Tvätta ett språk – värre än att tömma en sjö med hjälp av en sil

Vi är alla barn av vår tid, men har man vuxit upp i en annan än dagens är det konstigt att i hög ålder tvingas att bli ett barn av den tid som är nu. Ettor och nollor har, trots sin litenhet, kommit att styra våra liv. Det är utmattande och en daglig chock. Mer om tysk-rumänske författaren Paul Celan, utlovades i går. ”Jo, tjena”, som ungdomen i 50-årsåldern säger.

Det går inte att tro sig kunna fånga något alls i ett fåtal ord när nätet blivit ett hav och varje person, företeelse och händelse finns omskrivna i mängder av texter och kommentarer, fler än riskornen på schackbrädet, eller havets plankton.

Men det var ändå intressant att försöka förstå något av en person som handskades med tyskan på ett så konsekvent, medvetet och smärtsamt sätt. Anledningen var att återerövra det språk som skändats i grunden av nazisterna. Celan hade, kan man säga, ett flertal andra språk att arbeta på och med, men tyskan var modersmålet och det han kände sig ”sannast” på.

Trots att det är futtigt citeras här ändå något av allt som skrivits om Celan. Bland annat finns beskrivningen av hans tyska som ett instrument ”som han knådade, bröt ner, förvrängde. Han skapade nya ord och utvecklade en poesi som inte kunde jämföras med något från tiden före andra världskriget eller efter”.  Särskilt många texter är från 2020, hundra år efter hans födelse. I en artikel som publicerades i ett flertal svenska tidningar, skriver Thomas Kjellgren, författare, poet, översättare:

Det som kännetecknar Celans tidigaste diktning är ett surrealistiskt rikt bildspråk, det som han kallade ”denna ordlekarnas härliga tid”. Men den präglas också av begrepp som Vallmo och Minne, som också en av de tidiga diktsamlingarna heter. Efter ett par längre diktsviter, ”Trångföring” och ”Dödsfuga” blir dikterna allt mindre flöde och de får mer av en ordknapp och nästan skulptural resning. Allt detta som blir Celans unika tilltal. Dikten har blivit en viktig, existentiell ANDNINGSVÄNDNING, för att använda titeln från den centrala samlingen från 1967.

Kanske är det en orättvis och/eller oanständig jämförelse, men om nu diktare och tänkare får slita hårt för att ta tillbaka sina modersmål från diktatorer, despoter, tyranner – hur får vi nu levande tillbaka vårt funktionella och vackra språk som vi själva varit med om att förstöra?

Hur besudlat kan ett språk bli? Kan det ”räddas” av användarna?

Det är viktigt att påminna sig själv och andra om hur kul man kan ha med språk (lyssna på barn när de går loss!). De börjar bli mer tunnsått med skojet eftersom våra sätt att uttrycka oss individualiserats så in i bänken. Under kort tid. Nu skulle förstås ingen se en som ett sanningsvittne, men det måste sägas: komiker är sällan lika roliga som förr. Det handlar mest om att våga vara extra-snuskig (märkligt nog en vana hos många kvinnliga humorister), chockerande och gärna otrevlig. Så att man spräcker livstycket, som det en gång hette.

När en sån känsla drabbar även dem som i likhet med undertecknad inte är särskilt salongsfähiga eller skraja för att ta i – ja, då är det dags att hålla upp ett par varningsskyltar. Apropå det: hand i hand med den tråkiga humorn går den själlösa tv-reklamen. Branschen kunde att förutom säljande även vara underhållande. Ett tråkigt nutidsexempel är mobiltjänsten ”Vimla” som profilerar sig med en person som står och skakar. Är det ordet ”vimla” som man försöker skoja med så är det nog mer fel än långsökt.

Vi flyttar oss till de riktigt farliga hjärntvättsverksamheterna. I en OBS-essä (P1) häromdagen, beskrev Jimmy Vulovic, lärare vid institutionen för kommunikation, Lunds universitet, hur orden användes som vapen för att förbereda det nazistiska maktövertagandet i Tyskland förra seklet. Sånt sker smygande och problemet är att när ett språk börjar förändras kraftfullt, oavsett syfte, men ofta som led i ett maktövertagande, vet demokraten i en ”att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord”. Vulovic säger att

långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har /…/ orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription.

Dött blev mycket riktigt det tyska språket för många författare och poeter. Efter krigsslutet ansåg en falang att tyska inte längre kunde användas. Filosofen Theodor Adorno (1903–69) formulerade saken som att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Andra tyckte snarare att det var ett måste att ”ta tillbaka” språket.

En som förfäktade detta motsatta beteende var tysk-rumänske poeten Paul Celan (1920–70). Mer om honom och lite annat i morgon. Det blir bara åsikter om sånt många känner till och det är bäst att påminna om för vem denna blogg skrivs främst: Mig själv. Vi kan kalla den ett försök att i bästa fall behålla en viss grad av mental friskhet.

Lite fredagsmys med grisdeg och annat vi människor kan behöva

I går förutskickades en text om hur nazisterna knådade språket för att anpassa det till en ny ”verklighet”. Och det som hände därefter. Men innan jag sparkade i gång (mja) hjärnan för den uppgiften kastade jag en blick på dagens Dagens Nyheter och rubriken "Madeleine är näringsidkande grisch för Sverige i tiden". Man må säga (som Kalle Stropp ofta utbrast på sin tid) att det väntas mycket av en läsare i dag.

Försökte hejda eftersökningsimpulsen, men prövade ändå att konsultera delar av internetet. Ordet finns inte, som var och en förstår, i någon ordbok. En av de ”svenska tre” försökte hitta på något (som inte heller fanns): "förslagsprogrammet" skapade förhoppningsfullt "gris-deg”.

Grisch är tydligen inte engelskt (och stavningen antyder tyskt), men Wikipedia, som utgörs av alla oss ”språkbrukare”, ger besked: ”Grisch-stilen handlar om att klä sig snyggt och klassiskt”. Se där på fan, häpnadsväckande upplysningar! Oret tycks motsvara engelska ”posh”, och en person i min ålder kan, förutom de redan använda adjektiven, säga "flott, flådig, tjusig, elegant". Synonymer.se föreslår ytterligare runt 35. Det finns med säkerhet fler.

En invändning mot DN:s rubriksättare är användningen av ordet som substantiv. Wikipedia beskriver det som en ”beteckning” eller ”stil”, utan att ange ordklass. En kommersiell sida som säljer ”grischa” saker står för fler upplysningar:

Ursprunget till ordet grisch är mycket oklart, men enligt en del har det sina rötter i det svenska ordet gris, och att det är en hyllning till att leva livet fullt ut eller nästan lite grisigt som uttrycks på SVT:s Morgonstudion. Grisch är att stå ut i folkmassan, att vara självklar och att omfamna din stil. Men en sak som vi på GardeGrisch vill ta i akt att förtydliga är att man absolut inte behöver vara grisig bara för att man klär sig grisch!

Enda vettiga i det här icke-sammanhanget är förslaget från ordbokssidan svenska.tre (men som tyvärr inte fanns på riktigt): Grisdeg. Det är ett ord som fattas i våra lexikon och det skulle kunna användas för mängder av företeelser. Allvarstexten skjuts upp ännu en dag, men det är ingen brådska, vi bor i en långsamverkande apokalyps.

Vi flyttar oss långsamt från makrillen till fasligare och fulare fiskar

Inte särskilt populär hos alla. Bild Hans Hillewaert, Wikipedia

  

I dessa dagar önskar man sig en rolig historia att berätta, nästan om vad som helst. Se där, i minnet dök faktiskt upp en, med flera decennier på nacken, men vad gör det? Informanten K återberättade den häromdagen, det är vad vi åldringar gör: berättar samma saker om och om igen för varann. K hade kommit hem efter jobbet och frågade sin son om han ätit något. Sonen, i den mellantonårsålder när man inte orkar säga så många ord till föräldrar, skrek inifrån sitt rum: Makrill!

