Om sånt säger folk: ”äsch, det är bara en felskrivning”. Det kan naturligtvis hända, men både AP och undertecknad har sett/hört att+presens ovanligt ofta: ”kul att ser dig igen, du får praktiskt pröva på att pratar med, kyrkan fylls av alla som längtar efter att sjunger”.
För nästa språkgrej blir det till att söka i Sbråks fatabur, datorhaverier gör att man spårar ut, höll jag så när på att skriva, eftersom man hör det stup i kvarten. Själv säger jag av födsel och ohejdad vana alltid ”spåra ur”. Det låter mer korrekt, förmodligen för att enbart den frasen serverades i det allra tidigaste barn- och ungdomsspråket.
Eftersom ”spåra ut” skorrar i öronen har jag givetvis slagit upp det ett antal gånger, med samma resultat varje gång: man kan välja ”ur” eller ”ut”. Även om tonfallet i bloggen inte alltid är av den ödmjuka sorten måste detta sägas: Det är smärtsamt att inte alltid ha rätt. Det enda som går att använda detta faktum till är att man avstår från att begå stora strider kamp med andra som ännu mer bestämt anser sig vara rättesnöret.
Det innebär dock inte att det går att svälja en mening som (det gällde en fråga jag ställt till någon myndighet eller liknande) löd: ”Svara på detta mail om du önskar addera information till ditt ärende”. Ett mindre problem utgörs av ”mail”, fast jag väljer ”mejl”. Betydligt värre är det med ”addera”. Även om det blir längre skulle jag ha skrivit ”…om du vill lägga till något till ditt ärende”. För visst är det på tok för mycket ”addera” i det svenska språket?
