Diskuterar man sånt med människorna kallar de en nörd, upptagen med sig själv (trots att det gäller ord och språkligheter av alla slag) och/eller ber en koppla av. Men det kan vara bra att veta hur alla (antagligen) har sina tankar gående åt olika håll här i världen.
I första stycket förekom nyss en massa ”jag” – inte direkt i enlighet med bloggens statuter – och det ska genast åtgärdas! Ja, alltså, några måste få vara kvar, förstås! Men det var som vanligt en lång inledning till dagens ämne som ungefär var tänkt att vara: Är det fult att agera kriarättare om man råkar kunna något? Eller reagera när man känner att ett nytt "språk" lägger sig över det gamla som fungerat länge och ännu funkar?
Men vem fan kan var säker på något alls i dag? Egna inlärda kunskaper? Språket får ständigt nya innebörder – de förändras inte på ett stabilt sätt, utan ändras om och om igen. För några decennier sen existerade ämnet ”språkhistoria”: det var när sätt att tala, skriva, uttrycka sig inte flaxade i väg på en kafferast – de stannade kvar så länge att åtminstone några generationer hade ett nästan gemensamt språk inom sin grupp – geografiska områden vanligen.
För bloggen har det gått i dag som många andra dagar: det blev bara ett avstamp och en ansats. Morgondagens inlägg kommer att innehålla själva dagens ämne. Men undertecknad (haha, "mig") gör det inte mycket. Det blir till att sitta och stirra ut genom fönstret igen. Det finns många blåa (hjälp, ska man välja blåa eller blå?) hörn i himlen. Svag vind, kastanjerna gungar lite lätt bara, de som inte fallit av alltså.