K ställde frågan igen och fick samma svar, vilket var besynnerligt: fisk var inte vad ynglingen brukade äta. Konversationen fortsatte en stund med ett flertal: ”Va? Makrill!” När tonåringen till slut illvrålade ”MAKRILLEN!” sa K att ”du brukar väl aldrig äta fisk?”

Det visade sig att han hela tiden sagt ”mackgrillen” och menat smörgåsgrillen, samt därmed ansåg sig ha menat att han nyss ätit ett par mackor han tillagat i denna grill. Nu är detta ett speciellt fall av ett inte alltför starkt intresse av att bli förstådd, men något säger det om mänsklig kommunikation.

Det vore förfärligt att efter en sådan rolig språkhistoria ta ett kliv in i det slags språk som autoritära regimer arbetar med för att föra människor bakom ljuset och därför kommer det inte att ske förrän i morgon. Ett tips som förberedelse: Tänk på en amerikansk president som ljuger utan att skämmas, dock beskyller andra för lögn och gör en hel värld osäker.

Ytterligare ett tips: gårdagens OBS-essä i P1 om "när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak”.

Vi får ytterst sällan någon tårta, Eric Blair och undertecknad

Ett par inlägg nyligen har handlat om George Orwell, eller, som han hette på riktigt, Eric Blair. Han lär ha varit en riktig språknörd, långt innan det ordet fanns. Så mycket i hans språkresonemang (förutom det rent synska) i romanen 1984 är träffande så att det visslar om det. Undrar om man inte är hans inkarnation.

Hur mycket bevis behövs? Han avled samma år som undertecknad föddes. En liten tidslucka på några månader mellan oss – äsch. I den tibetanska dödsboken beskrivs hur en avliden själ irrar runt ett tag innan den finner ett nytt hem. Kanske låter inte dessa fakta hundraprocentiga, men om man anser sig tycka det så är det väl så?

Det har jag lärt av samtiden och vad som i dag kallas faktagranskning. Radioprogrammet om Eric Balir häromdan beskrev bl a hur dödstrött han var på sin tids klyschor och återkommande plattityder. Det går att ana sig till hans mentala morrande när han klagade på snön som föll i november och en medmänniska sa: Jamen, det blir ju så mycket ljusare!

Eller när Blair klagade på sin förkylning i juni och folket runt honom sa: "Och tänk, dessa sommarförkylningar som aaaaldrig går över". Nja, det där var lite friserat, det är inkarnationen Blair som säger så genom sitt medium (eller vad det kan heta), nämligen mig.

Hans eget modersmål, amerikanska varianten av det, skulle bli en plåga för oss som levde ett antal decennier efter honom, i andra länder. Med ens sa folk ”trevlig kväll” till varann, eller ”ha en trevlig helg”. Sånt önskade vi varandra förr, fast tyst: det var självklart att alla skulle ha det trevligt. Värre är ”Ha en fortsatt trevlig dag” av någon som inte vet hur dagen börjat för en. ”Fortsatt trevlig” kan utlösa vrede och ”önskaren” riskera en tjottablänga mellan lysmaskarna.

Den senaste plågan i tv- eller radioprogram, då! ”Jaha, tack, Kajsa Lundmark för att du kom hit och berättade om snytbaggen!” I hundra fall av hundra säger Kajsa Lundmark: ”Tack för att jag fick komma”. Det enda vi begär, Eric och jag, är en pytteliten avvikelse. ”Kul att jag fick vara med”, t ex. Den gång det händer ska det noteras i bloggen samt får vi tårta.

Kan den småchica kamratkretsen tävla med Ferlin i att negga?

Med en dåres envishet upprepar jag en brasklapp som gäller denna blogg. Här kan allsköns språk förekomma Det kan vara ålderdomligt, ha snotts av ungdomarna, vara svordomar, oegentlig- och felaktigheter. På ett sånt här ställe har man carte blanche, serrni!

Se mig som en konstnär – en blid och from önskan. Vad sa han, C J L Almqvist? Jo, ”Så jag målar, donna Bianca, / Ty så roar mig att måla”. Det är lätt för oss skönandar att säga så, vi uppträder bara på platser där inget annat krävs än att vi gör skojiga (eller kassa) konster. Skriver vi ett nyhetsblad är det en annan femma. Då tarvas ett renodlat språk, så tydligt som bara går. Om syftet är att nå många. Finns inte det målet kan man skriva som Almqvist och jag.

I tidningar har tydligheten varit bruklig, comme-il-faut, korrekt och passande. Men om det nu inte längre går att förstå det som står i medierna, är det då deras fel? Eller ens eget? Man kan ha halkat så långt bak tiden att man på sin höjd är en anakronism.

Två exempel från en rikstidning, det första ur en debattartikel om höga matpriser: ”Marknaden har under många år kritat maten och skjutit de riktiga kostnaderna på framtiden”. Jovisst, man är ju inte korkad: krita kommer från ”kredit”, som i ”köpa på krita”. Men kritat maten?

Den närmaste användningen av verbet krita har med ett skrivdon att göra. Nils Ferlin skrev 1939 dikten När skönheten kom till byn. Där beskrevs mänskorna lika tröga som de är i dag: ”Nu sitter de där och spindlar* så smått och så grått / och kritar för sina lador och hyllor”.

I samma nyhetsblad som kritandet skriver en krönikör om sig och sina kompisar som brukar träffas för att negga (utan citattecken): ”att negga tillsammans är basen för vår vänskap”. Ungdomarna (i 40-årsåldern) har kommit på det festliga i att klaga på saker (negativitet, ni vet). Inte så nytt. Många av oss äldre har flera medaljer i neggning.

För att dra ett varv till på negg-kvarnen citerar krönikören den österbottniska gruppen KAJ: ”Skippa peppen och embrace att livet kanske inte är så kul hela tiden, var deras tips till svenska folket.” Hur korrekt citatet är framgår ej. Om du skulle råka vara runt 70 och läser detta: Bli poppis! Negga mera, skippa peppen och embrace att saker inte alltid är så kul! Yeah.


*Rör sig spindellikt, enligt SAOB

Här skriver en solstråle som kanske inte plisar alla, vid eftertanke

Det är svårt att plisa alla, sa rösten i radion. Så sant, så sant, det vet var och en som försöker pleasa alla (både ”plisa” och ”pleasa” rödmarkeras av stavningsprogrammet, förvånansvärt alert). Det är nästan lika svårt att göra alla nöjda.

Utom just i dag, kanske, eftersom man tycks vara den enda människa som inte fallit för popgruppen Kent. Fjättrad (mja, lite frivilligt) vid radioapparaten kan man frestas tro att det bara finns en skapligt levande människa förutom man själv i tillvaron. Den andra blir jätteglad av Kent. Nästan mer skrämmande än romanen 1984.

Det är en rasande tur, som Evert Taube skrev, att man inte ”är” på Facebook (den andra delen av meningen skrev han inte). De som är språkligt överkänsliga skulle kunna gå mer bananas än vad som redan är fallet av mänskliga läten och utrop.

Informanten K sitter dock och uppdaterar sig med De Mångas göranden och låtanden och kunde häromdagen berätta att om någon är sjuk får den ofta (i FB-familjen) uppmaningen ”krya dig”, ibland bara "krya". Vi som vuxit upp f FB (före Facebook) vet att ”krya” inte går att säga så, uttrycket är ”krya på dig”. Enbart ”krya”, eller ”krya dig”, har inte funnits i det här språket. SAOB ger ett exempel från mitten av 1800-talet, visserligen, men det låter lattjo: ”Det ligger något, Gud vet hvad, som kryar/ I detta skimmer (från brasan), något ljust och gladt”.

