Oavsett om det är börser eller börsar som faller: tråkigt blir det

Den som tycker att prioritera bort och prioritera ner låter fel är inte bara gnällig utan förmodligen också gammal. Personen i fråga har under sin barn- och ungdom fått en känsla av att ordet prioritera betyder något som har med främsta eller första att göra. Man kan ha hört ordet ”prior” om en föreståndare för ett kloster – "priorinna" i nunnekloster. Man kan även tänka på ett ord som prima – något som är förstklassigt. 

Fallande börsar är också trist...

Prioritera bort och ner är förhållandevis nya i svenskan, de har inte funnits länge i ordböckerna. För äldre med svenska som modersmål låter det lika tokigt som om man sa ”första bort” och ”första ner”. Eftersom verbet ”prioritera” betyder ”ge företräde/förtur åt” blir ”prioritera bort” nästan ett existentiellt svåröverkomligt problem. Om man så säger.

Men det finns också små skitsaker (tycker andra) som kan visa på någons höga ålder. Denne någon kan ha lärt sig att det finns byråar. Och byråer. Till de förstnämnda räknas de som är möbler av enklare eller finare slag. De heter byråar i plural. De sistnämnda är ”av­delning av ämbets­verk e.d.; kontor, mot­tagning; före­tag”, (SAOL) och heter byråer i plural.

Sånt brydde sig tidningars korrekturavdelningar om en gång i världen, men i takt med att mänskligheten blivit klokare i skallen och mer utvecklad behövs inte längre larvigt finlir. Det är s k kunskap som man inte har s k nytta av. 

Det finns fler liknande brydsamheter med substantivs pluralform som en del skrattar åt, andra inte märker. Informanten M hörde en nyhetsuppläsare säga att "världens alla börsar föll". Vi vars börsar – eller plånkor – fallit, eller nån snott dem, vet att det innebär en hel del jobb med att beställa nya betal- och körkort, o s v. De fallande börserna skapar andra slags problem.

Ett generationsproblem: referenser vi alla har men inte alla förstår

Nu har man visst fastnat i barnvise- och sagoträsket! I går var det Egner och Hellsing, i dag blir det barn-tv. Det var nyligen någon med uselt humör som sa om sig själv att ”nu är jag en riktig Häxan Surtant. Har hört den "titeln" tidigare och fick slå upp eftersom den inget säger mig.

Det här är ett lysande exempel på när den generation som mest är ”den som har hand om’et”

(i politiken, på viktiga poster, tongivande i ”underhållning” etc) hänvisar till något som är en självklarhet för denna grupp. Lite som om man själv jämförde något med Humle och Dumle, två upp-och-nedvända hakor som sminkats till ett par roliga figurer. De bodde i skafferiet hos Kapten Bäckdahl, som barnprogrammet på 50-talets slut hette.

Min far brukade referera till Fyrtornet och Släpvagnen. Så håller generationer på och anser det  självklart att varenda kotte fattar vad de talar om. Häxan Surtant figurerade i några SVT-sända jullovsprogram för sådär två decennier sen. Då var man själv redan en åldring. Nästan.

Så här är det naturligtvis också med språket. Men ändå vill jag legitimera den hållning som släkt och vänner anser vara alltför strikt. Det är inte främst det faktum att yngre människor använder en massa mode- och inneord – sånt har alltid kommit och gått. Jag är mera ute efter språkets själ, den som gör att det fortfarande går att läsa en roman från 1940-talet och helst ännu längre tillbaka.

Men det som upphäver modersmålets bevarande i grunden är det här smågnagandet och bortnötandet av gamla grammatiska finesser. Det kan gälla ett problem som inte kallades problem förr: de, dem, dom! Och som man helt enkelt får fan för om man överhuvudtaget nämner i dag. Eller så kan det handla om det lika gigantiska ”sin-syndromet”, om vilket Charlotta Hemlin, lärare och krönikör berättar i en artikel i ”Ämnesläraren”:

Den traditionella tumregeln säger att sin, sitt och sina, som alla är exempel på reflexiva possessiva pronomen, ska syfta tillbaka på subjektet. Medan hans, hennes och deras syftar på något utanför satsen, säger Charlotta Hemlin och konstaterar att det egentligen inte är så svårt men att många ändå gör fel.

Var det Häxan Surtant man skulle kalla sig? Såna släpper inte taget, i morgon blir det mer gnäll om små språklighetsproblem som resten av världen (?) rycker på axlarna åt.

Kostråd till musik och ett gammalt hatobjekt som aldrig försvinner

Bara några år yngre än man själv, vilket ändå är rätt mycket, är mästerverket ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, av Thorbjørn Egner. Av en Googlesökning, om än inte hundraprocentigt utförd, framgår att han även stod för musiken i sin stora produktion av barnböcker. ”Kamomilla stad” är också en av framgångarna. Det var sånt vi trallade på innan Fröken Snusk och Hooja gav småbarnen sånger ur andra världar.

Och vad är nu detta för populärbarnkulturblogg? Jo, det var så att palsternackan kom knallandes, lite som en annan grönsak hos en annan barnboksförfattare, Lennart Hellsing, vars gurka dansade vals och mazurka. Det började med att jag vill läsa om palternackan och fann ställen som sa att den är ”en väldigt god och användbar rotfrukt som dessutom är mycket näringsrik”. Finfint. Och nån annanstans i grönsakstextfloran: ”Palsternackan är mycket fiberrik och innehåller gott om fosfor och kalium”. Sen, ojojoj, det tredje ställe som beskrev den som ”den rotfrukt som innehåller mest fibrer, men också gott om fosfor och kalium vilket kommer med en rad hälsofördelar.

Överallt dyker det upp, det kommer som kommer från engelskan och förvandlar ett stycke vanlig svenska till en högfärdsvariant (ordet bara rusade in i hjärnan, vet inte varför). Nej, palsternackan, om god eller inte (smakfråga), innehåller fosfor och kalium vilket HAR en rad hälsofördelar. Eller INNEBÄR hälsofördelar.

Att slåss mot väderkvarnar är ännu en favoritsport. Om alla fem läsarna av bloggen påpekar för sina släktingar och vänner hur dumt det låter att använda ”kommer med” så kommer (!) avskyn att spridas enligt ringar-på-vattnet-effekten. Använd kombinationen ”kommer med” i avskräckande syfte tillsammans med begreppen ”ansvar, utmaningar, svårigheter” m fl. Ropa i korrigerande syfte "INNEBÄR"!

Då kommer kommer-med-sjukan att stävjas, ser ni! (Det är klart att det inte funkar, tror nån att bloggaren är dum i huvet?) Och så var det sången, ja, nämligen: den som äter palsternackor han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa. Han blir så lagom mätt i magen, glad och munter hela dagen, får sån spänst i bena att han inte kan stå stilla.

Har bloggaren tappat det? Eller hur nu tillståndet ska beskrivas

Nej, bloggen går inte ut på felsökeri hos gemene man, kvinna eller vilket kön som helst. Det är lätt att slås av hur svårt det är att driva en sån enveten kamp som begås i Sbråk. Det är inte ett fåtal gånger som någon ur omgivningen ropat till: ”Ha, nu sa du så här och så här! Du som gnäller så mycket på hur folk skriver och talar!” Då brukar jag ha sagt ”dissa” eller ”random” eller vad som helst som börjat sätta sig i det svenska språkdjupet.

Just det är en av anledningarna till den sorg, ibland skräck, som går att känna över att språket blivit en förlorad värld. Men talandet och skrivandet är i och för sig inte ensamma om att ha tappat riktning och bäring och kurs, så à la bonne heure (råkade först skriva bonneheur och fick i Word förslagen Bonnier, bönehus och bondehär*…)! Uttrycket är lånat rakt av, som det heter i dag, från franskan. Det betyder ”gärna för mig” eller det lite slängigare ”kör i vind”.

