På Fred Flintas tid anade man inte vad ens merch skulle bli värt!

Det ligger kvar ett klagande och skvalpar sen pratprogrammet ”Talkshow i P1”, där ordet ”fatig” (se gårdagens blogginlägg) användes som om det funnes i svenskens ordförråd. Ytterligare ett irriterande begrepp nämndes: ”merch”. En av programledarna frågade kollegan om huruvida denne ”köper mycket merch”.

Bloggen skrev senast om den saken 5 juli i år. Och säkert nån gång tidigare, så själv har jag lärt mig innebörden av ordet från den konsumistiska världens gigantiska penningsfär. Wikipedia förklarar det med ett längre ord som ligger bakom det mer slängiga ”merch” som radiofolket ogenerat använder:

Merchandise, kringprodukter, är engelska och betyder handelsvaror och är ett begrepp som betecknar produkter eller tjänster som nyttjar säregna drag från ett varumärke eller en fiktiv person i kommersiellt syfte.
   

Plötsligt slår det mig att jag köpt merch långt innan (för sådär 65 år sen) begreppet sett dagens ljus i Sverige: små plastmodeller som föreställde Fred Flinta och hustrun Wilma m fl. Dem skulle man ha haft kvar i originalkartong och tjänat pengar på i dag. 

Men det tog ett tag innan vi kom in i det tänkandet, och därför hann avyttra allt värdefullt merch man kan ha ägt i sina dagar.

Det mest glädjande i denna historia var att programmet i fråga fick samtal och mejl från lyssnare som undrade vad i hela friden (eller vad-i-helvete) det konstiga ordet betydde. 

Man kan faktiskt känna av en smula hopp när nu folket trängs in i ett mer och mer språkfördärvat hörn och kräver att få förklarat av mediernas journalister vad i hela friden (eller vad-i-helvete) de säger egentligen.