Åter igen, fast ingen direkt bett om ens åsikt: det är nästan värre med den här nya klämkäcka svenskan som ett antal tongivande och glada influerare samt deras jämlikar får till. Jämfört med plisa, t ex. Då har ju bara någon fått problem med sin tvåspråkighet.

Eftersom det är en sån dag i dag ska även påpekas att det inte hjälper om Astrid Lindgren skrivit skojiga ord som av nån anledning spritt sig högt upp i åldrarna. Hennes hittepå-ord kan man avstå från, hur roliga böcker hon än skrivit. (Hittepå – ryyyys!)

Varför finns det de som undrar över varför svenskar inte längre kan skriva och läsa så vidare värst? Det finns knappt något språk kvar. Ju.

Det kan vara så att ens bästa vapendragare är döda sedan länge

Konsekvens är en egenskap man önskar av andra, om ens egen fallerar lite så är det inte hela världen, man är ju människa! Nu ska här klagas på andras inkonsekvens, noterad i diskussionen om 1984 (återgiven i bloggen i förrgår), där tre vittra personer – förutom att ställvis prisa romanen – såg med dagens ögon på den, kallade den lite tråkig, torr och utan större litterära kvalitéer.

Inte så förvånande, men mer ”släkt” med Orwell än kulturpersonerna, vidgår jag härmed en liknande aspergersk (språkpolisiär, skulle omgivningen kunna säga) hållning som författaren. Det är nödvändigt att göra avsteg från sina principer ibland, men i dag är inte en sådan dag. Det slappa accepterandet av språkförändringar är en styggelse!

Bland diverse sådana försyndelser är (har någon hört det förr i bloggen?) det gränslösa inbjudandet av engelska på ett eller annat sätt. En del av de som talade i programmet hade visst ett antal tänkvärda inlägg. Och f ö, den som säger ”tänkvärd” en gång till närmar sig giljotinen. Ett så urvattnat och TRÅKIGT pliktord!

     

George Orwell, 1903-1950. Wikipedia

(Kom till saken!) Jo, en av dessa människor nämnde en förutsättning för något i stil med om det och det hänt, ”så hade jag rantat om det”. Man vänder sig mot Eric Arthur Blair där han sitter i idévärlden under namnet Orwell, och skickar iväg ett par postuma nickningar.

Svenska ”ranta” betyder ”ränna, löpa, springa planlöst omkring”, medan engelska ”rant” betyder ”gaffla, tjata, skrika om”. Det verkar som om andra inte ser något problem med sånt här. Men man kan misstänka att diktatorer och tyranner får bättre fäste om hela mänskligheten skiter i vad den säger – en blygsam tanke.

En del hör och ser eländet mot sin vilja, andra är mer fria i anden

När man går på knäna kroppsligt (lååååång influensa) och mentalt (världens senaste avveckling) kan det förvåna en med plötsliga, språkliga, dödsryckningar. En tappad geist hoppar upp utan förvarning, upprinnelsen är Danmarks statsminister. Här kommer hela den ocensurerade historien.

I sjuklägret stod P1 på och nu började det som numera heter Ekot. Bara det, när man tänker efter: Höga vederbörande bestämmer att Dagens eko plötsligt heter Ekot. Det är närmast Trumpdumt. Nå. Där ljöd reporterns stämma ur radiolan: ”Europa kan inte acceptera att en man i Moskva definierar framtiden för varken Eu eller Nato”.

Nämen va i h-e, tänker man på sitt uppfostrade vis och trycker på repetera-knappen ett par gånger. Det är nu det blir komiskt. Den svenska reportern översatte ordagrant vad danska statsministern sa och det lät i stort sett identiskt, med övlig skillnad för uttalet. Eftersom bloggen går till botten med det mesta kollade jag här och där, bl a de ”falska vänner” som kan lura oss nordbor.

I förrförra stycket markerade i alla fall Words stavningskontroll den felaktiga formuleringen och föreslog ”vare sig EU eller Nato”. Tänk. Ändå var ambitionen på senare tid att blunda med såväl ögon som öron, men somt sitter i bakhuvudet och skriker när någon plötsligt illdådar sig (påhittat verb som låter rätt och bra).

Frågan är varför en del har grammatik i ryggmärgen och andra inte. Det var ju inte precis tonåringar som skiter i skolan som talade: en svensk reporter och en dansk statsminister. Man har för höga krav, förstås. Fast det i alla fall är lätt att instämma i Staffan Doppings kommentar om saken på X: ”Varför behärskar vare sig varken inte heller journalister varken vare sig inte?”

1984 aktuell? Romanen är nog snarare att betrakta som eternell

Folk ska ge fan i att ha ihjäl ens gamla gudar. I ett radioprogram om 1984 diskuterade en grupp litterära människor romanens (enbart ett par år äldre än den som här för pennan) relevans för vår samtid. Den tillerkändes en ganska stor betydelse för sättet att beskriva totalitära stater – en betydelse som verkar kunna fortsätta i evighet. Men givetvis nämnde också en av deltagarna att den är daterad.

Daterad är ett annat ord för föråldrad, en term jag själv föredrar. ”Daterad” är torrt och ointressant i jämförelse. Diskussionen var dock intressant, någon hade dykt ner i Orwells språkbesatthet och beskrev detta så att man (d v s jag) anade en broder i synen på vårt främsta kommunikationsmedel.

Han gav, förstås, inte folk i allmänhet skulden för ett dåligt språk utan pekade på hur makt manifesteras genom det lingo som pumpas ut för att beskriva en ny verklighet. Den amerikanske presidenten och ”hans folk” är ett nästan genant exempel på den tydliga och oförblommerade parallell vi får betrakta i dag.

En av bloggens yngre informanter, H, stod nyligen för en milt sagt avig inställning till romanen: ”Det är några årtal jag inte orkar höra en gång till, 1984 och 30-talet!” Intressant med tanke på att några av de litterära personerna i radioprogrammet sa att de inte lagt märke till att 1984 nämnts så ofta på senare år.

Hur som helst är det en bestickande tanke att när ett begrepp som under en tid varit i svang upphör – ja, då kan det vara ett tecken på en sån där orwellsk förvandling. Ett eget favoritexempel är ”snuttifierat” som användes flitigt för ett par tre decennier sen. Nu har det inte hörts av på länge. Men däremot är det ”verkställt” i sociala medier, Tiktok, Youtube m fl kanaler: där firar det riktigt snuttifierade triumfer.

Vad ska vi å andra sidan med språk till, vi får ju snart ledigt som människor. AI-robotar kan göra oss mer lika än vi (oss?) själva. Fast detta frenetiskt gående över ån efter vatten kan inte upphöra att fascinera en så länge man har lite tankeverksamhet kvar.

I dag kommer problemen från djurvärlden: en vessla och en mask

Ständigt denne Musk! Det där var en mening som för några svenskar betyder mer än bara orden i sucken, eftersom den också är ett ofta använt citat – eller vad nu stilfiguren kan heta. Ursprunget är vad privatdetektiven Ture Sventon brukar utbrista när hans ärkerival, brottslingen Ville Vessla, dyker upp och stör: ”Ständigt denna Vessla!”

Så här beter sig språket ibland: det innehåller mer än det verkligt sagda. (Där kom ytterligare en anspelning, men låt oss inte ta i för mycket.) Ibland vet kanske inte folk vad de säger. När man hör en nutidsmänniskas (snäppet yngre än en själv): ”Tänkte inte på det”, är det antagligen plankat ur en film där Peter Dalle står för uttalandet.

Själv förstår jag inte hur en så enkel mening kan hanteras som ett citat: en misstanke säger att samtiden gjorts en smula kort om roten. Men nu var det varken Ville Vessla eller Peter Dalle det gällde, utan Elon Musk. Samt ett slags eget tramp i klaveret. Ämnet är ”guilt by association”, även om en inre kamp pågår för att rentvå mig för detta brott.