Efter denna hulkande brasklapp eller mea culpa kommer det jag har fräckheten att ha lagt märke till, en journalist som sa: ”Att äta eller inte ätas”. Det är en normal felsägning som hos vem som helst. Och den noteras i bloggen för att den är väldigt rolig. ”Tänkvärd” som hela allmogen kallar allt i dag som är ”kul, intressant, av vikt, fascinerande” m fl.

Frasen, kanske förväxlad med Hamlets "att vara..", bildar en icke-utsaga med innebörden "att äta eller äta”. Men vi är inte ensamma om truismer, det är glädjande. Nyligen sändes en TÄNKVÄRD essä i P1. Där nämndes Bertolt Brechts formulering ”Händelserna bakom händelserna”, som, om rätt uppfattat, är rubrik i en bok om teater som heter ”Om teater”.

Min ambition var egentligen att komma fram till palsternackan, men de stigar man hamnar på – såväl verkliga verklighetens som Det Digitalas – är typ outgrundliga. (Hjälp, jag skrev ”typ”!)


*någon borde använda förslagen i Words stavningsprogram till en experimentell diktsamling. Eller roman. I tre delar à 890 sidor

Verbet paradera rymmer en värld av innebörder och användningar

Parad av mer traditionellt och mindre aggressivt slag. Bild Morgan Skinner, Unsplash

Man ser så mycket konstigt numera. På ett flertal ställen har verbet ”paradera” dykt upp, fast inte i den användning jag känner till. Och, i och för sig, det KAN ju finnas företeelser man själv inte vet nåt om. Med ens modersmål är följande mycket intressant: Man anser sig verkligen veta att saker ska heta som de gör, men sätta sig in i den grammatiska verkligheten tarvar större tänkare än en själv!

Till verbet i fråga. I en tidning stod: ”gisslan paraderas”. De enda parader jag känner till är militära, eller länders idrottsmänniskor vid en OS-invigning. Eller prajdarnas. D v s en ordnad (vanligen) skara människa går något som mer liknar en marsch än en promenix (vanligen).

Verbformen med -s för ”paradera” känns obekant. Jämför "visas, demonstreras, presenteras". Satte man till alla klutar, och kanske framför allt ordnade hjärncellerna till en egen parad, kanske det skulle gå att förstå den grammatiska beskrivningen av varför ”paraderas” låter fel.

Menmenmen, inte ens vana vid studier har bibragt en del av oss möjligheten att förstå det som (för oss) ter sig ytterst abstrakt. Grammatikböckerna kommer att berätta om deponens och agenter och det kommer inte att vara såna med pickadoller. Men kör i vind, även envisa människor (jag) blir ibland piskade till ödmjukhet av livet självt. Man kan alltså tvingas förstå att andra är bekanta med att någon eller något ”paraderas”.

Har också sparat denna mening nånstans ifrån: "Man har byggt upp en scen med flaggor och paraderar män med vapen inför en stor skara med åskådare". Också ett främmande sätt att använda verbet på: "man paraderar män"  Men om det i dagarna känns som om det mesta flyter (ska inte skriva panta rei en gång till) så är inte det värsta ”paraderas”.

Att vara språkkonservativ är ett helvete för oss dito romantiker

Lingua franca, säger Wikipedia, är ”ett språkvetenskapligt begrepp som i nutid generellt betecknar ett språk som används vid kommunikation mellan människor som inte förstår varandras modersmål". Latin har varit ett sådant och försök har gjorts att skapa andra

liknande ”hjälpspråk”. Esperanto kanske är det mest kända.

Numera har antagligen engelska tagit över rollen, vilket givetvis inte är av ondo. Det är överraskande att se och höra hur folk från hela världen numera kan kommunicera

med varann. Vad man kan förstå i ett det lilla hörn som Sverige utgör, kommer sig detta av Nordamerikas enorma påverkan på resten av världen.

Eventuella läsare av Sbråk kan frestas tro att bloggaren ogillar det engelska språket, vilket är fel, fel, fel. Nu var det visserligen det första (och nästan enda) språk svenskar introducerades i när det begav sig, men ändå: min personliga fäbless är den brittiska engelskan. Punkt.

Motviljan består snarast i hur lätt svenskar låter sig övertalas att blanda de båda språken med varann och inte, som man kan tro, få fram ett tredje prima språk, utan flera, i längden ganska oanvändbara. Men låt inte en gammal språkromantiker störa friden, för tusan, denna (romantikern) är på det klara med att den rasande utvecklingen (orkar inte skämta och skriva språkavvecklingen) sker utan att någon lyssnar på sierskor och olycksprofeter.

Algoritmer gör sitt jobb, även om man inte fattar hur det går till, liksom logaritmerna (här hånflinar de som vet vad det är) och botarna [uttalas bottarna] – angående dem ler de insatta också överlägset. Mot det här urvattnade och mångtydiga framtidsspråket finns ingen bot (hoppsan!). Men en språkromantiker slås inte ned, den går rasande med sina påkar som en stolt luddit och slåss till sista bokstav!

Man är f ö inte den enda som i dessa dagar går baklänges och stöter i trumpeter och avfyrar sina musköter!

Har man för lite is i magen? Kanske är inte svenska språket halvt?

Bloggen är oförtruten till sin karaktär och kastar ur sig än det ena, än det andra. Lite som de två kraftfulla männen på andra sidan det gigantiska vattnet: stora och små saker blandas, och undan går det. Här noteras nu senaste nyheterna i språkväg.

Passerade på gatan ett gäng grabbar i lägre tonåren. Förmodligen av den välartade sort som ägnar sig åt skolarbete, för en av dem berättade om en uppgift han gjort: ”Jag skrev en hel paragraf om det”. De såg inte ut som juridikstuderande, som säkert inte heller skriver paragrafer lite lättsamt.

Engelska ”paragraph” betyder svenska ”paragraf”, men också ”stycke”. Personligen skulle jag använda dem i strikt olika sammanhang, men vänj er! När barnen talar om stycken i sina uppsatser (osannolikt, men grabben ovan var ett sånt barn) kommer de att säga paragrafer.

En spännande tanke/fundering är den om hur lärare, särskilt de i modersmålet, hanterar det nya halvspråket hos barn och unga. Och kanske även hos vuxna, sig själva, för lärarna har väl också växt upp med samma språkliberalitet: Bara man förstår, så!

Nu några exempel från just vuxna talare, först en åklagare: ”Det har inte förelegat någon akut fara givet att vi har haft kontroll på skeendet i den här utredningen”. Tja, jag vet inte hur det är med läsaren, men det där satans givet ställer ofta till det när det gäller att förstå vad folk egentligen säger.

Nästa är en utrikesminister, som manade till att behålla lugnet inför vad som nu sker och inte ta förhastade beslut: ”Jag har fortfarande en rejäl isklump i magen”, sa ministern. I det här fallet måste man citera DN:s kulturchef som talade om ”ett överskott av is i magen” hos politikerna samt kallar uttrycket ”en av vår tids mest missriktade klyschor”.

Ja, det var inte bara blixthalka den dag som i dag är, det har verkligen varit oerhört mycket is i politikers magar på senaste tiden. Men utrikesministern har blandat två uttryck (eller kanske inte?), d v s ”ha is i magen” som betyder att vänta, ta det lugnt, samt ”ha en klump i magen" som kan tyda på stark oro eller andra dåliga känslor.

Kom ihåg: Här döms ingen, sbråkbloggen är bara åsyna och åhörande vittne.

