tråkiga humorn går den själlösa tv-reklamen. Branschen kunde att förutom säljande även vara underhållande. Ett tråkigt nutidsexempel är mobiltjänsten ”Vimla” som profilerar sig med en person som står och skakar. Är det ordet ”vimla” som man försöker skoja med så är det nog mer fel än långsökt.

Vi flyttar oss till de riktigt farliga hjärntvättsverksamheterna. I en OBS-essä (P1) häromdagen, beskrev Jimmy Vulovic, lärare vid institutionen för kommunikation, Lunds universitet, hur orden användes som vapen för att förbereda det nazistiska maktövertagandet i Tyskland förra seklet. Sånt sker smygande och problemet är att när ett språk börjar förändras kraftfullt, oavsett syfte, men ofta som led i ett maktövertagande, vet demokraten i en ”att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord”. Vulovic säger att

långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har /…/ orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription.

Dött blev mycket riktigt det tyska språket för många författare och poeter. Efter krigsslutet ansåg en falang att tyska inte längre kunde användas. Filosofen Theodor Adorno (1903–69) formulerade saken som att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Andra tyckte snarare att det var ett måste att ”ta tillbaka” språket.

En som förfäktade detta motsatta beteende var tysk-rumänske poeten Paul Celan (1920–70). Mer om honom och lite annat i morgon. Det blir bara åsikter om sånt många känner till och det är bäst att påminna om för vem denna blogg skrivs främst: Mig själv. Vi kan kalla den ett försök att i bästa fall behålla en viss grad av mental friskhet.

Lite fredagsmys med grisdeg och annat vi människor kan behöva

I går förutskickades en text om hur nazisterna knådade språket för att anpassa det till en ny ”verklighet”. Och det som hände därefter. Men innan jag sparkade i gång (mja) hjärnan för den uppgiften kastade jag en blick på dagens Dagens Nyheter och rubriken "Madeleine är näringsidkande grisch för Sverige i tiden". Man må säga (som Kalle Stropp ofta utbrast på sin tid) att det väntas mycket av en läsare i dag.

Försökte hejda eftersökningsimpulsen, men prövade ändå att konsultera delar av internetet. Ordet finns inte, som var och en förstår, i någon ordbok. En av de ”svenska tre” försökte hitta på något (som inte heller fanns): "förslagsprogrammet" skapade förhoppningsfullt "gris-deg”.

Grisch är tydligen inte engelskt (och stavningen antyder tyskt), men Wikipedia, som utgörs av alla oss ”språkbrukare”, ger besked: ”Grisch-stilen handlar om att klä sig snyggt och klassiskt”. Se där på fan, häpnadsväckande upplysningar! Oret tycks motsvara engelska ”posh”, och en person i min ålder kan, förutom de redan använda adjektiven, säga "flott, flådig, tjusig, elegant". Synonymer.se föreslår ytterligare runt 35. Det finns med säkerhet fler.

En invändning mot DN:s rubriksättare är användningen av ordet som substantiv. Wikipedia beskriver det som en ”beteckning” eller ”stil”, utan att ange ordklass. En kommersiell sida som säljer ”grischa” saker står för fler upplysningar:

Ursprunget till ordet grisch är mycket oklart, men enligt en del har det sina rötter i det svenska ordet gris, och att det är en hyllning till att leva livet fullt ut eller nästan lite grisigt som uttrycks på SVT:s Morgonstudion. Grisch är att stå ut i folkmassan, att vara självklar och att omfamna din stil. Men en sak som vi på GardeGrisch vill ta i akt att förtydliga är att man absolut inte behöver vara grisig bara för att man klär sig grisch!

Enda vettiga i det här icke-sammanhanget är förslaget från ordbokssidan svenska.tre (men som tyvärr inte fanns på riktigt): Grisdeg. Det är ett ord som fattas i våra lexikon och det skulle kunna användas för mängder av företeelser. Allvarstexten skjuts upp ännu en dag, men det är ingen brådska, vi bor i en långsamverkande apokalyps.

Vi flyttar oss långsamt från makrillen till fasligare och fulare fiskar

Inte särskilt populär hos alla. Bild Hans Hillewaert, Wikipedia

  

I dessa dagar önskar man sig en rolig historia att berätta, nästan om vad som helst. Se där, i minnet dök faktiskt upp en, med flera decennier på nacken, men vad gör det? Informanten K återberättade den häromdagen, det är vad vi åldringar gör: berättar samma saker om och om igen för varann. K hade kommit hem efter jobbet och frågade sin son om han ätit något. Sonen, i den mellantonårsålder när man inte orkar säga så många ord till föräldrar, skrek inifrån sitt rum: Makrill!

K ställde frågan igen och fick samma svar, vilket var besynnerligt: fisk var inte vad ynglingen brukade äta. Konversationen fortsatte en stund med ett flertal: ”Va? Makrill!” När tonåringen till slut illvrålade ”MAKRILLEN!” sa K att ”du brukar väl aldrig äta fisk?”

Det visade sig att han hela tiden sagt ”mackgrillen” och menat smörgåsgrillen, samt därmed ansåg sig ha menat att han nyss ätit ett par mackor han tillagat i denna grill. Nu är detta ett speciellt fall av ett inte alltför starkt intresse av att bli förstådd, men något säger det om mänsklig kommunikation.

Det vore förfärligt att efter en sådan rolig språkhistoria ta ett kliv in i det slags språk som autoritära regimer arbetar med för att föra människor bakom ljuset och därför kommer det inte att ske förrän i morgon. Ett tips som förberedelse: Tänk på en amerikansk president som ljuger utan att skämmas, dock beskyller andra för lögn och gör en hel värld osäker.

Ytterligare ett tips: gårdagens OBS-essä i P1 om "när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak”.