Häromsistens innehöll bloggen en nästan lyrisk betraktelse om ett par astronauters hemfärd till jorden och den intressanta sista etappen av deras resa, betraktad av många jordmänniskor och några delfiner. I ett svenskt tv-inslag påminde i går en ekonomi-influerare om vad Musk ”gör för världen”: bl a står hans företag SpaceX för den här ”säkra” landningen.

Så typiskt. Här sitter man och tänkte inte på det. Ture Sventon har man lite hum om, liksom hans fiender. Men Musks flådiga inverkan på vår värld når inte ens enkla hjärna. Och ändå om så: hur mycket skuld ska man känna? Hur inblandad är man i världens tokskallar, när de även är partiella smartskallar? En fråga som dyker upp är också: Hur kom astronauter hem från rymden förr, f M (före Musk)?

Sånt gör människor när de tycker att omvärlden bjuder motstånd

Människor som inte orkar vara riktigt närvarande i varje sekund hittar utvägar. En del väljer att sticka. Inte pysa eller pipa i väg, nej, de stickar sig bort ur verkligheten. Sitter de framför en tv där andra vuxna leker och skränar, så stickar de sig förbi även sådant. Vi andra ser avundsjukt på, men får ibland gåvor ur deras produktiva sätt att fly: strumpor som är så vackra att ingen jävel törs ha dem på sig.
       

Andra vilar sig med sysslor som trav, schack, patiens på datorn. Kanske ägnar de sig åt Tetris, det ryska pusselspelet som fyller fyrtio i år. För egen del har jag funnit ett mycket enkelt orddito på nätet, inget krävande och absolut inte utmanande: hela omvärlden är en utmaning.

Igår dök det perfekta divertissemanget upp. SAOB förklarar redan 1918 att detta ord, ”nästan blott skämtsamt arkaistiskt”, betyder ”förströelse, nöje, tidsfördrif”. 

Tursamt nog hamnade undertecknad i en livesändning av hemfärden för de sen länge strandade amerikanska astronauterna. Totalt ointresserad av rymd, teknik, världens framsteg och ett antal andra ting, satt jag i alla fall som fastnaglad vid den gammalmodiga stationära datorn. Kapseln kom farande långt uppifrån, bromsades upp av fallskärmar och plaskade slutligen ner i vattnet.

Runt räddningsbåtarna och kapseln samlades en grupp delfiner, glada att nåt hände i deras jättelika och vackra vatten. De mycket skickliga inhemska rapportörerna/journalisterna hade nyss beskrivit nedslagsplatsen: Strax utanför staden Tallahassee, Florida, i den Amerikanska golfen. Om nu någon hört talas om den. Astronauterna såg pigga och glada ut med tanke på de ansträngningar de varit utsatta för. Ja, vad ska man hitta för divertissemang i dag?

När ett par rejäla kraftkarlar får en att tvivla på den gamle romaren

Vi som kommer från brokiga och blandade genpooler kan berömma oss av att känna igen mycket av Det Mänskliga Beteendet. ”Inget mänskligt är mig främmande” har vi lärt oss säga av såväl födsel som ohejdad vana, men även lite hejdad bildning.

Citatet kommer från romerske författaren Terentius, ”egentligen Publius Terentius Afer, född ca 195 f Kr, död 159 f Kr”, skriver Wikiquote. Hela citatet lyder ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”. Det låter vettigt. Wikiquote bidrar med ytterligare en kort sentens från Terentius: Veritas odium paret, "Sanning skapar hat." Sanning? tänker man, och finner en uppsats inom ämnet ”vetenskapsteori och metodik”. Där skriver Johan Karlander:

Syftet med vetenskap är att komma fram till sanna påståenden, men vad menas med det? Frågan är svår. Man skulle vilja ha en definition av sanning som kan användas för att testa alla typer av påståenden. Men det verkar inte finnas någon allmänt accepterad definition, trots årtusenden av filosofi och vetenskap. Här är fyra påståenden, P1-P4. I vilken mening är de sanna? (1) Bilnycklarna ligger på köksbordet. (2) Varje deriverbar funktion är kontinuerlig. (3) Björn Gustafsson är skitkul. (4) Man bör hålla sig till sanningen.

Det kan man fundera över i afton, men där lämnar vi uppsatsen och den vetenskapen. Här är i alla fall dagsens sanning som gripit tag i denna skribent: inte kunde man tro att två diktatorer skulle få en på fall. Det finns förstås fler maktbesatta, men just de två visar i dagarna att den gamle romaren för tillfället inte har rätt: En del mänskligt är mig mycket främmande.

Tillfälligtvis har de där gubbkräken förstummat mig.

Enkelhet och tydlighet kommer att ta över i den moderna världen

Vissa dagar kantrar bloggen. Det här går ju inte. Här sitter man som en drunknande och sörjer över att ständigt möta ett bristfälligt språk. Om detta språk komme från den breda massan vore det en sak. Med den breda massan avses varenda människa utom de som har till uppgift att informera och upplysa denna massa: kommunikatörer av alla slag, journalister, myndighetspersoner – gärna också politiker, men det (språket) är inte alltid en huvudgren för den yrkesgruppen.

I dag känns det särskilt utmattande att stå ut med all verbal nonchalans – vi har ju alla våra små saker vi hänger upp oss på, eller hur? En långvarig influensa med feber och hosta sitter också och skriker i denna hårt prövade åldrings inre. Att man ska vara så känslig och petig.

 
 

Bild Daniel Torok, Wikipedia

Och hoppa högt bara för att en reporter säger ”Ukrainska liv går i spillan”. Eller för att en annan vuxen reporter formulerar meningen: ”Kan du föreställa sig det här?” Bara bagateller i det stora hela. No big deal. Och på tal om deal, den främste deal-gubben på jorden, han kan uttrycka sig klart, han, och hör därmed till de mer lättolkade. I ett av sina meddelanden riktar han sig till Iran och säger:

Stödet till Huthiterroristerna måste upphöra omedelbart! Hota inte det amerikanska folket, deras president, som har fått ett av de största mandaten i presidenthistorien, eller världsomspännande sjöfartsleder/---/ Om ni gör det, var försiktiga, för USA kommer att hålla er fullt ansvariga och vi kommer inte att vara snälla!

En president som ”fått ett av de största mandaten i presidenthistorien”! Kanske fick han detta jättemandat p g a sin tydlighet? Och vill man bråka med honom kommer hans folk och han själv ”inte att vara snälla”. Det kan vara så att en kraftfull, verbal tydlighet är på väg att ta över världen.

Är det man själv som är galen? Och om inte, hur är det då?

Den som gör en resa har något att berätta, heter det. Den som sätter på en radio har också något att berätta. Men det där med resan: det osar känt citat om det. man måste söka källan. Och se på sjutton, där dyker en Matthias Claudius (1740–1815) upp och tillskrivs citatet. Fast han, journalist och författare, skrev det på tyska, förstås.

Men hur mycket man ska tro på den sortens upplysningar? Det dräller säkert av folk som sagt samma sak långt innan MC. Kanske de inte reste så mycket, förstås, kanske inte så många låg åt det bokliga hållet, men det är ju inte världens klipskaste mening, om än sann.

Tillbaka vad en petimäter hör ur radion! Först en feluppfattning av ett ord, något som beskrevs i bloggen nyligen, 8 mars. innovasiv för invasiv. Som vanligt är det mer bestickande när folk inom vissa områden gör ett sånt misstag, det kan inte hjälpas. En journalist i ett vetenskapsprogram talade om innovasiva växter, ajajaj.

Det enda man kan säga om saken är att det kan hända vem som helst att halka på ett ord. Men det ligger påfallande många exempel på nätet och som visar att detta innovasiva är en rätt vanlig missuppfattning. Svårare är det med konstruktioner som har en bakgrund i engelskan.