Man är på fallrepet med övertänkandet, det är bäst att inte gå dit

Egentligen blir man inte särskilt överraskad av något längre. En liten truddelutt kom smygande i skallen, texten handlar om ”när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp. Och när dom som skulle säga sanningen, har börjat ta tillbaka det dom just har sagt”. Men nu övertänker jag som vanligt samt var ju inte riktigt färdig med gårdagens glosa som var just ”övertänka”.

Av den prima amerikanska ordboken Merriam-Webster framgår att ”overthink” beyder det som nu översatts ordagrant till svenska och förekommer i sammanhang där folk beskriver sin tendens att oroa och bekymra sig genom att tänka för mycket i negativa banor. På samma sätt använder svenska psyklogoger också termen som förr betydde ”tänka över, begrunda” och liknande. Sånt här är inte bra.

Men det är lätt drabbas av det moderna övertänkandet i en totalt galen värld. Ibland hör jag felsägningar som inte är fel. Med vid misstanke om egna misstag kör jag igång detektivarbeten för att inte föra eventuella missuppfattningar vidare. Ibland går det ändå åt skogen.

Men för oss som inser att vi har lite mänskliga brister är det i alla fall tur att vi inte har att göra med större saker, såsom politik. Där måste ju de mest kompetenta hjärnorna sitta. Men låt oss för guds skull inte gå dit. Det nyss skrivna, låt oss inte gå dit, betyder inte längre ”låt oss inte gå dit", utan ”låt oss inte tänka på det här" (politiken, t ex). I andra sammanhang kan det betyda ”låt oss inte göra det här” eller ”låt oss inte grubbla över det här” (d v s ”övertänka”).

Svenskt mediefolk och andra med informativa jobb säger ogenerat "gå dit", men Merriam-Webster påstår om ”go there” att det är ett idiom, som används ”informellt”. Ordboken ger förklaring och exempel som jag inte orkar översätta, alla talar väl engelska i vårt land?

Go there: to start to talk or think about something, usually used in negative statements. Ex: "Do you remember when we were dating?" "Let's not go there."Childhood was not a happy time for me. I don't want to go there.

Men apropå en värld på fallrepet (se inlägg 16 feb), så berättar informanten T – tidigare inblandad i båtar via sitt jobb – om intrikata båtbesök och verkliga fallrep han klivit på: "Ibland fick jag börja färden från lotsbåtens bordningsplattform upp till fartygsdäcket på en lotslejdare, alltså en repstege. Därefter kliva över till en trappa som alltså benämns fallrep.”

Här skulle det passa med en knorr om presidenter på fallrep, men äsch, hitta på en själv!

Viljen I veta och viljen I förstå hur svenskarna överge språket?

I dag blir det allvar, vilket inte är lätt för en enkel wavelmakare, men det kommer från botten av mitt hjärta, som ett stort antal svenskar meddelar på sin direktöversatta engelska. Vi har sagt ”från djupet av mitt hjärta”. Så här håller det på, som bekant, och i dag ska en enda glosa särskådas: ”övertänka”.

Råkade höra (som nyss nämnda svenskar kallar ”överhöra”) en ung kvinna klaga inför sin kompis: ”Du vet, jag övertänker ju saker”. Hon är inte ensam om det, ordet har använts på så vis (såvitt man förstår) i närmare ett decennium. Det finns dock inte i SAOL eller SO.

Däremot i SAOB. Måste nu citera mig själv (ett otyg, egentligen) och gårdagens inlägg. Det handlade bl a om SAOB:s belägg, de som visar på ords etymologi, d v s historia, härkomst och släktskap. Så här skrev jag om beläggen: ”Såna tar bara språkvetare till när de vill ge upp inför nya anglicismer som kanske användes i Norden för flera hundra år sen”. Så här: I många fall kan ord betraktas som ålderdomliga. Och står det i en artikel från 1929 (eller så) i SAOB, att ord betraktas som just ålderdomliga, kan man räkna ut med öronen vad de då ses som i dag. 

       

Övertänkaren? Wikipedia

Nu kommer i och för sig mycket gamla ord fortfarande fram ur djupet (botten?) av ens ordförråd, och inte bara ens eget, utan andra äldres dito. Men komiskt nog sägs "övertänka" i SAOB betyda ”tänka över, begrunda (ngt) samt (noga) överväga”.

Här kan språkfolket hoppa in och säga att svenskan använt ”övertänka” sen 1500-talet. Men det var inte att hon begrundat något som den unga nutida kvinnan ville meddela sin kamrat, nej, dagens innebörd av ordet står att finna hos modern psykologi. En psykologmottagning svarar (på nätet) på frågan: Vad menas med att man övertänker? Svaret blir:

Övertänkande är ett vittomfattande begrepp som ofta används i vardagligt tal för att beskriva intensivt tänkande. Benämningen används ibland synonymt med nära besläktade destruktiva tankemönster, såsom ältande, grubbleri och ruminering.

Se där ett begrepp som är okänt (urinering är dock bekant). Nätet svarar från några olika, fast liknande, håll: 

Ruminering är en maladaptiv emotionsregleringsstrategi som definieras av repetitiva, återkommande, okontrollerbara och påträngande tankar.

Som sbråkbloggen, ungefär. Nej, här avses inte att skämta om och med ångest, depressioner o dyl. Men i en engelsk-svensk, drygt femtioårig ordbok ges för ”ruminate” vårt inhemska ”grubbla” – som också finns med på psykologsidan. Men även om grubblerier kan bli övermäktiga säger en påträngande tanke att här skas både tänkas över och grubblas lite mer kring fenomenet ”övertänka”.

Vi vittnen som ägnar för lite tid åt Netflix och Mello blir lätt tjatiga

Åter till min självpåtagna vittnesbörda (skojade lite: upplysning till den som tänker Va?) som går ut på att utifrån den egna horisonten peka på vad som försvunnit, respektive kommit stället, i språkväg. Men som vittne är ens egen uppgift futtig i jämförelse med dem som vittnar om andra storheter: Jehovas Vittnen, t ex.

Andra, mer jordnära och ” samtida”, är de hängivna personer från Följeslagarprogrammet (ekumeniskt), där människor ”från hela världen reser till Palestina och Israel för att genom sin ickevåldsliga preventiva närvaro kunna vidga handlingsutrymmet och ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning”.

Och här sitter bloggaren, en sån som petar i ord och deras innebörd samt utseende. Det betyder dock inte att ”titta bort” från vad som sker, eller att ”titta åt ett annat håll”. Nej, det är svårt att blunda för verkligheten. Tidigare blundade vi för den – eller inte – något vi nu översatt. När vi med ett annat språk/bildspråk i botten säger ”blunda för” kommer det säkert att låta konstigt, trots att det finns belägg från 1700-talets början.

Men, ack, belägg! Såna tar språkvetare gärna till när de ger upp inför pinfärska anglicismer som kanske användes i Norden för flera hundra år sen. Min strävan, om det inte framgått, är att vi skulle vara betjänta av att låta språket från 1900-talet släpa med en bit framåt. Annars blir resultatet det som nu finns många exempel på: att generationer har svårt att förstå varann.

Det kommer vi alla att må dåligt över, som det heter i dag. I min ungdom mådde man dåligt av saker och ting. Fast i mindre grad än nu, vad det verkar som. Och då finns det ändå så mycket kul: Mello, femtusen smaker på energidrycker, snus, shots och lika många streamingtjänster.

Det hjälper nog inte att addera mer läsning, som en del gamla och halvgamla tror. Vi adderade förresten enbart på mattelektionerna. I våra bulldegar och pannkakor tillsatte vi ägg, socker och mjöl – eller vad det skulle vara. Vi adderade inga ingredienserna. Det här var dagens sista vittnesmål som dessutom inte togs upp för första gången på denna plats. Man är inte bara ett vittne, utan morsa också. Såna tjatar.

