En av alla livsomvälvande artiklar från sensommarens tidningar handlade om en läkare som berättar hur man kan leva längre. Ni kommer inte att tro det: Man ska träna, se till att sova, äta bra grejer, minska sin s k skärmtid och vara social. Om det senare står att läsa: ”Personer som ofta äter middagar med andra skattar sig i regel lyckligare jämfört med de som inte gör det”.
Se där dyker en av alla roliga språksaker upp: den om personer som ”skattar sig lyckligare”. Varför är det då så kul, enligt undertecknad? Jo, texten handlar delvis om hur människor svarar på enkäter, de brukar väl utgöras av såna där vad-anser-du-om-det-och-det-på-en-skala-mellan-ett-och-tio-frågor. Men det finns även ett gammal idiomatiskt uttryck, ”skatta sig lycklig” som såg dagens ljus långt före dagens skalor. SAOB skriver att ”skatta eller prisa sig lycklig (att få göra ngt eller dylikt)", innebär att ”vara glad (och tacksam) att…”, och anger första belägget till 1645.
Vet inte om läsaren förstår vad jag menar, men det gör jag. Skam till sägandes brukar det vara frestande att skämta med det gamla uttrycket – på ett sätt som en allvarligt sinnad sbråkbloggare borde giva faen i. Alltså rådbråkas ”skatta” av mig med två lite olika fraser i botten: dels i ”skratta sig lycklig” samt ”skratta åt förgängelsen”. Men så farligt är det inte, vad man gör sig skyldig till är ett medvetet folketymologiskt bildande av ord. Om detta skriver Språkbruk (hos finska språkvården): ”En folketymologi är en språklig omvandling av ett ord så att det liknar ett ord i det egna språket med liknande betydelse”.
Och sen kommer de rader som ger en ”språkbrukare” frikort:
Vissa folketymologier är humoristiska och inte sällan en medveten lek med språket, t ex undervisitet (universitet), komframåsäj (konferencier), jämmeriad (jeremiad), ryggmatism (reumatism), munstasch (mustasch), ansjofisk (ansjovis), svampinjon (champinjon) och skärkötteri (charkuteri).