Så tjatigt, tänker läsaren, det här skriver ju den förpepprade bloggaren alltid om! Ja, tänk för att hon gör det, vilket beror på att det ofta ligger en viss gasljuskänsla* över vissa formuleringar. En radioreporter förannonserade sin (UTMÄRKTA!) podd om Ryssland och sa ”Moskva och Donald Trump går långt tillbaka”. Tittar i amerikanska Merriam-Webster och finner dessa rader: 

go way back idiom:
to have known each other for a long time
He and I go way back.

Reportern jobbar säkert på minst tre språk, man kan inte bli arg på honom. Men jag bara säger. Jag bara säger att den här osäkerhetskänslan känns rätt drabbande. Men bara för mig, vad det verkar. Förutom nån enstaka åldring hörs ingen levande varelse kommentera saken. Och jag bara säger! Fast den meningen är säkert också amerikansk i botten.


* Gasljus: Anspelar förstås på filmen från 1944, med den skillnaden att manipulatören i bloggexemplet inte är en enskild individ

Kanske har Eva Rydberg någon buskisroll man kan aima för?

”Vi ska aima för det här”, sa en skojpropp utan att ha en aning om hur rasande en del av oss blir när något aimas för. Den idiomatiska och engelska frasen ”aim for” betyder ”sträva efter, ha som mål”. Men i dag sätter en mycket hög feber stopp för ens ilska och dagens epistel ska snarare gå åt buskishållet!

De tillkortakommanden som äldre drabbas av kan vara riktigt underhållande om man inte är känslig och mån om sin mentala apparition. Informanten M satt och lyssnade på radio och ropade till: ”Va? Hästar som fångar ärtor?” Det var förstås ett vanligt hörfel: sanningen är att programmet handlade om hästar som fångade räkor, rätt märkligt det också. Hittar följande:

I den belgiska regionen Oostduinkerke drar stora Brabanthästar tunga nät i det grunda vattnet för att fiska räkor. Det är en tradition som går århundraden tillbaka.

Ovan nämnde informant, med hörsel som anstår en äldre person hoppade till vid ett annat tillfälle, ett annat radioprogram. Det handlade om vården, och M hojtade åter: ”Vad sa dom? Varför pratade dom om en skeppsläkare?” Nja, det visade sig vara en ”chefsläkare”.

Det är ingen idé att försöka dölja såna här felhörningar och missuppfattningar när åren hopar sig runt en. De lär inte bli färre, såväl åren – om man har tur – som de svikande och sviktande förmågorna. En vacker dag är vi alla buskisskådisar: Fånga ärtor, var det.

Enkelspråkigheten har vi lätt för att plocka upp, unga som gamla

Hur går det till att bli enkelspråkig? Läs gärna enkelspårig, eftersom det börjat bli samma sak. ”Enkelspråkig” verkar inte existera, men vad gör väl det, kan man tycka lite djärvt. Ofta är det just de enkla uttrycken som vinner terräng, vilket inget är att förvånas över i den tid som nu är.

Verbet ”plocka” har varit störande under en lång period: folk plockar upp tankar, de plockar upp idéer och strömningar. Ibland plockar de upp tråden i ett samtal. Plockandet är enahanda och borde kunna ersättas med ”ta fram, ta upp" och säkert andra konstruktioner.

Kollar man i Svenskt språkbruk (från 2003), blir det tydligt att svenskan i de flesta fall – för den bildliga användningen – framför allt valt ”ta”. Oftare ”tog man upp” tråden, ämnet, idéer. Som vanligt är det fråga om en språklig lavin. Vi ligger och sprattlar i den allesammans.

En från urtiden plockar upp saker från golvet, mycket plockar man fram och in. Jodå, naturligtvis är betydelsen densamma, men man kan väl få bli lite arg, när världen i övrigt är stillastående och inget händer. Det är också irriterande att så få vill bjuda motstånd.

Av mycket som yttras är det ibland svårt att försöka tänka efter hur i hela fridens dar man sagt under de tidigare decennierna i ens liv. ”Hur har det här spelat ut i opinionen?” frågade nån häromdan. Vad menade denne? Hur har det här ”utspelat” sig? Nej, det låter inte klokt. ”Vad har det fått för resultat?” Lugn, man förstår fortfarande det mesta. Men varför är det så svårt att hitta ens eget, oftast äldre, språk som skulle säga ungefär detsamma, fast tydligare?

En ekonomigubbe använde begreppen ”tala ner” respektive ”prata upp”. Visst igen, för tusende gången, det går att förstå, men vad heter det på svenska? Tala till nackdel för? Prata till fördel för? Det kan förstås vara fel på en själv, man kan ha drabbats av frontallobs- eller annan demens som leder till enkelspråkighet. Jisses. OMG. Mon Dieu. Med flera.

En historia som börjar med Roffe och slutar med Olof Skötkonung

Man måste hålla med Roffe. Han skriver:

Alla har varit med om den här diskussionen många gånger. Totalt sett, genom åren, hur mycket tid har vi gemensamt lagt på att vara oense om det ska heta större än jag eller större än mig? Säkert många år. Det är kanske det största enskilda slöseriet med tid inom den svenska språkvården.

Reklambyrån Cordova hyser Roffes Språklåda, en rolig (men mer seriös än Sbråk) blogg med kunskap och stuns i. Googla efter den, eller skriv bara meningen ”större än jag, större än mig” och få upp MASSOR av ställen, som visar på det här ”slöseriet med tid inom den svenska språkvården”. Ändå fortsätter tjatet hos menigheten. Alla anser sig ha rätt och frågan är okomplicerad om man ser till de större problemen med världens språk, t ex deras utdöende.

En närbesläktad historia är den om att pronomenet ”honom”, objektsform av ”han”, håller på att försvinna. Om detta skrev nyligen (i en DN-krönika) Anders Svensson, förändringsglad chefredaktör på Språktidningen. Naturligtvis görs i hans text en grej av detta faktum, så talade man nämligen under fornsvensk tid, förtäljer han.

Modern rackare, den där Skötkonung!

Sbråks bloggare är vråååååltrött på alla de gånger förändringar i språket inträffar och den samlade (nästan) ämnesprofessionen kommer springande med hur svenskar talade för flera hundra år sen. Vilket ju knappeligen är nån anledning till att folk i dag säger ”jag träffade han”! Däremot ligger det något i det citat AS använder från Språkriktighetsboken (2005), och i vilket Svenska språknämnden beskrev denna användning av han som ”mycket vanlig exempelvis i norrländska och sydsvenska dialekter samt i moderna stadsspråk”.

Syn för sägen (eller vad det heter när hörseln är inblandad) är informanten A, som vanligen uppvisar en språksyn (ha!) betydligt strängare än sbråkbloggarens. A säger sig inte speciellt irriterad över att han används på objektplats. Detta beror på att A är uppvuxen i en västerbottnisk bygd där man använt han på detta sätt i evigheter. Om ända från forntiden, måste vi låta vara osagt.

Vem hade kunnat ana att en helt vanlig punkt kunde uppfattas så?

Om någon skulle rita av en själv och ens uppfattning om och syn på världen, skulle teckningen föreställa en tant i ett moln av frågetecken. Och just frågetecknen verkar höra till de mest livaktiga skiljeditona – i sällskap med utropstecken! Med punkten (.) är det dock si och så. Redan för ungefär ett decennium sen kunde man notera att folk börjat sluta (hur skriver jag, egentligen?) med punkter, framför allt i sms. Det gällde särskilt de unga, men i språkväg (och mycket annat) tar de mer förändringsbenägna äldre efter.