Senior söker sanningen men spottar sannerligen inte så elegant

Det finns större problem i tiden än de futtigheter bloggen ryar om, det är ett som är säkert. Ändå tycks de höra ihop. Man drar sig till minnes hur folk reagerade på gamla framtidsromaner med många decennier på nacken: man kunde nästan skrämmas ihjäl även i vårt relativt lugna hörn av världen. Men många blev uppenbarligen inte rädda, så det vaccinet hjälpte inte.

Nu har i alla fall de där böckerna besannats med råge och framstår som profetior, även om författarna dåförtiden kanske tyckte att de bredde på. Den amerikanske presidentens jättetrumpet heter ”Social Sanning”, namnet låter som snott från de nämnda gamla romanerna. ”Truth Social” sägs vara en sociala-medier-plattform som ”uppmuntrar ett öppet, fritt och ärligt globalt samtal som inte diskriminerar någon på politiskt-ideologiska grunder”.

Man frestas att kommentera saken med ”my ass”, ett av detta fria och goda lands större verbala exporter som nått oss via landets kultur och öppna samtalston. Det stora och det lilla (se inledningen) flyter ihop, som sådant har för vana. Det större är de aggressiva hannar som växt i antal och makt, och som i sina megafoner vrålar ut meddelanden som börjat låta märkligt lika.

Kanske visar vrålen på de ”fria samtal” som inte ”diskriminerar” någon ”på politiskt-ideologiska grunder”? Samtidigt som ideologierna börjat förenas till en, blandas språkets futtigheter likaså ihop till en enda smet. Osäkerheten växer: Vad säger människorna? Förstår vi varann?

En del av oss råkar ständigt ut för det här: Fattar jag allt fel stup i kvarten? Är jag på väg att "tappa det", som förr hette ”bli galen, dement, knäpp i kolan”? Inte ska man förväntas hålla på och översätta saker som sägs i vanlig svensk radio? I ett modeprogram berättades om någon som gjort en intressant iakttagelse gällande ett speciellt klädesplagg. Journalisten sa om denna persons uppmärksamma blick: ”Det var elegant spottat av henne”. 

Och jodå, just det klarade jag av (”spot”=upptäcka, få syn på), men mycket av det här språket är verkligen odemokratiskt och elakt. Eller är det fel på en själv igen? Är man offer för ett sönderfall? Och i så fall vems?

Mycket och många har varit på fallrepet, mera sällan hängt på det

En kommentar ytterligare till gårdagens nostalgiosande text: Föräldrarna med kort skolgång omgavs i alla fall av ett samhälle som värnade om modersmålet. Texter i tidningar, det upplästa ordet i radio och så småningom tv, handskades vördsamt med språket. Nog blev det emellanåt något komplicerat, högtidligt och stelt för dem med brister i utbildning och kanske även bildning, men eftersom språket ansågs viktigt, eftersom det existerade renommerade experter i saken, eftersom korrekturläsning ansågs nödvändigt, så blev också de med sämre förutsättningar fortsatt skolade, så att säga. Deras gamla och något begränsade kunskaper vidmakthölls av dåtiden, jäpp, så var det.

Det går att misstänka att dagens människor har betydligt större problem med att följa med i allt som skrivs och sägs. När man själv, i alla fall partiellt utbildad och bildad, inte förstår blandningen av engelska lånord, försvenskade engelska ord och uttryck (ibland hela meningar) samt det som kallas managementsvenska, ja, då illvrålar nog Fantomen, som i grund och botten är en vanlig och hygglig man.

"

Är det Mr Walker på fallrepet? Bild Wiktionary

I dag tror man sig emellanåt förstå skapligt mycket av vad som sägs, men det är nog en chimär. Man blir ju osäkergjord stup i kvarten. Som när radioreportern sa att något ”hänger på fallrepet”. Kastade mig över de få befintliga, kvarvarande, språkauktoriteterna. I SAOB skrevs artikeln om fallrep år 1921 och den bildliga användningen formulerades: ”stå, vara eller komma på fallrepet”.

SAOL skrev 2015 att fallrep ursprungligen var en ”trappa utan­för far­tygs sida”, och att uttrycket skulle heta ”​vara på fall­repet" med innebörden "vara nära neder­lag el. under­gång”. Folk eller annat ÄR alltså på fallrepet, de varken hänger I eller PÅ det! 

Det verkar dock en stor skara människor inte känna till, hänga PÅ fallrepet tycks särskilt poppis. Kollar dagstidningsdatabasen hos KB och konstaterar att det här bildliga fallrepet – i kombination med fel eller rätt verb – tycks vara vanligare i modern tid, vilket verkar lite konstigt: det andas äldre tider.

Lär man sig låttexter om banan, kiwi osv, klarar man även annat

Jahapp, nu är man kommen till det övermogna stadium där man börjar yra om sin barndom, föräldrarna och lugnet innan den moderna världen klampade in och förstörde BLAND ANNAT språket. Orkar inte dra vår tids alla fördelar: varmvatten, spårvagnar, frysvaror, pizza, dataspel – man kan väl ändå få beklaga sig över det som försvunnit?

Mina föräldrar gick sex år i skolan. Vad de framför allt kunde efter dessa år var att läsa, stava och skriva – snyggt, dessutom. Skolämnena var givetvis andra, och säkert var inte heller den tidens barn roade av psalmverser att lära sig utantill, eller annat som de flesta ungar brukar sky. Själv var jag efter papegojåren (årskurs ett till sex) inget ess i skolan. Men långt efter föräldrarnas skolgång fick vi, deras barn, plågas med en del likartat studiematerial, ja, psalmverserna, till exempel.

Såvitt jag kan bedöma på det givetvis mycket subjektiva sättet, hade min mor inte det som kallades läshuvud. I gengäld var hon en arbetsmänniska av typen ardennerhäst. Min far hade möjligen kunnat ägna sig åt högre studier – i alla fall en bit bortom sexan. På den tiden var det vanligen stopp därefter, i alla fall om man kom från de s k lägre socialgrupperna.

Poängen med dagens inlägg är det gamla vanliga: man lärde sig mer förr, speciellt av det som var dåtidens ”kärnämnen”, bland dem svenska, historia, matematik, geografi, naturkunskap. Lägg nu för sjutton märke till att här inte talas i egen sak: större delen av skoltiden hyste jag stort ointresse för de flesta ämnen utom språk, teckning och roliga timmen på lördagar.

Men faktum är att dagens äldre – ur alla socialgrupper – har bättre grepp om de viktigaste kunskaperna, de som innefattar läsning, skrivning och räkning – och då menas det som sätter en i stånd att klara sin vardag. Nu tycker jag möjligen i ett anfall av närmast gudomlig godhet att man inte ska piska barn att lära sig sådant de absolut inte KAN tillägna sig p g a speciella inlärningsproblem. Men, men, men, det resultat som nu är synligt och hörbart i medier vittnar om att även de med ganska ”höga” utbildningar inte behärskar modersmålet. Snudd på tragik!

Det är f ö inte bortkastat att lära sig psalmverser utantill på det sätt vi gjorde. Barn lär sig ofta en massa sånger, ta exempelvis ”Banan, melon, kiwi & citron”, så varför inte också sånger på ett äldre språk? Många av oss över 50 (?) har säkert fått en känsla för hur gamla respektive psalmers texter kan låta. Fler, även högutbildade, skulle då, om de hör en mening som ”den som är satt i skuld är inte fri”, lockas att söka efter upprinnelsen och inte tillskriva citatet Göran Persson (se Sbråk i går). Eller ens Ernst Wigforss. (Ja, usch, detta var ett krävande inlägg.)

