Monty Python kan via en fot leda människan ut i konstens värld

Gårdagens fot måste förklaras. Den var bara där som illustration, utan ett ord. Var kom den ifrån? Jo, den blev exempel på den serendipitet Sbråk talat om tidigare: ”en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförandet av något annat” (Wikipedia).

Nätsökningar funkar som gamla uppslagsböcker gjorde förr: man letar efter något och snubblar över andra saker på vägen. Ibland måste man t o m slita sig loss. Ändå är det roligare att det händer när man söker själv, än att få trettitusen ”klipp” skickade på sociala medier.
   

Denna gång googlade jag Monty Python. På W:s sida om gruppen fanns även bild på den välbekanta fot som beskrivs så här i en bildtext: ”Den fot som förekom i den animerade vinjetten till Monty Pythons flygande cirkus hämtades från en målning av renässanskonstnären Agnolo Bronzino”.

Konstnärens namn är blått, vilket betyder att man kan trycka på det och få en liten lektion i konsthistoria. A B föddes 1503 i Florens, och dog i samma stad, 1572, vid nästan exakt 69 års ålder. Det får nog anses vara gammalt på den tiden. Slår man upp andra konstnärer på måfå verkar just målare bli ovanligt gamla: Picasso, Matisse, Michelangelo, Mondrian, Munch. Många börjar också på M…

Som den uppmärksamme läsaren noterar hyser bloggen i dag inga språkliga vredesutbrott. Tja, det skulle i så fall vara att folk (bland dem journalister!) blandar verben ”husera” och ”hysa” hej vilt. Sånt tycker många är skit samma, men en gång för länge sen (1997*), skrev Mikael Reuter om dem båda i sin Reuters Ruta hos Institutet för de inhemska språken – en språkvårdande myndighet i Finland som tar sina språk på allvar. I morgon mer om h-verben.

*Jag skämtar, förstås, 1997 var nyligen. Men numera står under rutan om husera och hysa en varning: ”Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade”. 1997, hm, hm