Men de av oss som har stelare hjärnor, åtbörder och åsikter om talat och skrivet språk trycker på bromsen, sätter klackarna i backen, för att inte släpas med. Vid något tillfälle hörde jag att sms-meddelanden s a s inte tålde punkter, d v s oviljan föddes hos de sms-ande människorna.

I senaste Spanarna (P1-program) talade Jessica Gedin om detta faktum. Hon förklarade att en punkt efter ett sms-meddelande ofta uppfattas som aggressiv av mottagaren samt la hon ut texten en del kring detta fenomen. Och själv sitter man här höljd i sina frågetecken, upptagen med världens andra och aggressivare beteenden.

Den som googlar den finner, tänkte jag. Upplysningarna var få, kanske var sökorden inte så smarta. Vad som dök upp var en engelskspråkig sida – översatt av nåt AI-verktyg – och nu blev det åtminstone underhållande. Rubriken till texten om hur punkter uppfattas i sms löd: ”Varför perioden i din text gör dina vänner nervösa”. Det gäller att ha några små grå (säger Poirot, och menar hjärnceller) kvar när man läser utländska sidor (säkert även inhemska). ”Period” är ett engelskt ord för vårt ”punkt”, så detta slags översatta texter måste skärpa ens vaksamhet. En bit ner i detta märkliga halvspråk står:

Hur du punkterar eller inte punkterar dina texter kan förändra hela tonen och innebörden. Detta gäller särskilt korta meddelanden som "ok", "tack", "ja", "nej" etc. Att använda skiljetecken efter dessa ord kan uppfattas som passivt-aggressivt, beroende på frågan.

OK. Det finns numera mycket att uppfatta vad gäller människors försök till kommunikation. Och det är väl bara ens egen tröghet som gör att man anser större delen av vår tids meddelandesätt vara riktigt rejält  punkterade.

Hur kan man ens för en sekund tvivla på en KB-anställds ordval?

Många människor är nästan charmigt enögda. En sådan mening kan fresta folk att tro att man inte räknar sig till de halvseende. Jodå, men det känns emellanåt nödvändigt att säga något vackert om allas våra tillkortakommanden. När det gäller språkliga grejer har undertecknad lärt sig att vara försiktig, men inte tillräckligt, har det just visat sig!

En favoritsentens sitter i mitt minne, ”ju säkrare man är, desto mer fel kan man ha” – tafflig översättning av vad som tillskrivs engelskfödde amerikanske författaren/ serietecknaren Ashleigh Brilliant, 93. Den har redan förekommit i bloggen, som påminnelse om ens tillstånd.

Det var inte riktigt så illa häromdagen, men för en sekund gjorde jag mig skyldig till en totalövertygelse om ett ords innebörd. Inför blogginlägget 6 mars var det nödvändigt att ställa frågor till Kungliga biblioteket om dess tidningsdatabas. Svaret kullkastade en tvärsäkerhet från undertecknads sida. Bara det.

Under telefonsamtalet talade den trevliga kvinnan på KB om material som ”digitiserats" och inte. I en tvivlande sekund sa det inre ”jamen hallå, säger hon fel nu och arbetar på KB”? I nästa sekund dök den bistra tanken upp: ”inte fanken sitter hon och jobbar där hon jobbar och inte vet vad digitalgrejer heter!

Det blir som vanligt till att googla och uppdatera sin inre 1800-talsmänniska (kanske 1700-talsdito). Den första lättfattliga informationen kom från ett företag, Cedeo, som i och för sig sysslar med sånt en 1800-talsperson inte förstår. Men ändå. Cedeo förklarar att något "digitalt" inte nödvändigtvis betyder "digitaliserat": 

Till exempel: att man skannat in sin faktura till PDF betyder bara att man digitiserat den, men när man sedan digitalt skickar fakturan genom ett attestflöde, automatiskt tolkar informationen på fakturan, eller på annat sätt använder det digitala formatets möjligheter har man digitaliserat fakturahanteringen.

Och så här beskriver företaget (i digitaliseringsarbetesbranschen) sig självt: ”På Cedeo erbjuder vi lösningar för tillväxt”. Och även en liten nästan osynlig blogg tackar för denna tillväxt: Nu har man fått lära sig vad digitisering är fast stavningsprogrammet protesterar.

Innovativa, invasiva och innovasiva ting – klara det den som kan!

Språktidningen är, liksom P1:s Språket m fl liknande ”institutioner”, pigg på att skapa lattjolajban kring modersmålet. Tidningen som tillsammans med Språkrådet står bakom den årliga s k nyordslistan, uppmanar läsarna att delta på följande sätt: ”Har du stött på något nytt ord som är på väg in i svenska språket? Här kan du föreslå nyord!” Ett av dessa bidrag lyder (utan klåfingrig korrigering här och där):

Innovasiv: En innovation som i framtiden hotar människa, miljö eller samhälle. Exempelvis goda eller stödjande uppfinningar som övertas i militärt eller ett skadande syfte. AI kan tänkas bli innovasiv från att ursprungligt vart innovativ. Jag har själv kommit på detta ord genom att para innovation och invasiv (Tomas 27 december 2023)

Kanske är inte Tomas, 27, ute och cyklar. Innovativ och invasiv är förhållandevis nya begrepp för svensktalande. Kanske är mitt Word inte uppdaterat, och därmed inte heller dess stavningsverktyg – invasiv rödmarkeras nämligen. Det innovasiv Tomas föreslår är kul och smart tänkt, men många använder felaktigt ordet när de menar invasiv. (Läs även den vederhäftiga bloggen Sbråk, 3 september 2023.) Att kunna hantera såväl innovativ som invasiv SAMT innovasiv vete dock sjutton om vi skulle gå i land med.

Häromdagen hade informanten M hört en forskare (i ekonomi och psykologi!) som i ett radioprogram berättade att man ”inte gjort några invasiva och detaljerade intervjustudier”. Det kan ha varit en felsägning. Men tänk om engelska ”invasive” har innebörder man inte känner till? Efter flitigare letande än vanligt läser jag att ordet även kan översättas med ”kränkande, närgången, ingripande”. Man kan tänka sig att de "detaljerade intervjustudierna" skulle kunna vara ”närgångna”, men kanske främst ”ingripande”.

I shall say this only once*, som vanligt, men håll med om att det börjar bli riktigt svårt att hänga med i nyheter och reportage om och från alla möjliga ställen.


* Den som brukade yttra meningen ett oräkneligt antal gånger var en rollfigurer (ledare för gaullistiska motståndsrörelsen) i tv-serien  'Allå, 'allå, 'emliga armén (1982–1992)

Carl B har säkert goda sidor, men inte är jag han, ej heller tvärtom

Bland fraser som varit i omlopp under en tid, men knappt hade kunnat formuleras för några decennier sen, är ”jag identifierar mig som”. Därefter kan många olika saker komma: ”30, transfinansiell, ett tåg”. Många är skämtsamma, en hel del allvarliga. Hur som helst är det svårt för en person uppvuxen i en annan tid=värld att ens börja en mening som berättar vem/vad man identifierar sig som. Den oförmågan kan bero på ointresse, dumhet, trygghet.

Identifierandet-sig-som är intressant för en språktant. Inte så hemskt länge har folk nu presenterat sig så här: ”Jag är Majken/Nisse”. Det brukade heta ”jag heter M/N”. Vaddå ÄR Nisse? Hur är man då? Det är en filosofiskt svår fråga. Man måste nästan vända sig mot det liknande och nya som heter ”jag är det och det” och innebär att man sympatiserar med något.

Ett av de första (?) exemplen var när folk i samband med terrorattentatet mot franska satirtidskriften Charlie Hebdo markerade en stödjande och solidarisk hållning genom att säga ”Je suis Charlie”. Enligt undertecknad är det en mycket konstig sak att utbrista. Kanske var det inte första gången detta slags ”identfierande” fick vingar, men därefter har uttrycket hörts ofta. På många språk.