Lite allvarligt men även en smula skrattsamt om den nya kanonen

Kulturkanon! Hahaha, så man skrattar. Om berörda kanonarbetare kan enas och få fram en sådan, så heter jag morfar Ginko. Det där senare är ett fint gammalt uttryck som används endast av undertecknad och ett par till, i alla fall om man ska tro träffar på Google. Eftersom det riskerar att dö ut borde man skicka det som förslag till de 100 (hundra) verk som ska utgöra den svenska kulturkanon. Morfar Ginko (se Wikipedia) figurerade i ett populärt radioprogram (Snurran) under ens tidiga barndom för sju decennier sedan.

Det satte spår i dem av oss som ännu kan hänvisa till morfar Ginko, ett fenomen gammalt nog (måste vara över femtio år) att kanoniseras. Nu skämtar jag förstås. Hur i helskotta ska hundra verk kunna utgöra något som samlar det här landets invånare på nåt kulturellt vis när all slags bildning tackat och gått för länge sen? På ett så konstlat vis uppstår väl ingenting?

Man grubblar ändå lite över saken när man i ett radioprogram om pengar, särskilt lånade sådana, hör en programledare säga att citatet ”Den som är satt i skuld är inte fri” tillskrivs Ernst Wigforss, svensk finansminister 1936–1949. Tack och lov var en journalist och författare samt insatt i ämnet (bl a det nya fenomenet att vara ”överskuldsatt”) i studion och kunde berätta att citatet ursprungligen kommer från Gamla Testamentets Ordspråksboken (22:7) och lyder: ”Den rike råder över de fattiga, och låntagaren bliver långivarens träl”. Bibelöversättningen är den från 1917, givetvis. Men journalisten använde i sanningens namn den nyare översättningen och sa: ”Den som lånar blir långivarens slav". På en av Wikipedias underavdelningar, Wikiquote, som tar upp citat, står:

Den som är försatt i skuld är inte fri.
Ernst Wigforss 1932.
Detta citat har ofta felaktigt tillskrivits Göran Persson.

Wikiquote har inte lyckats spåra citatet till bibeln, enbart till Wigforss. En massa andra ställen 

(d v s träffar på Google) gör precis samma sak. Och på så vis kan man börja tänka på hur en kanon såg ut förr, man kan nästan kalla den bildning, den slags allmänfolkliga bildning som många (men förstås inte ALLA) stod för.

Men kära hjärtanes då, nu har man ramlat in i en urtid som måste beskrivas lite ytterligare, typ i morgon. Innan dess en kommentar till detta inläggs början där jag skrattade åt kulturkanonen (inte kanonen utan kanonen!). Informanten M lyssnade på P4 och ropade om en person som just intervjuades om något roligt och sa ”Vi får skrattsamma kommentarer om det”.

Kan vi nå världsledarna och -delarna med globalt inlyssnande?

Tillvaron blir mer och mer våldsam men godhetsorden blir fler och fler. Det borde väl snart sätta sina spår? Och skapa en mildare människa? Tyvärr formas några av oss till en vildare människa som drabbas av aggressioner när vi hör de känslosamma orden. Det är svårt att svara på varför det blir så här. Visst borde mild- och finstämdhet påverka en? Låt psykologer, psykiatriker och alla slags beteendevetare reda ut detta.

I förrgår skrev bloggen om de relativt nya orden ”empati” och ”inkännande” samt det sedan längre tillbaka kända ”medkännande”. En dag därefter hörde jag participen ”inlyssnande”. Åter ett ord fyllt av respekt och människovänlighet. På hemsidan Ledarna (”enda fackförbundet bara för cheferna”) finner man en exakt två år gammal artikel med rubriken ”Inlyssnande ledarskap – vad är det?” Där står att en chef ska vara fullt närvarande i samtal med sina medarbetare, 

bl a för att ”nå ett inlyssnande ledarskap”. Begreppet presenteras på följande vis:

Det dyker upp i alla möjliga sammanhang –ordet inlyssnande. Det nämns nästan bara i positiva sammanhang och som något att sträva efter, både som ledare och organisation.

Och nog för att folk strävat efter såväl inlyssnande, inkännande som empati. Det är naturligtvis lätt att tråka ut Sbråks läsare med statistiken från KB:s dagstidningsdatabas, men något säger den väl ändå på något vis? Det visar sig, som sagt, att ”medkännande” är det begrepp som funnits längst, medan andra empatiyttringar ökat på senare år. Inte minst gäller det inlyssnandet. Så följ er känsla för feeling, alla ledare och chefer, och fortsätt med inlyssnandet.

Visst ja, det finns riktigt finlir i den här uppmärksamheten från Ledarna:

Tre nivåer av aktivt lyssnande
Nivå 1: Inre lyssnande Nivå 2: Fokuserat lyssnande Nivå 3: Globalt lyssnande

Och här måste man förklara lite. Det globala handlar inte om Trump, Yttre Hebriderna, Kim Jong-un eller Indonesien, nej, så här ligger det till, skriver Ledarna:

Globalt lyssnande är precis som nivå 2 helt riktat mot den andra personen, men här har du ett bredare fokus där du kopplar på alla sinnen och kan känna av även det som inte sägs med ord. Exempel på icke-verbal kommunikation som du kan fånga upp är kroppsspråk, tonfall, blickar, pauser och tvekan. Om du tar in detta i samtalet och spinner vidare på det kan det hjälpa till att skapa en bredare förståelse för helheten och undvika att missa viktiga aspekter.

Uppgiven av det världsligas snabbhet blir man till ett superlativ

Nä, jag kommer snart att tappa det. ”Bli galen”, som det hette. ”Affekten är hög”, säger en rektor just nu i ett eftermiddagsprogram i P1 (det gällde säkerhet i skolor) . Och för nån halvtimme sen berättade en sidospark (sidekick) i ett annat program, att han var några år seniorare än huvudprogramledaren. 

Svårt vara seniorast. Danie Franco, Unsplash

I morse läste jag en papperstidning med rubriker som var antingen svåra att förstå eller totalt felaktigt formulerade. Sbråkbloggen fyller åtta år om några veckor och som dess skribent kan jag konstatera att språknedgången går allt fortare för var dag.

Men, som sagt, är det rätt uppfattat eller är jag bara knäpp i kolan? Knas i bollen? Dum i huvet? Eller är problemet att man är så himla senior? Såväl i stort som i smått verkar det vittra omkring oss, sånt som hade nåt slags värde förr, åtminstone för ett par av oss.

Slår ändå upp ”senior” här och där. Ordet kan vara såväl substantiv som adjektiv, jodå. En senior vet man vad det är. Men adjektivfunktionen känns ändå lite främmande på svenska. Finner en mening som: ”Det känns tryggt att hon är så senior”. Och engelskan kan säga saker som ”she is three years my senior”, och mena ”hon är tre år äldre än mig”.

Låt oss gå med på allt. Och om ”senior” kan kompareras och på så vis bilda ”seniorare” så måste även ”seniorast” kunna användas. På undertecknad, lämpligen. Läsaren minns väl hur man komparerar adjektivet: positiv (senior), komparativ (seniorare) och superlativ (seniorast).

Förståelse, empati och människokärlek drabbar inte alla och allt

Många ord försvinner men många tillkommer. Om man söker efter känslo-ord som blivit populära i vår tid visar det sig att bland ”inkännande, medkännande” och ”empati” är ”medkännande” det enda som går långt bakåt. ”Empati” finns inte alls i SAOB. Ord på ”em-” skrevs i början av 1920-talet. I SAOL fanns "empati" med först i 1973 års upplaga.

Alla dessa tre ord ökade enormt i svenska dagstidningar runt 2010. Och vad drar man för slutsats av detta? Att vi var kärvare förr? Inte lika med- och inkännande samt empatiska och annat vi utvecklats till i dag? Skitsnack, är enda raka svaret på en sån fråga. Som resultat av mångfalden röster vi hör har ett slags signalkänslosamhet vuxit fram.

Man kan jämföra med s k signalpolitik, som är ”politik som syftar till att påverka och befästa en viss position eller ge intryck av beslutsamhet i stället för att lösa ett visst politiskt problem” (Nationalencyklopedin). Som av en händelse handlade ett P1- program nyss om när ”ovationer leder till inflation”. Nu var buden lite olika, men någon hävdade att det just vid operaföreställningar förekommer stående ovationer överdrivet ofta och att de är alltför långa.

Av dylikt är väl tiden full, man kan lite kort hänföra allt känslosvulstigt beteende till rubriken ”mycket snack och lite verkstad”. Men mitt i all den pompösa, mänskoälskande tillvaron skrattar lite för många åt att kungen läser fel på ett barnbarns namn. Om och om igen rapporterades om denna fadäs, ofta framfört av lite småflinande tv-nyhetsuppläsare.

Jag som trodde att dyslexi var ett välkänt fenomen och att det kan vara rätt jobbigt för de drabbade. Nej, sanna mina ord: nutidens människokärlek må vara mångordig, men själv minns jag empatiska, om än aningens stramare, uttryck under tider som är sedan länge förgångna, då när alla ”vackra” ord inte fanns.

Ska man hålla fast vid vad ”älskvärd” betyder eller plantera träd?

Bild Csaba Talaber, Unsplash

Så här står det till: ord byter innehåll. För en som granskar språket under lupp rämnar marken liksom pö om pö. Har man för höga krav på förståelse? Vad vet man själv och vilka eventuella fel gör man? Är det dags att följa det kinesiska visdomsordet ”Den som planterat ett träd har inte levt förgäves”?

Det råkade bli så att jag vid ett par tillfällen sett ordet ”älskvärd” användas i betydelsen ”värd att älska”. Inget konstigt, tycker kanske läsaren, men det tycker jag. SAOL och SO har ännu den innebörd jag personligen är bekant med: ”ytterst vänlig” respektive ”som gör ett all­mänt behagligt, under inga om­ständigheter stötande, in­tryck om person(s beteende) eller dylikt”.

SAOB ger en betydelse (med belägg från 16- och 1700-talen!) som lyder ”värd eller förtjänar att vara eller bli älskad”. Sen står att ordet ”numera i synnerhet” beskriver någon som ”visar välvilja eller intresse”, är ”vänlig, angenäm eller sympatisk.

Nu har tydligen den flerhundraåriga innebörden kommit till användning igen och på nätet hittar man t ex någon som undrar om det är en persons prestationer som gör denne ”älskvärd”. En annan skriver om ”rädslan att inte vara älskvärd”. En psykolog svarar en tredje som undrar hur man ska vara för att andra ska gilla en: ”det handlar inte så mycket om vad du säger som hur du får andra att känna sig. Frågan om din älskvärdhet finns ofta i andras svar på frågan: Tycker jag om mig själv när jag är med dig?” 

Det finns gott om älskvärda exempel. Själv skulle jag aldrig kunna använda ordet så. Tänk er att man frågar en medmänniska: "Tycker du att jag är en älskvärd person?" Om man nu hade böjelsen att undra en sån sak, skulle man då inte måsta säga ”tycker du att jag är lätt att gilla (eller älska, då)?”

Här är det finlir, men ”värd att älska” gör inte en människa nödvändigtvis ”älskvärd”. Förstår någon hur jag menar? Eller är det trädplanterare man ska bli?

I bloggen hörs den vanligt inkrökta språkpredikan med små tillägg

”Sattes på paus” – det är ett av de nerkrafsade exemplen som fyller Sbråks anteckningsbok. Fast krafsas, nej, de skrivs på tangenter där färgen släpper från bokstäverna som måste fyllas i med vitt nagellack. Går nog inte hur länge som helst. Anteckningsboken är en Wordfil. Ens gamla suddgummin har torkat och får skatta åt den förgängelse man själv ibland skrattar åt. Oftast inte.

”Sättas på paus”, var det. Det går att tycka, eller i alla fall förstå, att människor ibland väljer de kortare uttrycken. Mycket annat i världen går fort, komprimeras och tiden (vad det nu är) kallas ofta en bristvara. Men i så fall, funderar somliga av oss som har tid, varför säger man då inte det kortare ”pausa”?

Antagligen ligger en engelsk variant och skvalpar i bakgrunden samt kräver anpassning: ”put on pause”? Det händer även att folk ”trycker på pausknappen” (med samma innebörd), och det blir ännu roligare. Många instämmer säkert inte, men det går att lägga märke till så mycket roligt att man inte behöver se på serier eller Mello (som jag kallar Melodifestivalen).

Den osäkerhet som vidlåder ens eget språk och som hörs från omgivningen, särskilt den äldre, är förresten så lagom roligt. Det här är som med mycket annat: Vi har mer eller mindre fostrats till att säga det vi sen kommer att tycka är rätt. I skolan förr korrigerades de ungar som ”gjorde fel”. I medierna användes den variant som ansågs riktig och därmed gångbar och så där höll det på med hela språket utan att folk la märke till det. Nu är det beteendet bortlärt, och enbart ett fåtal gubbar och tanter ryar om sånt omgivningen kan kalla ”bagateller”.

Ska det hålla på så här måste man snart gå upp i stabsläge.

Vad ska man välja: bestämd eller obestämd form? Hur prioritera?

Det händer att man vänder sig till Språkrådets Frågelådan med undringar, denna gång gällde det en viss försvinnande bestämd form. Men först kan namnet på det här grammatikoraklet skärskådas: Språkrådet står bakom denna ”låda” som heter det tydliga Frågelådan. Med stort F, för det är ett namn. Den som vill kan även skriva Språkrådets frågelåda, med litet f, men då måste ordet stå i obestämd form. Dessutom utgår man i det fallet även från att det finns en företeelse som heter frågelådor – ungefär som blomlådor.

Stora tankar i rörelse, det märks väl? Här fortsätter temat med bestämd/obestämd form. Det är förstås inte allom förunnat, men själv studsade jag till av förvåning när en radioprogramledare pratade om en ”reaktion från alla tre länderna”. Det är mycket ovanligt att någon begagnar sig av den korrekta (anser jag) bestämda formen i en sådan konstellation. Inte för att detta är nytt i bloggen, men tål som det mesta att tjatas om. Med betoning på ”om”. Tjatas om, utan betoning på om, får i grunden samma betydelse, men med en pytteskillnad på nåt vänster.

Hur var det nu med Frågelådan? Jo, där undrade någon: ”Säger man alla stolar eller alla stolarna?” Svaret är: ”Om man vill syfta på ’alla stolar, vilka stolar som helst’, det som kallas generisk referens, används den obestämda formen stolar: Alla stolar har ben”. Vidare: ”Om man istället vill syfta på ett bestämt urval av något”, är svaret att det är vanligast ”att man använder den bestämda formen, alla stolarna”.

Men denna frågelåda vore inte kommen ur Språkrådet om den inte samtidigt sa att man kan välja vilken som helst av de två formerna. Nu visar sig större delen av de svenskar man hör tala ha bestämt sig för den som inte är varianten man mest använde förr. Och jag ännu använder.