Vill nog vara sig själv. Bild Joakim Berndes, Wikipedia

Senaste (?) svenska variant gavs av en journalist i DN som skrev: ”Nu är vi alla Carl Bildt”. Artikeln handlade om att den senaste tidens hotfulla idiotskap gjort oss svenskar mer europeiska, mentalt sett. Journalisten använder för sitt resonemang titeln på Carl Bildts bok ”Hallänning, svensk, europé” från 1991. Men det är det väl att ta i att kalla oss alla Carl Bildt?

Vill slå ett slag för mig själv och en egen skapelse från 7-årsåldern: en adresslapp, ifall jag skulle komma bort. På den plitade jag ner namn, gatuadress, stad och därefter ”Sverige, Jorden, Tellus”. Om inte minnet sviker fanns inte Europa med på denna adresslapp. Att Jorden och Tellus är sak samma var mig också obekant. Men i alla fall hoppade jag över Europastadiet och 

sa stolt ”jag är jag”. En Tellusmedborgare.

Det finns en tid för allt: rannsakan, nesa och självinsikt. Och kaffe

Man ska inte syssla med sånt man inte begriper. Här ska inte hänvisas till Kungliga biblioteket (KB) och dess tidningsdatabaser innan jag fattat nåt. Det kanske inte händer alls. Likt väldigt många människor är man mer känslo- än klyftighetsstyrd. Som maktens män, ungefär.

Skillnaden är att för några av oss går det upp en talgdank emellanåt. Vadan självkritiken och dito rannsakan, kan en läsare undra. Jo, det handlar alltså om KB. Under nåt år eller så har det i denna blogg hänvisats till vad dagstidningsdatabasen hos nämnda bibliotek visat vad gäller användning av ord och uttryck.

En vacker dag gör man slag i saken och ringer till KB för att fråga om det mystiska 2013. Under bloggens efterforskningar (aldrig vrålseriösa i och för sig) har bevisen på ett omedelbart språkförfall visat sig just det året. Givetvis hade nåt hänt i den digitala världen, men vad och hur? Påverkades språket av en anstormning av sociala medier just 2013? Man famlade i blindo.

En vänlig kvinna på KB berättade att detta år införlivades samtliga svenska dagstidningar (kanske även tidskrifter) i databasen. Tidigare innehöll den endast de som kallas rikstidningar. "Därför", sa damen, "får du en ökning av vilka ord som helst från 2013 och framåt". Ett sådant svar vill man ödmjukt tacka upplysaren hjärtligt för. SAMT klippa till.

Det går nog ändå att använda databasen genom att s a s smalna av tidsspann och ha sig, men mycket blir nu för abstrakt för undertecknad där andra har bättre fallenheter. Får väl sitta här och trumpeta ut de egna åsikterna utan att dyka djupare i Sanningen. Fast kan presidenter ha pratplattformar som heter ”Sanningen. Social”, kan man väl själv ha ”Sanningen. Verbal”?

Sökte efter KB-upplysningen förstås på helt vanliga ord som ”skrivbord, trädgård” och ”jultomte” för att konstatera hur även dessa företeelser ökade kraftigt 2013. Däremot var ordet ”nesa” betydligt vanligare i slutet av 1800-talet. Det finns slutsatser att dra av det. Ett annat ord som hade en massa ”träffar” vid sekelskiftet 1800-1900 var ”kaffe”.

Kastar man sig då in i Sveriges kaffehistoria går det att finna ett matbolag som skriver: ”Vid sekelskiftet 1800-1900 är den tidpunkt som kaffet sägs ha blivit Sveriges nationaldryck”. Mycket börjar ändå falla på plats: ens eget språk är från 1800-talet och man gillar kaffe. 

Att ha någons rygg är snällt, vända samme någon ryggen är elakt

Häromdagen sa en f d svensk statsminister ”Vi ska visa Ukraina att vi har deras rygg”. Det är både oroande och irriterande med det ogenerade kopierandet av engelska uttryck. Först av allt: det låter konstigt när man snor andra språks idiomatiska uttryck, talesätt och ordspråk. Det är inte hela världen, tycker tydligen många, men det riktigt tråkiga är att vi gör oss av med egna fullt gångbara uttryck. Ensam i sin kritik är man dock inte.

Språktidningen har en avdelning där språkpoliser uppmanas att lämna bidrag som de anser vara störande och där någon irriterar sig

på de importerade amerikanska uttrycken ”kasta någon under bussen” (vad hände med ”offra” eller det målande ”låta någon bära hundhuvudet”?) och att ”ha någons rygg”.

För ”att ha någons rygg” kan man välja en massa svenska varianter, beprövade och använda under lång tid: ”Skydda, försvara, stå bakom, stödja” och några andra sedan länge importerade, ”stå upp för” och ”backa”. Vi har redan en uppsjö egna uttryck med ”rygg” i: ”att hålla någon om ryggen”, som också innebär att stödja eller beskydda någon, men som mer antyder (tycker jag själv) att man då utövar ett favoriserande.

Ett annat rygg-exempel, ett jag gärna undviker, vilket inte är så svårt för sport-ointresserade, är att ”ta rygg på”. Sajten Synonymer.se säger så här om detta:

Följa tätt efter någon som befinner sig före; bildligt om att hänga med i konkurrensen. Exempel: "pojken tog rygg på sin storebror i skidspåret; public service tog rygg på konkurrenterna och började med poddar"

Komiskt nog verkar detta sportuttryck inte ha något med engelska att göra. Skriver man i Google Translate svenska ”han tog rygg på skidåkaren” får man den engelska översättningen ”he turned his back on the skier”. Trycker man på de pilar som genast ”översätter tillbaka”, åt andra hållet, blir resultatet ett annat: ”he turned his back on the skier” vilket då förvandlas till ”han vände ryggen åt skidåkaren”.

Nu blandas även tyskar och australiensare in i bloggens språksfär

Först ett eget-bannande: gårdagsinläggets rubrik var alltför sökt. Det händer ofta i denna blogg, men att använda "lösdrift” på så sätt som skedde kallar tysken ”fragwürdig”. (tveksamt). Svenska begreppet ”lösdrift” handlar (här är ordböckerna överens) om djurhållning.

Förresten är vartenda ord ”fragwürdig” numera. Någon kan reagera på ”bannande”, på goda grunder bildat oppanpå (och nej, inte finns oppanpå, inte!) ”banna”. Det ordet har gamla anor och under undertecknads levnad har det betytt ”läxa upp, gräla på”. På nätet riktar någon en undran till Språkrådets Frågelådan: ”Kan man skriva banna i betydelsen att utesluta någon, som i Kim blev bannad från gruppen på grund av olämpliga inlägg?”

Svaret visar på en av 14 miljoner eftergifter som numera görs/sker i det svenska språket:

Den etablerade betydelsen av banna är ’gräla på’ eller ’läxa upp’. Men på senare år har ordet även börjat användas i betydelsen ’stänga av’ eller ’bannlysa’. Det rör sig troligen om en direktöversättning av engelskans ban.
Man kan använda banna i betydelsen att utesluta någon, men det är bra att undvika det i formella texter och i situationer där det lätt kan missförstås. I stället för att skriva att någon bannades från sitt konto eller gruppen kan man till exempel skriva att någon stängdes av från sitt konto eller uteslöts från gruppen.
Banna i denna nya betydelse används än så länge främst i informellt språk, men förekommer även i tidningstext av mindre formellt slag, som krönikor.

Ja, sanna ens ord, det är svårt med den påstridiga globaliskan. Gårdagens inlägg diskuterade även det vanligt förekommande ”clash”. En tänkare av mått kan undra vad det är för fel på ”crash” (svenska "krasch"). Är det inte samma sak? Frågan måste ställas till engelsktalande världen. Australian Broadcasting Corporation svarar på undervisningssidan ”Learn English”.