Nåväl, så besynnerligt var det med den som pratade om "reaktionen från alla tre länderna" att det kändes nödvändigt att googla fram sagespersonen. Den journalist som talar så väl har även hamnat i evigheten (nätet) p g a en ofrivilligt rolig uppläsning av korta nyheter: ”polisen uppger att högprioriterade fall läggs på hög”. Logiskt.

Därför skriver jag ilsket av egna och mentalhygienska orsaker

Bland alla tusentals fula rubrikknep finns ett som hör till vad man kan kalla därför-journalistik. Om man googlar ”Därför vill inte Pernilla” får man bl a träffen ”Därför vill inte Pernilla Wahlgren förlova sig med Christian Bauer”. Man kan även skriva ”Därför har Leif GW” och får ”Därför har Leif GW klippt sönder sin sko”.

Ett av genrens första exempel jag la märke till är flera decennier gammalt. Det är så skruvat att det blir totalt meningslöst, hör bara: ”Därför stannade Silvia hemma för kungens skull”. Där finns både det skvallerartade och menande ”därför” och dessutom svaret, korkat nog. Det tänkte nog inte den journalisten på, tidningen hör till dem som kallas just skvallerblaskor.

Av någon outgrundlig anledning föll nyligen mina ögon på en formulering av liknande kaliber: ”Olle Jönsson lämnar frun – får ta hand om gården själv”. Den som skriver nåt sånt skulle egentligen anmälas för skitsnack. Det visade sig att Olle J ibland åker iväg och spelar med sitt band. Frun stannar hemma och det är HON som får ta hand om gården. Själv.

Det är en högst vanlig och vardaglig händelse bland människor som lever med någon annan: En person åker hemifrån och den andra stannar hemma. Naturligtvis är avsikten att det ska se ut som om Olle J lämnar sin fru, en allmänt känd omskrivning för ”skiljer sig från”. Man önskar att INGEN läste såna tidningar NÅGON GÅNG. Men bloggen fick ett exempel på renodlad och oförblommerad skit.

De dystra tiderna till trots: visenten har kommit tillbaka till naturen

I tider av svåra händelser är det viktigt att få den information man kan tänkas behöva. Det är viktigt att hejda spekulationer av alla slag, något som påpekas från olika myndigheter. Även det som kallas tilltal är viktigt, särskilt för dem av oss som har svårt för floskler.

Det jag igår kallade ”språkpetitesser” är ibland inte alltid så små. Talar inte folk hela tiden om vikten av att använda rätt ord? Ibland känns det som om många ”rätta” ord har försvunnit i likhet med annat av vikt. Hur som helst, i de allvarliga sammanhangen kan man i alla fall höra mycket som inte är vanliga felsägningar.

Jag vet att de flesta nonchalerar sånt, men om myndigheter och medier begagnar sig av i grunden felaktiga begrepp – ja, då är vi illa ute på fler sätt än dem som plågar dagens samhällen. Men så här ser mitt (självpåtagna) arbete ut och några ihopsamlade uttryck får diskuteras längre fram.

I det jättelika flödet av ord och bilder hördes en s k hundmänniska som ville trösta (?) med att ”människor är som hundar” och att man skulle kunna ta positiv lärdom av detta faktum. Själv ställer jag mig på de tveksammas sida, i brist på stark relation till något djur alls. 

Europeisk bison. Bild Michael Gäbler, Wikipedia

Ändå kändes det bra att i ett program (på radion) höra om en möjlig återkomst för den vackra (nja, gulliga, då!) visenten som (med några djur i fångenskap som "bas") är på väg att få en s k andra chans i naturen. Visenten, sas det i nämnda program, hade tidigare ”varit helt utrotad i det vilda”. I våra krokar har enligt sakkunskapen inga vilda djur av arten funnits på 8 000 år.

Den människa (jag) som lyssnade på de här nyheterna, och har åsikter om hur ord färgar tänkandet, önskade bara att reportern sagt ”naturen” istället för att (som ofta i dag) översätta ”the wild”. Visenten är värd att leva i naturen och inte det vilda vi alla tycks bebo för tillfället.

Tänk om öknen kunde ta sig för att blomma mer, bara litelite till

Bild Megan Clark, Unsplash

    
Gårdagens fotnot var egentligen ett försök att påpeka det opassande i att sitta här och finfjanta sig med språkpetitesser. Nej, förresten. De är inte petitesser, men ibland bidrar den allmänna bakgrunden till att man tappar farten. Ibland är nog nog, som folk säger när de tagit över det engelska uttrycket enough is enough.

Fotnoten nämnde gårdagens nationella och hemska händelse, men sanningen är att hela världen är en internationell och hemsk händelse. Morden i Örebro får som i likartade fall sociala medier att koka. Tragiken går överstyr och utnyttjas som politiskt slagträ. Folk slår åt alla möjliga håll som passar de egna intressena, syftena och vad det kan vara.

En president i ett av världens rikaste länder föreslår att man skapar en ”Rivieran”-variant på platsen där ett krig – utan motstycke, som de flesta slaktfält – fortfarande råder.

Utan att vara särskilt blödig eller med den utåtriktade och överspända högstämdhet man ser nästan väl mycket av i dag, måste ändå erkännas: det egna sbråkarbetet bär emot för tillfället. Inte högstämd, var det, men här kommer lite grann ändå:

Poeten Södergran skrev i sin dikt ”Ingenting” att ”vi böra älska/…/de korta ögonblick då öknen blommar”. Det låter ödmjukt och bra. Men om det är som det verkar – att öknen i dag = människan – då kan väl ändå en from förhoppning vara att denna öken sätter i gång att blomma, åtminstone lite till.

I dag: mer skämt än allvar. Hur ska man annars tackla tillvaron?*

Det mindre vanliga ordet ”övlig” användes i bloggen nyligen, men är ofta inte vad det heter (synonymer: bruklig, sedvanlig m fl). Det kan väl vara ett tips annars till de facto-folket och dem som gärna talar om att vara värdedriven och ha momentum. De säger också hellre ”efterfråga” än "fråga efter" eller ”be om”. Ni vet vilka ni är… (Psycho-musik)

Lägg ”övlig” till ordförrådet! Har börjat använda det mer och mer för att se om det är lättare att bli tagen på allvar. I denna strävan kollade jag även ordets historia. Nu gällde bakåt, inte nuet eller framåt. Det är ingen seriös forskning som pågår, men det går att få en vink (”hint”, på nutidssvenska) om användandet via dagstidningsdatabasen hos Kungliga biblioteket.

Mest nyttjades ordet (”peakade”, på modern svenska) runt 1925 för att sedan dala och nästan försvinna vid 1995. Sen kom en liten och stadig uppgång runt 2013 (detta mystiska år), men en del av träffarna är felstavning av ordet ”övrig”. Detta tycks vara övligts öde, för övrigt.

Nu blir det roligheter! En person som nyligen gav råd om hur man skulle lösa (!) problemet med stopp i avloppet föreslog följande: ”Koka upp en stor mängd vatten och lägg i graciöst med diskmaskinstabletter. Häll i avloppet!” Det gick inte av att begripa huruvida ”graciöst” användes skämtsamt för ”generöst”.

Folk kan ha egna ordskämt man ibland inte nappar på. Med en far som alltid sa: "det är jag inte korpulent att bedöma", osäkrar man sin pickadoll vid varje liknande tillfälle. En annan (inte särskilt kul, men ändå) språkgrej är att det verkar som om diskmaskinstabletter och maskindisktabletter används huller om buller. Inte vansinnigt intressant, som sagt.