”Crash” är ofta en olycka, berättar australiensarna, som i ”a car crash”. Det kan också beteckna ljud, exempelvis av vågor som slår mot klippor. En nutida (tror jag) användning är ”we decided to crash the party”, det ohyfsade tilltaget att ta sig in på en fest man inte är bjuden till.

”Clash”, däremot, beskriver ett slagsmål eller meningsutbyte av våldsammare slag. Det kan även användas om den som har osmaken att uppvisa dålig klädsmak: ”his clothes all clash”. Det är alltså frågan om färger och mönster som inte passar ihop (vem som nu vet sånt). På svenska kan man säga att saker ”skär sig”. Men stopp och belägg! Nu börjar även bloggen skära sig, den ska väl främst koncentrera sig på svenska?

Färgglada karameller på lösvikt, gamla prepositioner på lösdrift

Bild Viktor Talashuk, Unsplash

  
När livsfarliga tuppfäktningsvrål hörs från när och fjärran är det smaklöst och oetiskt att påstå att ett vacklande prepositionsbruk får ens värld att rämna. Men ändå. Vardagen fortsätter för dem av oss som ännu inte sitter så illa till att vi får helt andra problem. Försöka överleva, t ex.

Man skulle kunna kalla prepositionsproblemet som fick undertecknad att hoppa högt häromdan för en lyxkänsla. Men ändå. Det gällde någon som sålde karameller (eller spikar eller vad det var) ”på lösvikt”. PÅ? Ja, det är väl det numera gamla vanliga: Använd för fanken vilken 👿&💀¤👺/&%¤👹 preposition du vill.

Ingen idé att göra sig stöddig här och påstå att det heter ”i lösvikt”, som Svenskt språkbruk (ersättningen av den äldre Svensk handordbok) har som enda alternativ. Nej, nu serru, kan du sälja allt möjligt i lösvikt, på lösvikt, om lösvikt, efter, över, vid, genom lösvikt. Ta vad som passar bäst, annars kan det bli en dålig prepositionsdag (försöker vara ironisk och jämföra med ett nutida skrattframkallande begrepp som ”dålig hårdag”)

Och inte är man uppdaterad alls, häromdagen började ordet ”clash” störa och göra sig påmint här och där. Det har tydligen använts länge, bl a skrev någon för åtta år sedan en artikel i DN om "en clash mellan arbetarklassmän och medelklasskvinnor”. Mitt halvsekelgamla engelsk-svenska lexikon säger att ”clash” betyder ”skräll, kollision, brak, skrammel”. Med mera. Onomatopoetiska ord brukar ha mängder av synonymer.

Är det en ”clash” mellan människor betyder det att de drabbat samman, är oeniga. BBC skriver: ”European leaders back Zelensky after Trump clash”. Översättningssajten bab.la ger för "clash" som verb ”strida, skrälla, inte stämma, skära sig, skramla, drabba samman, komma ihop sig, råka i konflikt”. För ordet som substantiv finns alternativen ”smäll, skräll, sammandrabbning, sammanstötning”. Tur att vi kan låna ”clash” från engelska, så vi förstår vad vi menar.

Världens stora interfixare har det svårt, men c’est la guerre!

”Interfix”, kan man plötsligt börja tänka. Nej, här skämtas det, på så sätt som ibland sker.

I själva verket kom ordet ”bindevokal” knallandes p g a att ett antal sådana dykt upp i medier och – det måste också sägas – ändrats med tiden. Uppenbarligen.

Förr (då, när det var ordning) hette det svensklärare och engelskmajje. Nu är man förstås ingen expert på bindevokaler, däremot har man lärt sig rätt och fel! Tamejsjutton. Men slå gärna upp ”bindevokal” i någon uppslagsbok, t ex Wikipedia. Där står inledningsvis:

En bindevokal är en vokal som förekommer mellan lederna i ett sammansatt ord, t.ex. i barnasinne eller hjärtesorg. Bindevokalen är således ett slags interfix.

Kul det där med interfix som inte fanns i den här skrivande hjärnan där enbart prefix och suffix varit kända. I dessa dagar skulle man kunna tro att det är ”interfix” som världens ledare håller på med (hjälp oss alla gudar och madonnor, f ö), men här avses en något mindre företeelse.

Just hos svenskläraren och engelskmajjen har ett nytt interfix dykt upp och människorna säger numera ”svenskalärare” och ”engelskamagister”. En tidning hade följande rubricering av en text: ”Ledarekrönika” och den som tidigare bara känt till begreppen ”ledare” och ”krönika” lyfter ett ögonbryn. Men vill man ge denna text ett dubbelnamn borde det vara ”ledarkrönika”.

Fast äsch, det finns tydligen också "ledarestil" och då handlar det inte längre om tidningsledare i textform. Men tidningars chefredaktörer kan i och för sig kan ha olika ledarestilar. Nej, skämt igen, det heter ju  ledarstilar. (Och här är vi överens, stavningsprogrammet och jag!)

Ibland händer det omvända. T ex skriver någon att en älg är ”skadeskjuten”, när man själv prompt säger ”skadskjuten”. I våra tre stora ordböcker ges båda varianterna. Men, ”c’est la guerre”, som jag bara hört sägas i engelskspråkiga sammanhang eftersom de franska lyst med sin frånvaro. På franska betyder det ”sånt är kriget, så går det till i krig”. Amerikanska Merriam-Webster översätter frasen med "it can’t be helped", d v s  ”det kan inte hjälpas”.

Nu handlar det om hela världens utkomst, inte enbart individens

Igår handlade bloggen om världens börsar som föll, men ”det är väl ingen som skiter i det” (citat från ett av de tidiga internetskämt som brukade roa människor innan dessa blev blasé). Roligheter verkar ha mycket kortare halveringstid än förr. T ex är jag helt omsprungen av humorn, men misstänker att det i själva verket är tvärtom.

Nå. Strunt i det och skit i världens börsar. Något annat som föll häromdagen var det en person berättade om, en önskan som ”föll in”. Sånt kan göra en upprörd, om inte annat så för att styra bort upprördheten man känner inför presidenter och vicepresidenter: En avledningsmanöver för att försöka hålla kvar det som ännu finns av ens eget vett och sans.

Önskningar faller inte in, de slår in. Nu tycks det inte som om engelska ligger bakom det svenska ”falla in”, de små efterforskningar man orkar en dag som denna säger att slå in översätts med ”strike” eller ”come true”, däremot inte något med ”fall”.

Värre är det med en fras som ”det som kom ut av mötet”. Man hittar konstruktionen ”komma ut av” i SAOB, med belägg från 1800-talets senare hälft, och där innebörden är ”resultera i”. Min egen språkkänsla (som börjar bli anfrätt och kanske inte varit mycket ull att skrika för*) hävdar att ”come out of” ligger bakom.

Well, tänkte jag, och började leta efter substantivet ”utkomst”. T o m Google Translate ger för engelska ”outcome” svenska ”resultat”. Men hos SKR står följande: ”Mellan etapperna finns möjlighet att utvärdera utkomsten av föregående etapp”. MSB skriver: ”Därutöver ska kommuner, regioner och beredskapsmyndigheterna redovisa utkomsten av sina RSA-arbeten”.

Ett tredje exempel från Svensk Vindenergi: ”Den enda tydliga utkomsten av planen är en tidsordning för omprövning”. Är läsaren med? Det är myndigheter, företag, universitet m fl som skriver om ”utkomsten”. SAOL och SO har följande beskrivning av ordet: ”bärgning, uppe­hälle”, respektive ”möjlighet att förtjäna pengar till sitt uppe­hälle”. Amerikanska Merriam-Webster ger för ”outcome” synonymen ”resultat”. Men vad vet en annan?

* Anspelar på talesättet "Mycket skrik för lite ull, sa bonden när han klippte grisen"