Roligare var en kvinna som sa att hennes man inte var så mekanisk. Man hoppas för bägges skull att hon menade ”teknisk”. Det kan vara illa nog, men vi är nog många som inte hör till de tekniska. Mekaniska, kanske, eller nåt åt hållet. Eller maniska, det finns de som hävdar att denna blogg drivs av en mani. Kan vara, men det är mycket enkelt att komma på fler maniska typer i så fall, ta de melliska (bildade just ordet oppanpå Mello).

*I bloggen kommenteras omvärlden mycket sparsamt när det inte handlar om språk. Inläggets rubrik och texten skrevs innan dagens nationella och hemska händelse inträffade

Använd språket hur du vill, lilla vän, så ger vi råd du kan skita i

Svenskan har, som de flesta borde veta, förvandlats till ett större blandspråk än det varit, i alla fall så långt man själv kan blicka bakåt med ögon och öron (jaja, äsch). Men det är inte enbart uppblandat med engelska (i en hög koncentration dock) utan även med sig självt.

En käpphäst för många språksnutar har varit det komiska ”komma till bukt med” som hetat

”få bukt med” eller ”komma till rätta med”. Det är inget nytt. Men häromdan sa en politiker: 

”vi kan inte råda bukt på det här”. Se där en ny variant!

En som varit med länge (man själv) vet att det finns ett uttryck som lyder ”råda bot på”. (Det borde nämnde politiker själv veta, personen är 55 år gammal!) Nu har vi tre idiomatiska uttryck hopblandade lite hejsan hoppsan. Vänder mig till auktoriteterna, vilket går sisådär, för de kan inte hålla på att kränka och förnedra folk med att säga vad saker egentligen heter.

Språkrådets Frågelådan svarar en som frågar och vill veta vilken man bör välja av dessa konstruktioner. Lådan svarar: ”Vi rekommenderar få bukt med”. I den svarsmeningen är ”rekommenderar” understruket på det sätt som betyder att ordet är klickbart. Och kolla:

där öppnar sig en värld av förklaringar till vad rekommendera innebär! Svaret börjar:

Språkrådets rekommendationer utarbetas främst med tanke på det skriftspråk man använder som medborgare och i arbetslivet, dvs. för att skriva informerande texter, rapporter, jobbansökningar, mötesprotokoll, debattinlägg, pm, brev till och från myndigheter etc. Vi kallar det skriftspråket standardsvenska, och det är där vi tänker oss att våra rekommendationer kan vara till nytta.

Jäpp, man är med. Men så kommer beskrivningen av det som borde vara självklart: att man kan välja sina ord beroende på vem man riktar sig till. Frågelådan och undertecknad tycks först överens om vad ”standardsvenska” innebär, men hör på det här:

Men i den offentliga standardsvenskan är valet oftast redan gjort av generationer av medborgare och tjänsteskribenter, och därefter beskrivet som standardnormen av språkvården. Standardsvenskan är stabil, men inte statisk. Den förändras med samhället, och då uppstår ofta nya valmöjligheter. Det är framför allt dessa val som våra rekommendationer är tänkta att underlätta. Språkrådet har ett statligt uppdrag att ge råd i språkfrågor. Våra rekommendationer här i Frågelådan är sådana råd.

Så bra. Jag som skriver lite slarvigt och skräpigt ibland, blandar regionalt språk med en hoper svärord och sisådär, kommer alltså inte att hamna i fängelse. Ett av Sbråks samlade citat ur den verkliga världen, nyligen, är: ”vi måste göra en realitycheck”. Här i bloggen görs realitycheckar varje dag och de leder till endast ett ord, ett utrop: Hjälp!

Vad spelar man ut förutom sina kort, medmänniskor och sin roll?

Klagandet på mediefolk fortsätter! Ändå måste några övliga brasklappar in i resonemanget. Det går faktiskt inte att klanka ner på yngre människor. Tillvaron i stort, samt i Sverige, har tagit ifrån dem möjligheten att lära sig hemlandets språk i den utsträckning som behövs för att det ska funka som ett gemensamt kommunikationssätt.

Undervisningen på alla nivåer har tullat oerhört på detta slags kunskap, så vad gör man? Och hur ska man förstå det faktum att även äldre springer som hungriga boskapsdjur (alltså såna som lever med och ”hålls” av människor) till engelska lånord av alla slag och byråkratsvenska?

Man måste förundras över att många som passerat 50-strecket driver på denna avveckling så det visslar om det. En av alla skojsiga programledare (50+) sa till några deltagare i en tävling (ett av underhållningsvärldens starka kort) följande: ” Vi får se om det spelar ut till er fördel”.

Ja, då är vi där, situationen då även jag tar djurgestalt: blodhundens. Inget spår alls (men det säger inget, leta själva!) leder till att ”spela ut” används utan objekt. Här i landet spelar vi ut våra kort, vi spelar ut bollen och (tragiskt nog) folk mot varandra. Jo, synonymen ”utklassa” nämns i SO, men går inte att använda i den citerade meningen.

I amerikanska Merriam-Webster finns idiomatiska uttrycket ”play out”. Promgramledarens "spelar ut" är intransitivt (verb som inte har något objekt”) och en exempelfras ur M-W är i detta sammanhang: ”see how things play out”, alltså ”se hur saker utvecklar sig”. Engelskan verkar inte spela ut (”play out”) kort, alltså.

”Vi får se om det utvecklar sig till er fördel”, hade en svensk mening kunnat låta. Eller ”Vi får se om det utfaller till er fördel”. Play out, my ass. Eller ”spela ut mitt ess”. Men det skämtet kanske inte spelar ut till min fördel. 😞

Man förstår att maran flyger på en, såväl på dagen som om natten

Inte är bara de huvudlösa politikerna över oss utan även det halshuggna språket, höll fingrarna på att skriva. ”Avhuggna”, ska det förstås vara. Har redan klagat i parti och minut på ”driver, lämnar” och säkert fler verb som börjat uppträda utan objekt.

I ett nyhetsreportage (radion) sa någon (ämne nykriminaliteten) att ”ingen delgett”. Nur so, som tysken säger, och den engelskspråkige, ”just like that”. Vad svensken säger vet jag knappt längre. ”Bara sådär”? Här behandlades ”delgett” som ”tjallat”. Ordvalet lät som ett felval.

Ett par sekunder senare sa nyss nämnde någon: ”/…/ för att sen delge polisen om /…/. Hallå! som svensken började utropa förvånat för många år sen (”hallå” användes mest i telefon dessförinnan). Var var jag nu? Jo, hallå! Inte heter det väl ”delge någon om något”. 

Kan läsare förstå vilken mara som rider denna bloggare? Även dagtid? Inte blir det bättre av ännu fler avhuggna ord härsan och tvärsan som lyser med sin frånvaro (den logiken går också att skylla på maran). En annan nyhetsutsändning rapporterade att ”det står polispatruller placerade lite var som”. Lite varsom? Låtom oss tackom och bugom.

Informanten AP nämnde det numera etablerade ”ha de(t)!” som hej-då-fras, och tänkte att den ursprungligen löd ”ha det bra”. Men en av de sista seriösa språkvårdarna, Catharina Grünbaum, skrev i DN för ca femton år sen: Det enkla Ha det! har vi lånat från norskan, och det har florerat i svenskt språkbruk i något decennium eller två.

Men säg den som icke kastar sten fast den sitter i glashus. Jag avslutade ett sms med ”Alldeles oavsett”. Det är ju som att säga ”bortsett från”. Punkt. Vad man menar med ”alldeles oavsett” – och inget mer – är nog ”hur som helst/ i vilket fall som helst”. Lika knasiga de. Sökte som en dåre efter denna rumphuggna fras: i många verk så sökte jag, men där stod ingenting.

* Nattmaran, ovan t h, av J H Füssli (1741–1825). Wikipedia